Ni alla har säkert varit med om en situation där ni vill förmedla en korrekt kritik med goda avsikter till en vän, men som har oavsiktligt lett till missnöje och irritation. Har vi någonsin tänkt på det bästa sättet att öka effektiviteten av kritik? I allmänhet, när en person gör en moralisk kritik, så eftersträvar man två saker:
1. De handlingar som kritikern finner felaktiga
2. Personen som har utfört den felaktiga handlingen.
Oftast leder den smärtsamma och betungande kritiken till ilska, agg och fientlighet som kan skada ens stolthet. Även om personen kan argumentera för sina handlingar och ge korrekta bevis för dess riktighet, så försvarar man egentligen sig själv, sin självkänsla och sin personlighet. För att säkerställa att kritik inte sårar någons stolthet eller få en att reagera negativt, så ska man visa klart att det är handlingen man kritiserar och inte själva personen. I detta fall blir kritiken konstruktiv och önskvärda konsekvenser kommer att följa med.
Ni har säkert hört denna berättelse innan, men det kan vara värt att ta upp den för er som inte känner till den:
En gammal man satt för att göra hans Wudhu (tvagning). Men hans Wudhu var inte korrekt. Imam Hasan (as) och Imam Hussain (as) såg honom och insåg omedelbart att gamlingen inte gjorde sin Wudhu korrekt, men de tvekade på att berätta det för honom direkt. Gamlingen skulle kanske känna sig förnedrad av två unga pojkar, eller att han kanske skulle förlora intresset för handling av dyrkan. Imam Hasan och Imam Hussain satt bredvid honom, de började göra Wudhu och under Wudhu så sa Imam Hasan : ”Oh Hussain min Wudhu är korrekt och mer perfekt än din”. I sitt svar insisterade Imam Hussain och sa att sin egen Wudhu var bättre än Imam Hasans. Slutligen sade de: ”Låt oss se denne herre. Han är äldre än oss och bör kunna bestämma.” Gamlingen lyssnade tålmodigt. Pojkarna utföra deras Wudhu under hans uppsikt, en efter en. Och när de hade avslutat, insåg gamlingen att pojkarnas wudhuu var metodiskt och korrekt. Det var hans egen Wudhu som var felaktig.
Imam Hassans och Hussains kritik förebrådde inte gamlingens okunnighet inom Islam. Dessutom hänvisade de inte till hans sätt att utföra Wudu, utan gjorde det själva så att kritiken kunde nås fram på ett indirekt sätt. Resultatet av denna artiga och kloka kritik var att den gamla mannen uttryckligen erkände sitt misstag, lärde sig att utföra Wudu korrekt och tackade dem med vänlighet och glädje. Att ha god moral är faktiskt det bästa sättet att kritisera och utbilda. Moral är så viktigt att enligt Imam Hassan (as) så sa han: ”bäst av bäst är att ha god moral”. Hur försiktiga är vi i de detaljer som Ahl al-Bayt har lärt oss i att kritisera våra bröder i tron? Hjälper vi andra i deras framsteg och får dem utbildade genom god moral och förmånlig behandling?
Här kommer vi in på de största skyldigheterna inom Islam: amr bilma’rof (beordra för goda handlingar) och Nahi an-almunkar (förbjuda från synder).
Allah säger i Koranen (3:104)
’’Och skapa er en nation som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer’’
Profeten (S) frågades om vilka de svaga i sin tro, varpå Profeten (S) svarade: Det är de som inte beordrar för goda handlingar och inte säger ifrån då någon håller på att begå en synd
Mariam Zaki