Khadija (a.s) och Fatima al Zahraah (a.s)
När Khadija (a.s) gifte sig med Profeten Muhammed (saw), så slutade kvinnorna i Mecka att tala med henne, besöka henne eller ens se åt hennes håll. De vägrade hälsa på henne och lämnade henne ensam. Khadija (a.s) blev mycket ledsen och kände sig ensam och Profeten (saw) blev orolig för henne.
Så när Khadija (a.s) blev gravid med Fatima (a.s), så talade Fatima (a.s) till henne genom hennes mage, detta var något hon dolde för Profeten (saw).
En dag kom Profeten (saw) in och hörde Khadija (a.s) tala med Fatima (a.s), så han frågade henne vem hon talade med?
Hon svarade:
”Fostret i min mage talar vänligt till mig.”
Profeten (saw) svarade henne:
”Åh Khadija! Ängeln Gabriel informerade mig om att det är en flicka och att hennes avkomma kommer vara rena och lyckbådande, och att Allah kommer göra min avkomma, hennes avkomma och Han kommer göra Imamer från hennes avkomma. Han kommer göra de till ledare över Jorden, efter uppenbarelsens upphörande.”
När värken började drabba Khadija (a.s), så vände hon sig till Quraysh kvinnor och kvinnorna i Profetens (saw) klan, Banu Hashim och sade:
”Kom trösta mig, såsom kvinnor ska trösta kvinnor som är med barn och ska föda snart.”
Så de kom till henne och sa till henne:
”Du gick emot oss, lydde inte oss och lyssnade inte på våra ord när vi sa åt dig att inte gifta dig med Muhammed (saw), Abu Talibs föräldralöse adoptivson, han som var fattig och inte hade några rikedomar, så vi kommer inte komma till dig och vi kommer inte hjälpa dig med något alls.”
Khadija (a.s) blev helt förtvivlad över deras ord och då dök fyra långa mörka kvinnor upp hos henne. Det verkade som att de var från Banu Hashimklanen. Hon blev skrämd av deras plötsliga ankomst. En av kvinnorna sade:
”Var inte ledsen åh Khadija, vi är budbärare från din Herre. Vi är dina systrar, Jag är Sara, detta är Asiyya dotter till Mazahim, som är din vän i Paradiset och detta är Maria, dotter till Imran och detta är Kulthum syster till Moses (a.s), dotter till Imran. Allah har skickat oss för att trösta dig, såsom kvinnor ska trösta andra kvinnor.”
En av kvinnorna satt på hennes höger sida, en av dem satte sig på vänster sida, en satt framför henne och en satt bakom henne. Fatima (a.s) föddes ren och renande. När hon kom till golvet, lyste det om henne och fyllde Meckas hus med sitt ljus. Det fanns ingen plats, vare sig i öst eller i väst, som inte lystes upp av hennes ljus.
Sedan kom 10 mörkögade skönheter (Hur al Ayn) in och var och en av de bar på en kanna och en tillbringare från Paradiset. I varje kanna fanns det vatten från al Kawthar. Dessa gavs till kvinnan som satt framför henne och hon tvättade Fatima (a.s) med det. Hon tog fram två tygdukar, som var vitare än mjölk och luktade finare än mysk och ambra. Hon svepte henne i en av de och skylde henne med det andra.
Sedan talade Fatima (a.s) och sade:
”Jag intygar att det inte finns någon Gud, förutom Allah och att min far är Allahs budbärare och profeternas mästare och att Ali är mästaren över viceregenterna och att mina barn är mästarna över alla stammar.”
Sedan hälsade Fatima (a.s) till alla kvinnor och kallade de var och en vid sina namn. De log till henne och de skönheterna med de mörka ögonen blev förtjusta och alla i himlen fick reda på den glada nyheten och lyckoönskade varandra till Fatimas (a.s) födsel.
En upplysande sken syntes i himlen, något änglarna inte sett förut. Så kvinnorna sade
”Ta henne Åh Khadija, hon är ren och renande och lyckbådande. Vi lyckönskar dig till hennes födsel och till hennes avkomma.”
Så Khadija (a.s) tog emot henne glad och förnöjd och ammade henne. Fatima (a.s) växte på en dag, lika mycket som ett barn växte på en månad och hon växte lika mycket på en månad, som ett barn växte på ett år.”
Kommentar:
Kvinnorna som kom in, omnämns i shia som sunni böcker, som kvinnorna som lovats Paradiset.
Al Kawthar är en flod i Paradiset som man får smaka på när man kommer dit.
