Imam Hassan al Askari (a.s) och kunskapen om de dolda sakerna
Ismail sade att han satt och väntade på den elfte Imamen (a.s), Hassan al Askari (a.s) för att kunna stoppa honom på vägen och be honom om hjälp. Innan detta, hade jag gömt 200 guldmynt i närheten, för framtida dåliga tider, just när jag var upptagen med mina tankar, kom Imamen (a.s) förbi, jag sprang efter honom och stoppade honom och talade om min stora fattigdom, jag svor vid Gud att jag var utblottad.
Al Askari (a.s) verkade vara mycket irriterad på mig för att jag svor vid Gud. Han uppmanade sin betjänt att att ge mig vad han hade på sig, betjänten gav mig en påse med guld. Sedan sade Imam al Askari (a.s) till mig: ”Vi avhåller ingen vår hjäp, men du svor vid Allah, och ljög, du har gjort Allah irriterad på dig. Gör aldrig om det igen och förneka inte Allahs välsignelser i framtiden och förlita dig på Allah och ha hopp i Allah och drda nytta av de välsignelser Han översköljt dig med. Du har dolt 200 guldmynt där borta så det kan hjälpa dig under dåliga tider, men vet detta, du kommer inte ha någon nytta av dem och du kommer inte rra dem igen när du en dag kommer få behöva dem.”
Ismail fortsatte att Imamen (a.s) påminde mig om mina fel och mina misstag med hjälp av sina ord, och vad han hade sagt, hände. Jag behövde pengarna en dag och sprang till platsen för att gräva fram dem, men när jag grävde på platsen, såg jag inga mynt, jag fick reda på att min son hade fått reda på vart jag hade mynten och han gjorde en ful sak, då han utan min tillåtelse, tog dem och sprang iväg med dem, såsom Imamen (a.s) sade, så fick jag ingen nytta av dem och jag fick aldrig röra dem igen. Jag bestämde mig då att försöka leva ett rättskaffens liv, utan att svära på Gud hux flux…