Detta inlägg skrevs av Farhad, vi skulle publicera det i MuslimNytt men det blev aldrig av. Detta är ett inlägg till försvar för sunniislam och synen på de fyra lagskolornas överlägsenhet över salafismen. Väl värd att läsa, då shia och sunni delar synen att man ska följa lagskolor.

Madhhab och taqlid

 

 

 

Inledning

Det råder stor förvirring kring frågan om taqlid, vars innebörd och plats inom sharia är, och har varit, orsak till motsättningar mellan muslimer. Ibland går det även så långt att det splittrar samfundet. Men religiös fanatism är inte något nytt och ofta är den grundad på missförstånd. Det är av den anledningen jag har tagit på mig att skriva följande artikel.

Jag kommer i första hand att vända mig till muslimer som är någorlunda insatta i ämnet, men jag har försökt göra artikeln begriplig även för nykonverterade svenskar. Jag kommer nedan att argumentera för den traditionella eller ortodoxa åsikten att taqlid är en nödvändighet. Även om artikeln har ett vetenskapligt upplägg gör den inga anspråk på att vara vetenskaplig.

Bakgrund

 

Den forskning som finns inom ämnet är omfattande. Väldigt lite har dock skrivits i ämnet på engelska, för att inte tala om på svenska. På engelska är det kanske mest uppskattade verket Principles of Islamic Jurisprudence,[1] som i detalj går igenom de fyra skolornas metodologier (usul al-fiqh) och dess olika grenar (furo’). Ett annat är Understanding the Four Madhabs av Abdal Hakim Murad, lektor vid universitet i Cambridge.[2] Den senaste boken som fått mycket positiv kritik är The Four Imams and Their Schools, av Dr. Gibril Haddad.[3]

I muslimska kretsar har det som skrivits på hemsidor varit av dålig kvalitet och ofta baserats på artiklar översatta från engelska.

 

Definitioner

Jag kommer nu att definiera olika ord och begrepp såsom jag använder dem i artikeln. Dessa är ganska välkända bland muslimer, men inte bland nykonverterade muslimer.

• Mutawatir/tawatur – information som förs vidare från generation till generation av en stor mångfald människor, till den grad att förfalskningar blir omöjliga. En hadith med en mångfaldig kedja (isnad). En ahad hadith är en hadith som förts vidare av ett eller ett fåtal personer, motsatsen till en mutawatir hadith.
• Ijtihad – ordet är härlett från samma rot som jihad, eller strävan. Det beskriver en rättslärd imams yttersta strävan att genom en djup förståelse av olika vetenskaper ta fram en fatwa (ett religiöst utlåtande).
• Mujtahid – den som utövar ijtihad, eller tolkar den islamiska rätten kallas mujtahid. Muslimska mujtahider kan ha olika grader vilket jag kommer att ta upp i artikeln. Med andra ord skulle vi kunna säga att en mujtahid är en lärd person som genom sin ijtihad (stävan) tar fram sharians furo’ eller grenar (fatwa) ur dess usul (rötter- eller grund). Ordet betecknar alltså en rättslärds yttersta intellektuella ansträngning för att formulera ett utlåtande (fatwa) i en svår och problematisk lagfråga. En mujtahid blir då en rättslärd person som praktiserar ijtihad.
• Madhhab – eller rättsskola är den metod (usul al-fiqh) som en mujtahid imam av den högsta graden etablerar och som sedan genom generationerna uppdateras av hans studenter och förs vidare i form av mutawatir. För att tydliggöra denna definition kommer jag att återkomma till den längre fram i artikeln.
• Taqlid – att följa en rättsskola eller en imam som utövar ijtihad utan att nödvändigtvis känna till eller närmare granska bevisföringen för de olika religiösa utlåtandena (fatwor).
• Abrogerade verser och hadither – En koranvers eller hadith kan ersättas av en senare. Ett exempel på detta är vinkonsumtion som i början av islam var tillåtet men senare blev abrogerat eller ersätt av vinförbudet.

