Islam sätter stor vikt på att behålla en troende persons anseende. Vi vet att när Profeten (S) och Imamerna (A) uppmanar oss till vissa handlingar, så gör de inte det om det inte finns en stark och viktigt orsak bakom detta, som är till nytta för oss individer, för samhället och även för hela islam som religion.
Ofta tenderar vi (med god avsikt men med fel metod) att råda våra syskon som begår en synd, öppet framför andra och orsakar på det viset allvarliga konsekvenser utan att tänka på det!
Imam Ali (A) säger:
“Den som råder sin troende broder i hemlighet, förfinar honom, och den som råder honom öppet (framför andra) förnedrar honom.” [1]
Att skada en människas anseende har så destruktiva påföljder att det kan få den människan att komma längre bort från religionen, och därmed bidrar vi till ännu en mindre praktiserande muslim, genom vårt beteende som vi tror är islamiskt.
Har vi funderat på varför baktal har oerhört svåra straff efter döden?
För att skrämma människorna från en sådan synd som kan förstöra en troendes anseende (ÄVEN om den personen faktiskt begått en synd). I en hadith av Profeten (S) beskrivs baktal som värre än otukt [2].
Den är värre från den aspekten att när människan begår otukt så finns det en möjlighet för denne söka Guds (swt) förlåtelse genom uppriktig ånger, och därefter förlåtas av Gud. Men när man baktalar en annan troende (som begått en synd), då förstörs syndarens rykte till den graden att även om han/hon förbättras någon gång i livet så kommer människorna fortfarande att se ner på honom/henne, trots att Gud kan ha förlåtit denna syndare. Därför vill Gud behålla den troendes anseende så att han/hon inte känner sig hopplös av att pekas ut som en syndare även efter att ha slutat begå synden. Således bör vi tänka mer långsiktigt på ifall våra ord och vårt beteende faktiskt hjälper andra att komma närmare Gud eller om vi själva är en orsak som får vissa muslimer att bli ännu svagare i sin tro.
Det berättas att en ung kille går in till en moské för att be, och plötsligt ringer hans mobil högt och musiken hörs. Då ryter en person åt honom att sänka volymen, en annan ger den unga killen en förnedrande blick eftersom killen hade haram-musik som ringsignal, en tredje person mumlar något om dagens ungdomar som inte skäms eller har respekt för Guds hus. Den unga killen går ut, och så mycket som han skämdes bestämmer han sig för att inte gå in till den moskén igen, då människorna säkert kommer att se ner på honom och han inte står ut med att tappa sitt ansikte igen.
Han går sedan till en arabisk cafeteria där musik spelas, och råkar ta sönder något i cafeterian av misstag. Ägaren kommer fram och säger:
– Var inte bekymrad, hela cafeterian kan offras för dig (ett arabiskt uttryck som betyder att personen är väldigt värdefull och det som gick sönder är värdelöst, så att personen inte skäms). Redan innan den unga killen lämnar cafeterian på kvällen bestämmer han sig för att bli stamkund där, på grund av ägarens trevliga bemötande.
Resultatet:
Människornas beteende i moskén fick killen att sluta gå till Guds (swt) hus, och kaféägarens beteende fick honom att bli en stamkund i ett ställe där atmosfären inte får människan att komma närmare Gud.
När vi med vårt beteende kommer och pekar ut en synd som någon begått, öppet framför andra, då minskar vi på chansen att den personen förbättras och skapar en hopplöshet hos denne, ELLER, så skapar vi ett tillstånd som Koranen tar upp:
{pride carries him off to sin} [3]
Ett högmod uppstår inom denna människa, och hindrar honom från att erkänna sitt fel. Han får höra:
“Du gör något haram och borde sluta med detta genast”
Personen kommer att uppleva att hans värdighet skadats, och kommer att försvara den på ALLA villkor, till den graden att han inombords kan ha insett att han gjort fel, men vägrar erkänna framför alla, då det upplevs som skämmigt.
Hade man däremot rått personen privat, eller på ett respektfullt och trevligt sätt, då skulle han bli mycket mer villigt att se på sin handling med andra ögon.
Som Imam Sadiq (A) uttrycker det:
“Call people to righteousness through means other than your tongues so that they may observe diligence, truthfulness and piety in your actions.” [4]
Även i vårt beteende med våra närmaste familjemedlemmar och vänner bör vi välja ut så mjuka metoder som möjligt, efter vad situationen kräver, för att se till att motparten tar emot vårt råd med så öppet hjärta som möjligt. Många milda och kärleksfulla ord lämnar ett mer stadigvarande avtryck i andras hjärtan än vassa uttryck.
Detta beteende som Imamen uppmanar till är inte endast gentemot sunnis eller icke-muslimer, utan den är även emellan oss shiamuslimer. Vi ska emellan oss stötta varandra istället för att leva som om vi försöker bevisa för den andra vem som bär på mest fromhet, då fromhet är något som människan ska se till att tillfredsställa sin Gud med, och inte bli arrogant på grund av den.
[1] Bihar Al-Anwaar vol. 71 s. 166
[2] Al-Khisaal vol. 1 s. 33
[3] Koranen 2:206
[4] Wasa’el Al-Shia vol. 1 s. 76
