Press "Enter" to skip to content

Imam Hassan (a.s), ”Myten om hans skilsmässor”

Imam Hassan (a.s), ”Myten om hans skilsmässor”

Imam Hassan (a.s) den förtryckta Imamen. Det här är en längre text, som visar hur en liten lögn för att smäda en fiende och försvaga fiendens arvsanspråk, leder till att lögnen sprids långt, ända till västerländska författares böcker. I texten kommer vi visa hur lögnen blev större och större och hur Imam Hassan (a.s) var förtryckt, mördades och än idag är förtryckt.

Imam Hassan (a.s) har varit ett offer av den mest illvilliga propagandan de senaste 1250 åren. Han framställs som ”förtjust i lugn och ro” av hans beundrare (1) och som den som ”skiljer sig mycket” av hans förtalare.(2)

Innan man tittar på enskilda rapporter är det viktigt att ta reda på när denna anklagelse framfördes, av vem och varför.

Efter en grundlig studie av dessa rapporter har man funnit att den första man som är känd för att anklaga Imam Hassan (a.s) för att ”gifta sig och skiljas” var den andra Abbasid Khalifen, Mansur, som på grund av sin dynastiska politik tjänade på att förringa Amir al-Mu’minin Ali och hans ättlingar.

Det kommer att hjälpa läsarna att vet hur Abbasiderna kom till makten.

Som Ameer Ali skriver i ”Spirit of Islam”,(3) skickade Imam Hussains (a.s) och hans barns och anhängares tragiska öde en skälvning av skräck genom den islamiska världen, och den avskyvärda känsla som den orsakade, visade sig så småningom vara trons frälsning.

Det fick större delen av muslimerna att tänka på vad Imamen hade gjort, och på de skador och korruption som Hans fienders ättlingar förorskade den muslimska världen.

I början av andra Hijra århundradet, så drabbades Persien, Irak och Hijaz mest av Ommayyidernas grymheter. Det tog diverse grupper som ursäkt för att infiltrera dessa områden för att vigla upp befolkningen mot Ommayyiderna. En av de grupper som var mest aktiv och mest organiserad var Bani Abbas. De kanske var lojala mot Ahlul Bayts (a.s) familj i början, men tog senare tillfället i akt att främja sin egen klans maktövertagande.(4)

När Bani Hashim (Profeten (saw)s saw familj och klan) planerade att störta Umayyad-dynastin kallade de först till ett hemligt möte med alla medlemmar i klanen. De beslutade att om de lyckades skulle de göra Muhammad, Nafs al-Zikiyya (Pure Soul) Khalifa. Muhammad var son till Abdallah son till Hassa al Muthanna son till Imam Hassan (a.s). Bland dem som gjorde baya (ge trohetslöfte) var Abu’l-Abbas (Saffah) och Mansur.

Imam Ja’far al-Sadiq (a.s) höll sig borta från alla dessa aktiviteter och sa till Abdallah (far till Nafs al-Zakiyya) att hans son inte skulle lyckas, att Mansur skulle sitta på tronen istället. Abdallah gillade inte denna uppriktighet och anklagade Imam Ja’far al-Sadiq (a.s)för avundsjuka.

Hur som helst, Rida aal-Muhammads slogan (för att behaga Profeten (saw)s ättlingar) visade sig vara en framgång och människor samlades bakom agenterna till Bani Hashim och trodde att de ville ta bort bani Umayya och installera en ättling till Profeten (saw) som Khalifa.

Bani Umayya störtades 132 A.H. Men när det var dags att installera en Khalifa från Aal-Muhammad, glömde Abbasiderna alla sina löften och deras ba’a till Muhammad Nafs al-Zakiyya. De satte Abu’l-Abbas Saffah på tronen istället.

Abu’l-’Abbas dog efter fyra år och hans bror Mansur kom till makten. Muhammad Nafs al-Zakiyya glömde inte att Mansur hade lovat honom trohet, inte heller kunde Mansur glömma det.

Lösningen, enligt Muhammad Nafs al-Zakiyya, var att resa sig mot Mansur. Lösningen, enligt Mansur, var att förinta alla Imam Hassans (a.s)s ättlingar.