Syfte och frågeställning

 

Syftet med artikeln är att klargöra de många frågor som finns kring ämnen som taqlid och madhhab. Jag söker bevisa att de fyra madhhaberna (lagskolorna) är legitima och att muslimer med gott samvete kan utöva taqlid inom den av de fyra skolorna som passar dem bäst. Jag vill argumentera mot alla grupper av muslimer som avfärdar madhhab och taqlid i olika former. Dessa grupper kallas ibland för ghair muqallidun.

Jag kommer i artikeln att försöka besvara följande frågeställningar:

• Vad är och hur uppstår en madhhab?
• Vilka egenskaper måste en mujtahid imam ha?
• Varför ska muslimer enligt traditionell/ortodox Islam följa (göra taqlid av) en madhhab?

*

Jag kommer att försöka minimera argumentationen i följande artikel och i stället citera många hadither och koranverser som bevis för min sak. Jag kommer även att försöka exemplifiera varje påstående.

Några bevis för att muslimer måste följa de lärda

Det finns väldigt många bevis för att en muslim måste följa lärda auktoriteter. Jag kommer nedan att först och främst citera verser från Koranen som stöder denna ståndpunkt.

• ”Fråga ahl al-dhikr om ni inte vet.” (Koranen 16:43). Mufassirun (koranexegeterna) har sagt att ahl al-dhikr är de lärda.[4]

 

• ”…Om de [i stället] genast underrättade Sändebudet och dem i deras gemenskap åt vilka anförtrotts myndighet och ansvar skulle de bland dem som [sysslar med att] utforska sanningen kunnat klarlägga.” (Koranen 4:83).

 

• ”Men alla troende bör inte gå ut i strid. Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen (li yatafaqqahu fi al-din) för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda].”(Koranen 9:122). Av denna vers framgår det tydligt att vissa muslimer även i krigstider måste specialisera sig på religionen för att kunna undervisa andra.

 

• ”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet, om ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det [gynnar] en riktig och lycklig utgång.” (Koranen 4:59). Enligt vissa mufassirin är det de lärda som avses med ”dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts”.

 

• I en hadith kan vi läsa: ”Gud tar inte bort kunskap genom att ta den från människors hjärtan; Han tar bort kunskap genom att ta bort de lärda, och när det inte längre finns en lärd kvar kommer människor att vända sig till okunniga ledare som när de tillfrågas kommer att ge fatwor (ett religiöst utlåtande) utan kunskap. De är vilseledda och vilseleder andra”.[5]

 

Vad krävs för att bli en mujtahid?

Jag kommer här att presentera ett antal villkor (shuroot) som krävs för att en muslim ska erkännas som en mujtahid. Det är viktigt att notera att dessa villkor endast är en bråkdel av vad en mujtahid på högsta nivå måste kunna:[6]

1. 1. Kunskap i det arabiska språket och dess grammatik på en mycket hög nivå.[7]
2. 2. Hafidh al-Quran (En person som memorerat Koranen).
3. 3. Hafiz al-hadith (En person som memorerat åtminstone 100 000 ahadith inklusive deras kedjor).
4. 4. Mustalah al Hadith (Hadith-klassifikation – att kunna bedöma en hadiths tillförlitlighet).
5. 5. Kunskap i ’ilm al-nasikh wa al-mansukh (Kunskap om de abrogerade/upphävda verserna och haditherna).
6. 6. Asbab al-nozool (Kunskap om omständigheterna kring uppenbarelsen).

 

Jag kommer nu att gå närmare in på dessa punkter och förklara varför de är nödvändiga.

1. 1. Kunskap i det arabiska språket och dess grammatik på en hög nivå.

 

En mujtahid ska i första hand behärska det arabiska språket, detta av följande logiska skäl:

 

• Alla hadith-samlingar finns inte översatta till andra språk såsom engelska (exempelvis Imam Ahmad ibn Hanbals Musnad, Ibn Abi Shaybas Musannaf, Ibn Khuzaymas Sahih, al-Hakims Mustadrak m fl), för att inte tala om svenska. Därför kan inte en person veta om Profeten (alaihi salaam) fällt ett yttrande i ett visst ämne eller ej.

