Till sist, när det blev klart att de djävulska styrkorna var fast beslutna att genomföra en massaker, riktade Hussain (as) sig mot männen i Yazids armé och talade ut högt med en apostolisk ton.
“Människor! Känner ni igen mig? Vid Gud, säg mig det.”
Svaret från fienden var:
“Vid Gud, ja, vi känner igen dig. Du är Profetens helige son.”
Hussain sade igen:
“Känner ni igen mig? “Är jag inte son till Guds sändebud?”
Svaret var:
“Ja, vi känner igen dig. Du är Guds sändebuds son.”
Hussain sade:
“Vet ni att min far är Ali Al Murtadha, son till Abu Talib, och min mor är Fatimah Zahra, dotter till Guds sändebud, och min mormor är kvinnan Khadija, dotter till Khowailad, som var den första att omfamna islam?”
Svaret var:
“Ja. Så är det.”
Hussain sade:
“Vid Gud, säg mig då, är inte Hamza, Islams martyrers ledare, en av mina farbröder?”
Svaret var:
“Ja.”
Hussain sade:
“Människor! Känner ni igen denna turban på mitt huvud, är det inte Profetens turban, och detta svärd i min hand, tillhör det inte Guds sändebud?”
Svaret var:
“Ja, vi känner igen det.”
Hussain sade:
“Vet ni att min far, Ali Ibn Abi Talib, var den förste bland män att ansluta sig till Guds sändebud i Islams tro, och att han var den mest lärde och mest förlåtande av alla män och var mawla (mästare/ledare) över alla män och kvinnor?”
Svaret var:
“Ja! Vi vet att allt du säger är sanning.”
Sedan frågade Hussain högt:
“Säg mig då, varför gör ni det lagligt att spilla mitt blod?”
Svaret från de brutala styrkorna var:
“Ja! Vi ska döda dig i din törst.”
Rösten från den Heliga Imamen (as) hördes bland tälten i lägret. Kvinnorna och barnen, efter att ha hört det sista svaret från fienden, började gråta för Hussain. Zainab och Umm Kulthoom, de två systrarna till Hussain, döttrarna av Ali och Fatima (as) var mest påverkade.