Med samma hemska politik som Bani-Ummayya hade förföljt Bani-Fatima, kännetecknade även Bani-Abbas uppförande mot Muhammeds (saw) ättlingar. De hade själva inga rättmätiga krav på Khalifatet, de gjorde folkets tillgivenhet för Fatimas barn till ett medel för sin egen upphöjning, och när de hade uppnått det önskade resultatet, belönade de Fatimiderna med bitter förföljelse. (5)

Mansur kom till Medina 144 A.H. och i en svepande operation arresterade han hela familjen till Imam Hassan (a.s) och tog dem till Bagdad. Det är inte läge att räkna upp den fysiska och mentala tortyren som Imam Hassans (a.s)s ättlingar fick utstå

.

Nu ville Mansur befria sig från de lagliga och moraliska förpliktelserna för det löfte han gav Profeten (saw)s (saw) ättlingar.

Det var inte bara en fråga om hans eget samvete, han var även tvungen att försäkra allmänheten om att han var den rättmätiga Khalifen.

För detta ändamål höll han ett offentligt tal, efter massarresteringarna, där han skamlöst sade:

 ”Vid Gud vi lämnade både ättlingarna till Abu Talib och Khalifatet: vi blandade oss inte alls.

’Ali ibn Abi Talib (a.s)blev Khalif. Efter honom blev Hassan (a.s) ibn ’Ali Khalif. Vid Gud förtjänade han inte det. Han erbjöds pengar, som han accepterade oh tog emot; Mu’awiya skickade ett meddelande till honom om att han skulle göra honom till sin efterträdare. Så al Hassan (a.s) abdikterade styret och makten. Han lämnade allt till Mu’awiya och riktade sin uppmärksamhet mot kvinnor istället, gifte sig med en kvinna idag och skilde sig från en annan, dagen därpå. Han levde sitt liv på det här viset fram tills han dog i sin säng.”(6)

Huvudtemat för detta tal var att Muhammad Nafs al-Zakiyya inte hade något krav på Khalifatet eftersom hans förfader, Imam Hassan (a.s), hade avstått från denna makt. Följaktligen skrev han ett brev till Muhammad som fortfarande var på fri fot och som höll på samla en armé för att slåss mot Mansur:

”Din förfaders (Ali a.s) Kalifat hade nått al Hassan (a.s); han sålde det vidare till Muawiya, för pengar och kläder, ifall du hade någon som helst rätt till Kalifatet, så har du redan sålt det och fått dess pris för det.”

Men Mansur visste att detta argument bara löste det omedelbara problemet med trohetslöftet till Muhammad Nafs al-Zakiyya. Det kunde inte hindra en av ättlingarna till Imam Hussain (a.s) från att göra anspråk på Khalifatet själv. Därför lämnade han inget ogjort för att bevisa att Fatimas (a.s) barn inte hade rätt till arvet efter den heliga Profeten (saw) (saw) och att Bani ’Abbas var de rättfärdiga arvingarna.

I Arabien före Islam, så fick enbart manliga släktingar del av arvet. Så kvinnor och de barn som kom genom kvinnorna, hade inget med arvet att göra. Så även adoptivsöner och slavar fick del av arvet, medan döttrar och systrar och deras barn, inte hade något med arvet att göra. (7)

Islam tog död på en sådan kränkning av den mänskliga naturen och i Koranen finns specifika bestämmelser för döttrars, mödrars och systrars arv.

Men Mansur, i klart strid mot Koranen, återupplivade den gamla icke islamiska seden. Ameer ’Ali skriver:

”När abbasiderna lyckades störta ummayyaderna, fann de det nödvändigt att legitimera sitt krav på Khalifatet,för den muslimska världens ögon var fortfarande vända mot Profeten (saw)s (saw) ättlingar som de rättmätiga arvingarna till hans temporära och andliga arv och i genom att göra detta fann de sitt främsta stöd i läran om att arvet gick enbart till manliga arvingar. De hävdade att de som efterkommande till Profetens (saw)s farbror, Abbas, var hans manliga arvingar och som sådana hade de en bättre och starkare rätt än hans dotter Fatimas (a.s) ättlingar. Och detta var grundstenen i fundamentet som byggdes av den mest kapable monarken i den Abbassidiska dynastin, Mansur, den verkliga grundaren av den sunnitiska tron.(8)