Arabiska
حدثنا الشيخ الجليل أبو جعفر محمد بن علي بن الحسين بن موسى ابن بابويه القمي (رضي الله عنه)، قال: حدثنا الحسين بن علي بن أحمد الصائغ، قال: حدثنا أبو عبد الله أحمد بن محمد الخليلي، عن محمد بن علي بن أبي بكر الفقيه، عن أحمد ابن محمد النوفلي، عن إسحاق بن يزيد، عن حماد بن عيسى، عن زرعة بن محمد، عن المفضل بن عمر، قال: قلت لابي عبد الله الصادق (عليه السلام): كيف كان ولادة فاطمة (عليها السلام)؟ فقال: نعم، إن خديجة (عليها السلام) لما تزوج بها رسول الله (صلى الله عليه وآله) هجرتها نسوة مكة، فكن لا يدخلن عليها، ولا يسلمن عليها، ولا يتركن امرأة تدخل عليها، فاستوحشت خديجة (عليها السلام) لذلك، وكان جزعا وغمها حذرا عليه (صلى الله عليه وآله). فلما حملت بفاطمة كانت (عليها السلام) تحدثها من بطنها وتصبرها، وكانت تكتم ذلك من رسول الله (صلى الله عليه وآله)، فدخل رسول الله (صلى الله عليه وآله) يوما فسمع خديجة تحدث فاطمة (عليها السلام)، فقال لها: يا خديجة، من تحدثين؟ قالت: الجنين
الذي في بطني يحدثني ويؤنسني. قال: يا خديجة، هذا جبرئيل يخبرني (1) أنها أنثى، وأنها النسلة الطاهرة الميمونة، وإن الله تبارك وتعالى سيجعل نسلي منها، وسيجعل من نسلها أئمة، ويجعلهم خلفاءه في أرضه بعد انقضاء وحيه. فلم تزل خديجة (عليها السلام) على ذلك إلى أن حضرت ولادتها، فوجهت إلى نساء قريش وبني هاشم: أن تعالين لتلين مني ما تلي النساء من النساء، فأرسلن إليها: أنت عصيتنا، ولم تقبلي قولنا، وتزوجت محمدا يتيم أبي طالب فقيرا لا مال له، فلسنا نجئ ولا نلي من أمرك شيئا. فاغتمت خديجة (عليها السلام) لذلك، فبينا هي كذلك، إذ دخل عليها أربع نسوة سمر طوال، كأنهن من نساء بني هاشم، ففزعت منهن لما رأتهن، فقالت إحداهن: لا تحزني يا خديجة فإنا رسل ربك إليك، ونحن أخواتك، أنا سارة، وهذه آسية بنت مزاحم، وهي رفيقتك في الجنة، وهذه مريم بنت عمران، وهذه كلثوم (2) اخت موسى بن عمران، بعثنا الله إليك لنلي منك ما تلي النساء من النساء، فجلست واحدة عن يمينها، واخرى عن يسارها، والثالثة بين يديها، والرابعة من خلفها، فوضعت فاطمة (عليها السلام) طاهرة مطهرة، فلما سقطت إلى الارض أشرق منها النور حتى دخل بيوتات مكة، ولم يبق في شرق الارض ولا غربها موضع إلا أشرق فيه ذلك النور. ودخل عشر من الحور العين كل واحدة منهن معها طست من الجنة، وإبريق من الجنة، وفي الابريق ماء من الكوثر، فتناولتها المرأة ألتي كانت بين يديها، فغسلتها بماء الكوثر، وأخرجت خرقتين بيضاوين أشد بياضا من اللبن وأطيب ريحا من المسك والعنبر، فلفتها بواحدة، وقنعتها بالثانية، ثم استنطقتها فنطقت فاطمة (عليها السلام) بالشهادتين، وقالت: أشهد أن لا إله إلا الله، وأن أبي رسول الله سيد الانبياء، وأن بعلي سيد الاوصياء، وولدي سادة الاسباط، ثم سلمت عليهن، وسمت
كل واحدة منهن باسمها، وأقبلن يضحكن إليها، وتباشرت الحور العين، وبشر أهل السماء بعضهم بعضا بولادة فاطمة (عليها السلام)، وحدث في السماء نور زاهر لم تره الملائكة قبل ذلك، وقالت النسوة: خذيها يا خديجة طاهرة مطهرة زكية ميمونة، بورك فيها وفي نسلها، فتناولتها فرحة مستبشرة، وألقمتها ثديها، فدر عليها، فكانت فاطمة (عليها السلام) تنمي في اليوم كما ينمي الصبي في الشهر، وتنمي في الشهر كما ينمي الصبي في السنة (1).
(Shaykh as-Saduq’s Amali, sida 692