Ghadir firas runt om i hela världen idag, och är känd som eventet då Profeten (S) utsåg en Imam att efterträda honom.
När man står och funderar över Islams historia så kanske man ställer sig frågan, ifall detta var en sådan viktig upplysning varför lämnade Profeten (S) detta så sent till två månader innan hans död. Sannerligen måste detta varit en viktig del inom religionen och borde varit glasklart under hans Profetiska uppdrag under hans liv?
Sanningen är den att det finns massvis med svar till denna frågan, men dom är helt utspridda inom de historiska böckerna. Saken är att den att de måste föras samman så att man kan ha en tydlig, kronologisk och levande bild av Islams historia.
För det första: Dagen av Ghadir är inte dagen av utseendet av Imamah, utseendet av Imamah kom årtionden innan Ghadir, där händelsen är känd som ‘’Hadith Yowm Al-Dar’’
Där följande Vers uppenbarades till Profeten (S):
“And warn thy tribe *(Oh Muhammad (S)) of nearest kin” 26:214
(Och varna dem som står dig närmast [för Guds straff])
Det är återberättat att Profeten (S) kallade till sig sina närstående av Bani Hashim och frågade dom: ”Vem vill vara min broder, min förvaltare och Khalif efter mig?”
Alla i församlingen förblev tysta förutom en väldigt ung Imam Ali (a) som sade ”Jag”
Profeten (S) upprepade samma fråga igen, och ännu en gång förblev alla tysta förutom Ali (a). Sedan frågade Profeten (S) en tredje och sista gång, där Imam Ali (a) sade ”jag”.
”Du”, sade RasoolAllah (S).
NOTERA: Detta är inte en exklusiv Shia hadith, utan den återfinns både inom Shia och Sunni böcker. Därav tog erkännadet av Alis (as) Imamah plats i Mecka, innan Hijra i Medina.
Detta leder oss till nästa fråga; Vilka fler event tog plats från denna dag fram till Ghadir?
Med tanke på att Imam Ali (as) stod Profeten (S) så nära.
Han var alltid vid Profetens (S) sida och tog ansvar efter honom, han var rådgivare till Profeten (S), generalen av hans arme, Profetens (S) flagg bärare, han var ledaren över säkerhetsoperationerna, DET var han som var med Profeten (S) morgon, dag och natt. Han var Profetens (S) livvakt. De var så nära budna till varandra till den grad att när Profeten (S) brukade sitta ner i moskén, och hans knän började klämmas samman och det blev svårt för honom att ställa sig upp, så hade ingen modet att ta tag i honom i handen och lyfta upp honom förutom Imam Ali (as).
Deras förhållande var så här pass delikat. Så här detaljerat. Att hålla i Profeten och gå bakom honom vågade ingen understå sig förutom Ali (as).
Imam Ali (a) blev helt orolig när inte Profeten (S) syntes till inom hans sikt. Vid slaget av Badr, så sade Imam Ali (as), jag ska slås med fienderna och komma tillbaka snabbt för att säkerhetsställa så att Profeten mår bra. Han brukade även alltid hålla sig på några få meters avstånd från Profeten (S).
Så många som sprang, övergav, svek, lämnade Profeten (S) vid Uhud. Men ALI (as) förblev alltid kvar trots alla odds.
Låt oss glömma krigen, låt oss få en inblick av deras normala liv i Medina.
En gång var Profeten (S) och Imam Ali (as) tillsammans och sedan gick sina skilda vägar till deras hem. Men snart därefter blev Imamen lite orolig, och gick och knacakde på Profetens (S) dörr för att vara säker på att han mådde bra.
En röst hördes från en kvinna som sade att Profeten var upptagen. Imamen tog ett par steg ifrån dörren men hans ödmjuka hjärta ville inte låta honom lämna platsen. Han gick tillbaka och knackade ännu en gång. Ännu en gång sade kvinnan att Profeten var upptagen.
Imamen tog även denna gång ett par steg tillbaka men det ledde till att han gick tillbaka och gjorde samma sak tills att Profeten (S) hörde honom.
RasoolAllah (S) hörde detta och frågade vem som var vid dörren till vilket kvinnan svarade ‘Ali’.
‘Öppna dörren,’ sade RasoolAllah (S).
Detta visar deras ödmjuka personlighet mot varandra och att dessa två bröder inte kunde hållas isär.
