I Isfahan, Iran, levde en shiamuslim som hette Abd al Rahman. Man frågade honom:
“Varför i denna tidsålder, tror du på Ali al Naqis (a.s) Imamat?”
Han svarade:
“Jag har sett något, som gjort Imamens (a.s) ledarskap obligatoriskt för mig, jag kan säga jag var en man i behov och en dag skickade Isfahans folk mig och andra med mig till abbassidiske Kalifen al Mutawakkils hov, för att be om rättvisa.Vi befann oss i al Mutawakkils hov, när ordern om att kalla Ali ibn Muhammad al Ridha (a.s) utfärdades. Jag frågade de som befann sig i hovet, vem denne man var. De sade han var en Alawi och kättarna trodde på hans Imamat. Mutawakkil kanske kallade honom till sig, för att mörda honom.
Jag bestämde mig för att inte lämna platsen för att se hur han såg ut. Slutligen när Imamen (a.s) kom på en häst, medan folk stod på båda sidor av vägen, tittade jag på honom. Det ögonblick jag såg honom, började jag älska honom och sade: Må Allah skydda honom från al Mutawakkils ondska.
Han tittade enbart på sin hästs man, utan att vända sig till höger eller vänster. Jag fortsatte be för honom. När han passerade mig, vände han sitt heliga huvud mot mig och sade: Allah har besvarat din förbön, förlängt ditt liv och gjort din rikedom och barn rikliga.
När jag hörde detta, började jag skaka och föll ihop bland mina vänner, de frågade vad är det med dig? Jag sade, bara en välsignelse och inget mera. Jag återvände till Isfahan.
Allah gav mig sådana rikedomar, att utöver det jag har utanför mitt hus, har jag tillgångar värda flera tusen dirham i mitt hem. Jag är välsignad med tio barn, jag är nu 70 år gammal, tron på Imamatet av denna vördade Imam, som visste vad som försiggick i mitt huvud och vars förbön gällande mig Allah besvarade.”
Källa:
(Al-Kharaij wal-Jaraih: 392/1, 11)