Som ett resultat av detta, har den sunnitiska lagen fortfarande stora drag från den förislamiska arabiska kulturen. Ameer ’Ali säger: ”Arvsrätten till enbart manliga, har alltså kvarstått, främst av dynastiska skäl, i den sunnitiska världen. I början verkställdes det hårt som under de gamla romarnas. Om en person dog utan att lämna några manliga arvingar och enbart en dotter- eller systerbarn, gick hans egendom inte till den senare utan togs över av Khalifen. År 896 avskaffade Khalifen Mutazid Billah denna grymma regel och fastställde att i frånvaro av manliga arvingar så skulle kvinnliga arvingar och deras barn få ärva. Denna lag har varit kvar sedan dess. (9)

Men även efter detta halvhjärtade ändringsförslag placeras de kvinnliga arvingarna  i den sista kategorin, och det är bara i frånvaro av manliga arvingar och (till och med) de frigörda att de får någon del i arvet. (10)

Således fortsatte denna, den mest kapabla i den Abbassidiska dynastin att tysta Muhammad Nafs al-Zakiyya genom att påstå att Imam Hassan (a.s) hade sålt sin rätt till Khalifat och sedan genom en genial återgång till den pre-islamiska sedvänjan, förvägrade alla ättlingar till Fatima (a.s) för alltid sin arvsrätt.

Men, som Ameer ’Ali påpekade, ättlingar till Fatima var också ättlingar till Ali som son till Abu Talib, var  manlig ättling själv till den heliga Profeten (saw) (kopplad till honom genom manlig relation).

Imamaten baseras inte på arv utan på ”utnämning av Allah” genom den heliga Profeten (saw) eller föregående Imam. Muhammad Nafs al-Zakiyya baserade sitt krav på falska grunder, och Mansur försökte besvara honom med ett ännu större falskt krav.

Men i denna konflikt visade sig det verkliga offret vara Imam al Hassan (a.s) vars heliga namn gjordes föremål för den falska propagandan, att han gifte sig med en kvinna idag och skilde sig från en annan dagen därpå. Bani Umayya hade inrättat en fullfjädrad avdelning för att tillverka hadither för att smutskasta Ahlul Bayts (a.s) namn. Men de var inte lika framgångsrika i sina ansträngningar som Mansur var. Hans regel om arv av manliga arvingar följs fortfarande i de sunni muslimska skolorna och hans propaganda mot Imam Hassan (a.s) har till och med hittat sin väg in i några shiaböcker.

 Låt oss nu titta på dessa rapporter: Vissa har rapporterat 70 fruar. Andra har ökat antalet till 90. Ännu andra har sagt 250 fruar. Det högsta antalet är 300. Den första rapporten från 70 fruar ges av Abu’l-Hassan (a.s) `Ali ibn Abdullah Al-Basri Al-Mada’ini, som dog 225 AH. Denna man var en partisan av Bani Umayya – han var en frisläppt slav av Sumra ibn Habib, en Umayyad. Ubn Adi har sagt om honom: Han är inte stark i Hadith. (11)

Denna Madaini säger inte varifrån han fick siffran 70. Den andra rapporten av 90 fruar visas i Nur al-Absar från Shablanji som dog 1298 AH. Rapporter om 250 och 300 fruar finns i Quwwat al-Qulub (12)av Abu Talib Makki som dog 380 A.H. Han skriver:

”Hassan (a.s) ibn` Ali gifte sig med 250 fruar; och det sägs 300 fruar. ”Ali blev väldigt irriterad och sorgsen av detta, för när Hassan (a.s) skilde sig från en kvinna” kände Ali förlägenhet inför hennes familj. Ali (a.s) brukade säga att ’Hassan (a.s) hade gjort det till vana att skilja sig; ni människor ska inte ge honom era döttrar. ” Då sade en man från Hamdan-stammen: ’Åh amir al-Mu’minin, vid Gud, vi ska ge honom våra döttrar; och han får behålla vem han vill och kan skilja sig från vem han ogillar. ’ När han hörde detta, blev Ali (a.s) mycket nöjd och reciterade följande dikt: ”Om jag skulle vara ansvarig för någon av portarna i Paradiset, skulle jag säga till Hamdan-stammen, ’Gå in i paradiset med fred.’ ”Imam Hassan (a.s) var lik Profeten (saw) både utseendemässigt och karaktärsmässigt. Den heliga Profeten (saw) sa till honom, ’Åh Hassan (a.s), du är lik mig till utseendet och även i karaktären och sättet.  Han sa också: ’Hassan (a.s) kommer från mig och Hussain (a.s) kommer från’ Ali (a.s). ’

”Hassan (a.s), gifte sig ofta med 4 fruar vid en sittning och och skilde sig sedan från fyra fruar vid en sittning.” Nu hade denna man Abu Talib blivit galen i samband med att han skrev denna bok Quwwat al-Qulub. Han reste till Bagdad och folk kom fram för att träffa honom. När de hörde hans meningslösa prat, gick alla bort och undvek honom. En av hans citat på den tiden var att ”Ingen är mer skadlig för folket än deras Skapare.” De lärda har sagt att han har skrivit många saker i den boken som inte har någon grund alls.