Om någon slumpvis man trädde in i Medina vid dessa tider, och efter att bara spenderat en eller två dagar där så skulle han kunnda utan problem besvara frågan om vem som var ställföreträdare där och vem som var den ansvarige efter Profeten (S), det vill säga Imam Ali (as). Ali (a) var den som brukade lösa ärenden efter Profetens (S) bortgång, den som var med Profeten (S) i Profetens hus, utanför deras hem, han var Profetens (S) lärjunge, han som växte upp med Profeten, han som uppfostrades av RasoolAllah (S),
och för att inte tala om, så gav Profeten sin ärade Dotters hand till Imam Ali (as), men det är en annan historia.
Med andra ord så var frågan om vem som var ansvarig efter Profeten (S) en kristallklar fråga, en verklighet som heller inte behövdes nämnas.
Låt oss observera orden av Muawiya i ett brev till Muhammad ibn Abi Bakr, som var Egyptiens guvernör.
Muhammad ibn Abu Bakr skickade ett brev till Muawiya där han bland annat sade att Khalifatet inte tillhörde honom utan hörde hemma hos Ali (as)
Muawiya svarade i sitt brev: Vi vet väl Alis rättigheter redan tillbaka till Profetens (S) tid, eftersom han var som stjärnorna i skyn som inte kunde kommas åt…”
Detta var själva Muawiya son till Abi Sufyan som beskriver Imam Ali (as) på detta sätt. Han beskriver Imamen som en stjärna som inte går att nå inom Profetens (S) tid.
Med detta menade han att ingen kunde nå den graden av Sahaba som Ali (as) var till Profeten (S).
När folket av Quraysh var samlade i moskén och Imam Ali (a) kom in, samma folk brukade stå upp av respekt på grund av hans höga status. Dagen av Ghadir var inte tillkännagivandet eller utseendet av Imamah; det var en bekräftelse återigen av någonting som Profeten (S) ofta hänvisat till under hans liv.
Dagen av Ghadir, då de högsta numret av muslimer var samlade på en och samma plats vid samma tidpunkt. Inget likt sådant hade hänt tidigare inom Islam.
Höjandet av Imam Alis (as) hand var inte ett meddelande, det var som sagt en upprepad händelse som så många gånger Profeten upplyst om tidigare stundtals av gånger. Vid Hadith Yowm Al-Dar, Khaybar, Mubahila, Qurayda, Bani Qaynaqaa, Natheer, Koranens verser tillägnade till honom m.m.
Kha;id ibn Usayd ibn Alass konfronterade även den första Khalifen. Han sade – ‘Hur kan vi ge dig trohetslöftet när vi redan accepterat Imam Ali (as) vid Bani Qurayda?’
Om vi bara tog dessa små berättelser av många andra så skulle vi kunna komma till en slutsats att man inte kan jämföra någon när det gäller kärlek och närhet till Profeten (S).
En annan händelse var dagen då Profeten (S) och Abu Bakr kom fram till staden Qibba. Första gången då de skulle träda in i Medina. Qibba var 7km utanför Medina, så Profeten (S) stannade till där för att vänta. Abu Bakr insisterade på att de skulle gå in men Profeten (S) besvarade med att han inte skulle träda in förens hans bror, Ali (a), var framme hos dom.
Imamen hamnade efter då han stannade kvar för att riskera sitt liv för Profetens (S) då han sov i Profetens säng när fienderna av Mecka attackerade Profetens (S) hus. Abu Bakr insisterade flertal gånger på att Profeten skulle gå in, men Profeten vägrade varje gång till den grad att Abu Bakr lämnade honom och beslöt sig själv för att gå in i Medina.
Profetens inträdande i Medina skulle komma att bli en av de största och mest historiska eventen inom Islam.
Föreställ er denna synen med mig; det var Islams ”soluppgång”, dess presentation skulle nu nå utsidan av Mecka. En väldigt speciell dag med andra ord. Allt folk i Medina stod ivrigt och väntade in Profeten (s), det var bundet till att bli ett ikoniskt inträdande som skulle komma att minnas, och den som träder in med Profeten (s) kommer att ses som Islams ”andre-man”, så Profeten (s) tänkte inte träda in utan Ali (as).
När Imam Ali (a) kom fram så bad de deras böner tillsammans och satte sedan sin destination mot Medina. Medan Profeten (s) red in, hakade Ali (a) på precis efter. Profeten (S) var så noggrann till den grad med att porträttera Imam Alis (as) position rätt att det var så här detaljerat och noggrant.
Som sagt, många event tog plats som påpekar att Imam Ali (as) är vår Imam efter RasoolAllah (S), men på grund av att historia blivit missbrukat och källorna blivit utspridda så blir det lite svårt att bilda en konstruktiv och samtidigt en sann bild av Islams historia, som leder till frågan varför vår kära Profet (S) lämande utseendet av Imama så sent?
Men nu vet vi svaret…
Det gjorde han inte.
[Skriven av Irman]