Jag var 19 år då jag och min ärade far var ute och skulle köpa skor tillsammans. Min pappa har alltid och är än idag väldigt mån om mig och mina systrar. Han vet att mina heltäckande kläder kan komma att bli en olycka för mig (snubbla) om jag böjer mig väldigt mycket framlänges. Min ansiktsslöja skulle hamna i vägen och det skulle bli en aning krångligt, inte omöjligt men krångligt att pröva skor…
När jag väl hittade dem skor jag verkligen ville ha satte min far sig på huk och började hjälpa mig sätta på skorna. På en stol precis intill oss satt en medelålders svensk dam med en man som sällskap. Hon tittade på mig som sträckte fram foten och hur den skäggige araben [sarkastiskt uttalat] hjälper kvinnan i sitt sällskap att klä på sig skorna. För att göra det så bekvämt som möjligt för henne.
Varpå kvinnan sträcker ut sin fot mot karln i hennes sällskap o säger “Kan du också hjälpa mig?” Mannen svarade “Du har alltid kunnat klä på dig skorna hittills, varför behöver du hjälp nu?” Då tittade kvinnan på oss och sa “Kolla HAN hjälper henne trä på sig skorna, tänkte att du inte skulle vara sämre”
Då vände min far sig mot dem och sa “I islam är kvinnan ärad, jag ville inte göra det jobbigt för min dotter att behöva böja sig varje gång hon ska pröva skor. En annan sak också, min dotter må vara 19 och heltäckt. Men i mitt hjärta kommer hon alltid vara min lilla dotter, jag hjälper henne med det hon önskar och ber om”.
Kvinnan och mannen satt, tittade på oss tomma på ord. I det ögonblicket bad jag en tyst bön och hoppades att de blivit en fördom fattigare gällande oss muslimska kvinnor i förhållande till männen i vår omgivning. ”
Vi ber Allah bevara fadern åt systern och hennes familj, Amin!