Det här var de ursprungliga källorna. Alla som kom efter dem har blint kopierat från dessa böcker. Faktum är att det var omöjligt för Imam Hassan (a.s) att gifta sig med så många fruar även om han ville. Alla berättelser innebär att han startade denna påstådda strävan efter nöje under sin fars Kalifat i Kufa. Ali kom till Kufa 37 Hijra.

Imam Hassan (a.s) hade minst tre fruar i Kufa. 1. Khawal Fazariya, som var mor till Hassan (a.s) Muthanna (farfar till Muhammad Nafs al-Zakiyya). Hon överlevde Imam Hassan (a.s). Detta äktenskap hade ägt rum i Medina. 2. Umm Ishaq bint Talha. Hon var mamma till Husain Athram, Talha och Fatima. Äktenskapet hade också ägt rum i Medina. Hon överlevde Imam Hassan (a.s); och gifte sig senare med Imam Husain (a.s). 3. Ju’da bint Ash-ath. Detta äktenskap ägde rum i Kufa och hon överlevde också Imam Hassan (a.s). (Hon förgiftade honom på grund av Muwiya.)

Islam tillåter en man får vara gift med upp till fyra kvinnor, samtidigt. Eftersom Imam Hassan (a.s) redan hade tre fruar, som var med honom fram till den sista dagen i sitt liv, kunde han gifta sig med bara en kvinna till. Med tanke på denna begränsning kan man bara skratta åt uttalandet från Quwwat al-Qulub:

 ”Ofta gifte han (Imam Hassan (a.s)) sig med fyra fruar i ett sammanträde och sedan skildes dem i ett sammanträde.” Hur kunde han gifta sig med 4 fruar i ett sammanträde när han redan hade tre fruar? Anta nu att han gifte sig med en fjärde fru och sedan skilde sig från henne. Så länge den frånskilda frun var i ’idda ( normalt 3 månader) räknades hon lagligen som hans fru, och Imam Hassan (a.s) kunde inte gifta sig med en annan hustru innan hennes iddaperiod upphörde. Låt oss nu anta att han gifte sig med en kvinna. Eftersom skilsmässa inte kan ges i en månad då samlevnad hade ägt rum, var det tidigaste han kunde skilja sig från den frun nästa månad. Hennes ’idda fortsatte i 3 månader. Fyra månader gick alltså innan Imam Hassan (a.s) kunde vara fri att gifta sig med en ny hustru. En fru på fyra månader ger oss högst tre fruar på ett år. Anta att Imam Hassan (a.s) inte hade något annat arbete än att gifta sig och skiljas, som Mansur sa, och om vi räknar från 37 AH upp till hans martyrdom i början av 51 AH för att få en period på 14 år, kommer detta att ge oss ett maximalt antal 42 möjliga äktenskap.

Och det minsta påståandet av dessa ”lärda” är 70 fruar. Efter denna förklaring finns det inget behov av ytterligare kommentarer till dessa hadither. Ändå är det värt att undersöka dessa rapporter lite mer för att visa hur absolut opålitliga de är. Abu Talib Makki säger: “Ali brukade säga att Hassan (a.s) är en vanemässig skiljare; ge honom inte era döttrar. ” Frågan är varför `Ali (a.s) bad folk offentligt att inte ge Hassan (a.s) sina döttrar? Hade han för det första sagt åt Hassan (a.s) att inte skilja sig så mycket? Om så är fallet, lydde inte Hassan (a.s) honom? Ingen säger att Hassan (a.s) var, Gud förbjude, en olydig son. Till och med Abu Talib Makki medger att Hassan (a.s) var som den heliga Profeten (saw) i ansiktsdrag och i karaktären och till sättet . Kan en olydig son accepteras universellt som att ha den heliga Profetens (saw)s karaktär och sätt? Eller förbjöd Ali (a.s) människor offentligt utan att först försöka avhålla Hassan (a.s) från detta påstådda beteende? Kan man förvänta sig att Ali (a.s) kommer att göra en så barnslig sak och förnedra sin arvtagare offentligt utan att först råda honom? Eftersom båda alternativen leder till absurditet, kvarstår den enda slutsatsen att denna rapport smiddes av någon som ville diskreditera både `Ali (a.s) och Hassan (a.s) med hjälp av en påhittad hadith.