• Den andra anledningen är att även om alla hadith-samlingar skulle finnas översatta så är en översättning endast en andrahandskälla och en tolkning i sig. När ett ord exempelvis översätts från engelska till svenska finns det ett antal alternativ att välja på, då varje ord kan ha många olika betydelser (och detta gäller särskilt det arabiska språket). Därför gör en översättare ett eget val och en egen tolkning av de betydelser som ett specifikt ord kan tänkas ha. Om någon därför använder en hadith-översättning för att bevisa något, använder han den andrahandskälla som en tidigare persons tolkning utgör (nämligen översättarens).

• Det räcker inte bara med att kunna arabiska, utan en mujtahid ska veta vad de olika orden i koranverser eller i haditherna betydde under Profetens (alaihi salaam) tid. Detta av den enkla anledningen att i varje språk så ändras ett ords mening över tiderna. I det engelska språket betyder exempelvis numera ordet ”gay” att en person är homosexuell, men för inte så länge sedan använde människor ordet då de syftade på en glad person. Om någon idag skulle läsa en tvåhundra år gammal bok och komma förbi meningen: ”and Peter was gay” så luras man att tro att texten förmedlar att Peter var homosexuell. Detta öppnar för misstolkningar, och var inte alls vad författaren ville förmedla till läsaren – när författaren skrev detta ville han egentligen påpeka att Peter var en glad person.

Samma sak gäller för arabiskan. Många ord i arabiskan har också ett flertal synonymer och det är viktigt att känna till nyanserna, annars kan man missuppfatta ett uttalande från Profeten (alaihi salaam). Ett exempel på detta är under hajjatul wada’ (farvälpilgrimsfärden) då Profeten (alaihi salaam) i sin khutba (predikan) sade: ”kvinnorna är عوان ‘awan (pluralet av عنية) under er”. Om en person bara tittar i ett lexikon och ser att ordet kan betyda ”fånge” kan han i sin okunnighet tro att profeten menar: ”kvinnorna är fångar under er” eller ”i fångenskap under er”. Men detta stämmer inte, eftersom Profeten (alaihi salaam), när han sade att ”kvinnorna är ’awan’ under er”, i sammanhanget menade: ”kvinnorna är under er omsorg, behandla dem därför med mildhet”. Har man inte ha kunskap om detta skulle yttrandet kunna tolkas tvärtemot vad Profeten (saws) menade då han sade det.

• Vi kan visa på svårigheterna med att tolka språket genom att illustrera med följande exempel:

Ordet ”hatta”  حَتَّىٰ  har många betydelser i det arabiska språket. Enligt Ibn Hisham i mughni al-Labib ‘an kutub al-a’arib har den 17 olika betydelser. Om man vill veta vad laylatul qadr (Allmaktens Natt) är måste man veta vad Gud menade i versen: ”Den [Natten andas] fred ”hatta” dagen gryr!” [97:5]. I det här fallet är ”hatta” en så kallad harf jaar.

Frågan är nu om Gud menar:

1. Upp till och inklusive gryningen?

Eller:

2.  Till gryningen?

I det här fallet kan ordet ”hatta” innefatta båda meningarna. Men vilket av dem är det i det här fallet? Om någon inte kan besvara frågan har han/hon ingen befogenhet att tolka koranen på egen hand och måste därför följa (göra taqlid av) experterna på det arabiska språket.

• Ett annat exempel på komplikationerna med att tolka språket är följande vers: ”TROENDE! Qawmon (Män/ett folk) skall inte göra narr av Qawmon (andra män/ett annat folk).” (Koranen 49: 11).

I det arabiska språkets usul (grundspråkslära) finns det en regel som säger att varje gång det finns ett förbud (nahi) i koranen som följs av ett obestämt substantiv gäller förbudet alla utan undantag.   I versen ovan följs förbudet mot att göra narr av ett obestämt substantiv, nämligen ”män/folk”. Därför kan vi konstatera att förbudet gäller alla män/folk utan undantag (även ickemuslimska folk). Någon som inte känner till saker som detta (arabiskans grammatik på en hög nivå) får inte heller tolka koranen.

