Hussain stod nu helt ensam, blödande från otaliga sår från huvud till fötter, efter att ha förlorat alla sina gudfruktige kamrater och ha offrat det sista och största av sina offer å Guds vägnar – den sex månader gamla Ali al-Asghar (Ali den lille). Han gav sitt sista rop till mänskligheten runtomkring honom och uppmanade dem att följa honom på Guds väg, sägande:
“Hal min Nasirin Yansorona?” (Finns det någon hjälpare som kan hjälpa oss?)
“Hal min zabbin yazubbo an Harame Rasoolullal?” (Finns det någon försvarare som kan stöta bort fienden från att närma sig tälten där Profetens familj befinner sig?)
När det inte kom något svar från de tusentals människorna runt omkring honom, sade han sedan högt:
“Alam Tasma’o? Alaisa fikum Muslimu?” (Hör ni mig inte? Finns det inte ens en enda muslim bland er?)
Ändå kom det inget svar.
När Hussain gav sitt sista rop till världen runt omkring honom och uppmanade människor att följa Guds väg, reste sig Hussain son, Ali al-Zain Al Abideen, som var sängliggande med hög feber, upp och lutade sig på en käpp. Han släpade sig ut ur sitt tält med sin svaga, sjuka röst och gick mot den Heliga Imamen sägande:
“Labbaik Ya Abata, Labbaik!” (Ja, här är jag, kära fader! Här är jag.)
Hussain såg sin sjuka son Ali komma ut, vacklande av hög feber, och sade:
“Gå tillbaka, min son! Mitt släktskap ska komma från dig.”
Det sägs att som svar på ropet från den Heliga Imamen hördes några mystiska röster från den andliga världen ovan, som sade ‘Labbaik! Labbaik!’ (Vi är här), till vilket den Heliga Imamen svarade ‘Tack till er alla, men min oro här i dag gäller endast de levande i den fysiska världen.’
Med dessa ord offrade den Stora Gudfruktige själen, den Heliga Imamen, sig själv till martyrdom genom de onda krafterna som omringade honom.