Mest underhållande är rapporten från ovannämnda Abu’l-Hassan al-Mada’ini som säger: ”När Hassan (a.s) dog, kom alla hans tidigare hustrur ut i en grupp i hans begravningsprocess, med öppna (ej dolda) huvuden och bara fötter, och de ropade:

”Vi är fruar till Hassan (a.s)!”

Vem har någonsin hört talas om en sådan procession i det islamiska samhället? Vad var meningen med att skrika ”vi är hustruar till Hassan (a.s)”? Och hur tillät deras makar på den tiden dem att bilda den komiska processionen? Det kommer att vara intressant att se den gradvisa utvecklingen av denna propaganda. Först kommer Mansur, 144 A.H., och förklarar att Imam Hassan (a.s) ”gifta sig med en kvinna idag och skilde sig från en annan dagen därpå” Sedan kommer al-Mada’ini (död 225 A.H.) som ger ett specifikt antal 70 och producerar processionen för de skilda fruar vid begravningen. Sedan ger al-Kafi (sammanställd 326 A.H.) två hadither om att Imam Hassan (a.s) skilde sig mycket. Sedan kommer Abu Talib Makki (380 A.H.) som trodde att 70 inte var förenliga med att ”gifta sig med en kvinna en dag och skilja sig från en annan dagen därpå”; så han ökade antalet till 250; fortfarande var han inte nöjd med matematiken, så han citerade en okänd källa och sade slutligen ’300’.

Till sist kommer den franska historikern, H. Lammens, som skriver i ’Shorter Encyclopaedia of Islam’:

”Han (Imam Hassan (a.s)) tillbringade den bästa delen av sin ungdom i att göra äktenskap, cirka hundra räknas upp. (Kom ihåg att Mansur hade påstått att detta skulle hända efter fördraget med Mu’awiya under de sista tio åren av Imam Hassans (a.s)s liv. Men denna ’historiker’ skyller detta på hans ungdom! 100 som han hävdar.) Denna ”låga” moral gav honom titeln mitlak ’han som skiljer sig’ och fick ’Ali att skaffa sig många farliga fiender.’ (Med vilken befogenhet har denna ”historiker” gjort detta fantastiska påstående? Inga bevis kan framställas för att stödja denna anklagelse.)

På en annan plats skriver han: ”

”Imam Hassan (a.s) bevisade att han var mycket överdådig. Han byggde separata hus för alla dessa fruar; var och en hade sitt eget följe av tjänare och hushållsdamer. Till och med under Ali (a.s) Kalifat när det fanns svårigheter och strikt ekonomisk kontroll brukade han spendera pengar på detta sätt.”

Tog pastor H. Lammens upp en enda påhittad Hadith eller något bevis för att visa att Imam Hassan (a.s) hade byggt separata hus för alla (100!) Hustruar med alla tillbehör som han så villigt räknade upp? Svaret är nej’. Det här är bara påhitt som han skapade med sin livliga fantasi. Det är dessa människor som tar på sig uppgiften att producera en ”sann” bild av Islam och dess historia men den är långt irån sanningen….

Källor

  • 1.Ameer Ali in “Spirit of Islam”
  • 2.Willi Frischaurer in “The Aga Khans”.
  • 3.p.302
  • 4.Spirit of Islam p.307.
  • 5.Ibid, p.304.
  • 6.AI-Mas’udi; in Muruj al-Dhahab, Vol.3, p.226
  • 7.Ameer `Ali in ’Mohammedan Law’, Vol.2, p.75
  • 8.Ibid, p.76
  • 9.Ibid
  • 10.Ibid, p.68
  • 11.Mizan al-I ’tidal, Vol.2, p.232, Lisan al-Mizan, Vol.4, p.253
  • 12.Quwwat al-Qulub Vol. 2, p.246
https://www.al-islam.org/al-serat/vol-4-no-3-1978/imam-hasan-myth-his-divorces-sayyid-saeed-akhtar-rizvi/imam-hasan-myth-his?fbclid=IwAR0EySLWH4epsTC9yRaPK2qU8f3GC6WqQFsloseoanQluFiLB5_q0KZTuM4
    Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *