När jag växte upp så läste jag lite om en viss Jamal al Din Afghani, en förgrundsgestalt för islamiskt återuppvaknande. För en tid sedan ville jag läsa lite mera om honom och skriva om hans liv.
Han föddes som Sayyid Muhammed ibn Safdar Hussaini Asadabadi. Född 1838 i byn Asadabad, nära Hamadan i Iran och dog 1897. En Sayyid eller ättling till Profeten Muhammed, andra källor hävdar att han föddes i Kunar provinsen i Afghanistan. Politiskt aktiv och muslimsk nationalist. Jag känner stor och nära band till hans ideologi och idéer. Jag ogillar nationalismen och anser att alla muslimer är mina syskon. En islamisk stat från öst till väster, som på den gamla “goda” tiden. Skillnaden mellan mig och de som förespråkar Kalifatet är att jag såg och ser Kalifatet som korrumperat.
Jamal al Din reste i dåtidens Persien, Afghanistan och det Ottomanska riket. Han anses vara en förgrundsgestalt i islamisk modernt tänkande. Han såg sig som en panislamist, ett begrepp som vi inte ser så mycket av idag utan istället har väst börjat använda det negativa begreppet islamist.
Han insåg västvärldens ökande press på den muslimska världen och försökte motsäga sig denna med en modernare tolkning av islamisk politik. Jamal al Din var en shiamuslim men hävdade ofta att han var sunni av afghanskt ursprung, man menar att det berodde på hans försök att få större publik för sina idéer.
Al Afghani var i Afghanistan på 1850-talet och var då rådgivare till kungarna över Afghanistan. Hans råd var att Afghanistan borde närma sig mera åt Ryssland än till England, två stater som kämpade för herreväldet över Afghanistan. Hans råd fick engelsmännen att tro att han var en spion för ryssarna.
Han var flytande i arabiska, persiska och turkiska. Engelsmännen hävdade att han inte följde Ramadans regler och att han var sekulär i fråga om andra religiösa riter. På 1860-talet var han tvungen att lämna Afghanistan på grund av en tronföljdsstrid. Så han bestämde sig för att resa till Istanbul men först besökte han Kairo och där mötte han en viss Muhammad Abduh, en av de mera kända gestalterna i etablerandet av modern islamisk “nationalism”. Så Muhammad Abduh fick många av sina idéer från Al Afghani.
År 1871 var han återigen i Egypten och där spred han sina idéer om politiska reformer, men idéerna var för radikala så han skickades i exil 1879. Då tog han tillfället i akt att resa till Europa och besökte städer som Istanbul, London, Paris och Moskva.
Med sin elev Muhammad Abduh, startade han 1884 en arabisk tidning i Paris, kallad al urwah al Wuthqa, en tidning som uppmanade muslimerna att vända sig tillbaka till de ursprungliga principerna och ideal i islam och för en större samhörighet mellan de muslimska folken. Snart hade han fått en inbjudan från den iranske Kungen, att komma och arbeta som rådgivare men han var inte länge där förrän han fick fly. Han gömde sig i ett helgedom, där höll han sig med studenter i många månader fram tills 1891, då han arresterades av staten och transporterades till gränsen med det Ottomanska riket i Irak.
Jamal al Din var känd för att ha bråkat med de flesta av sina arbetsgivare men kände mest hat för just den persiska Shahen, för att denna försvagade och underminerade islam genom att sälja ut landet till européerna. Pengarna han fick användes inte till att gagna muslimerna utan gick till att leva ett lyxliv för Shahen och hans hov. Hans ord mot Shahen hjälpte senare att starta den så kallade tobak bojkotten.
Ideologi
Man har ansett att hans ideologi var en blandning av ovilja mot otrogna och en modern kritisk ståndpunkt mot västerländsk imperialism, samt ett upprop till islamisk gemenskap. Han framhöll att man måste ta till sig av västvärldens positiva aspekter som vetenskap och västerländska institutioner som kunde gagna islam.
På grund av sin besvikelse över den indiska revolutionen mot engelsmännen, så kom han fram till tre punkter:
- Europeisk imperialism som hotade mellanöstern, efter att ha erövrat Indien
- Asien, inklusive mellanöstern, kunde enbart stå emot västvärldens makter, genom att omedelbart ta till sig av västvärldens moderna teknologi.
- Islam var en effektiv tro för att mobilisera massorna att stå emot imperialismen.
Han trodde att islam och sharia var mycket väl förenliga med logik och att muslimerna kunde förenas politiskt och samtidigt bibehålla sin tro. Under 1881, gav han ut skrifter som skulle refutera västlig imperialism och försvara pan-islamismen. Titlen var Al Radd ala al Dahriyyi (refutering av materialisterna). Det innehöll några av de tidigaste argumenten mot Darwins teori. Han medgav att han själv inte hade läst Darwins teser och senare skrev han en bok kallad ” Al Afghanis idéer”, där ansåg han att Darwins teori var sedan länge känt inom den islamiska världen och inte var något nytt. Han accepterade förvandling från ickelevande materia till levande och från växt till djur, men han var emot evolutionen från apa till människa och menade att det gick emot tron på en själ.
Grunderna till att man inte såg honom som religiös, var att han inte gifte sig och att han istället hade korta relationer med kvinnor, något islam är starkt emot. Vidare kunde han inte hitta teologiska gemensamma nämnare mellan shia och sunni.
http://www.imamreza.net/eng/imamreza.php?id=6991
Tuuuuuung man! synd att ingen lyssnade på honom…nu äger väst världen irak, afghanistan, 80 % av afrika o många delar av sydamerika och deras system måste alla följa…syyyyyyyyyynd 🙁