1. 2. Hafiz al-Quran (En person som memorerat Koranen).

 

Det krävs stora kunskaper i Koranen för att kunna tolka den rätt. Jag kommer nu att illustrera detta med ett par exempel.

Exempel 1:

Om någon ska kunna ge sitt uttalande (fatwa) i en viss fråga måste han/hon ha kunskap om hela Koranen, eftersom de verser som behandlar vissa ämnen är utspridda över hela den heliga boken. Ett exempel är reglerna för hajj (pilgrimsfärden) vilka finns på olika platser i Koranen, i sura al-Baqarah (Koranen 2:196-203) och sura al-Hajj (Koranen 22:26-27). Samma sak gäller andra ämnen såsom äktenskap och skilsmässa. Det står bland annat i en vers: ”När någon av er dör och efterlämnar hustrur, skall de iaktta en väntetid av fyra månader och tio dagar [innan de får ingå nytt äktenskap].” (Koranen 2:234). Av denna vers förstår vi att en skild kvinna måste vänta fyra månader och tio dagar innan hon kan gifta sig på nytt. En person som inte har djupa kunskaper i Koranen kan då lätt tro att denna vers gäller alla kvinnor. Det finns nämligen andra koranverser som behandlar samma ämne och om man känner till dessa kommer man fram till andra slutsatser. Vi kan således läsa i en annan koranvers att en gravid kvinnas väntetid upphör när hon föder (Koranen 65:4).[8] Av det förstår vi att gravida kvinnor inte inkluderas i den generella versen i Koranens kapitel två.

Exempel 2:

Andra verser kompletterar varandra, och det är viktigt att känna till båda för att inte göra sig skyldig till ett missvisande eller falskt uttalande. Jag ska exemplifiera med följande vers: ”Troende! När ni sinsemellan träffar avtal om lån med fastställd förfallotid, teckna då ned avtalet i skrift. Låt en skrivare noggrant skriva ned [vad som avtalats] mellan er. Ingen skrivare får undandra sig att skriva, såsom Gud har lärt honom. Låt honom alltså skriva och låt låntagaren diktera och, om han fruktar Gud, sin Herre, inte dra ifrån något [från sitt åtagande]. Om låntagaren är svag till förståndet eller sjuklig eller [annars] inte i stånd att diktera, låt då den som tillvaratar hans intressen diktera och undvika partiskhet. Och tag två av era män till vittnen…” (Koranen 2:282).

Om man bara känner till denna vers kan man tro att det enda villkoret är två manliga vittnen. Men i en annan vers kan vi läsa att de som vittnar även ska vara ”två rättsinniga människor” (Koranen 65:2). Därmed kan man enligt denna tolkning inte ta ett muslimskt vittne som inte ber, fastar eller har bra akhlaq (ett gott uppförande).

 

1. 3. Hafiz al-hadith (En person som memorerat åtminstone 100 000 ahadith inklusive deras kedjor).

 

Anledningen till att de lärda sagt att det krävs att man memorerat cirka 100 000 hadither för att kunna praktisera ijtihad på högsta nivån är att det finns ungefär så många sahih-hadither. Vissa stora mujtahider, som Imam Ahmad, har till och med sagt att en mujtahid ska kunna omkring 400 000 hadither inklusive deras kedjor.[9] Jag ska nedan försöka belysa varför detta är så viktigt.

Exempel 1:

Man måste känna till alla hadither om ett visst ämne för att kunna veta om något är förbjudet eller tillåtet, och för vem. Jag ska illustrera med ett exempel:

Profeten (alaihi salaam) sade: ”Om någon från min ummah bär guld och dör då de bar det, kommer Gud att neka den personen paradisets guld”.[10]

Om man får höra detta och inte skulle känna till andra hadither, och gör en tolkning utifrån den generella betydelsen av denna hadith, kan man tro att detta gäller alla muslimer inklusive kvinnor, men i andra hadither kan vi läsa: ”Dessa två [guld och silke] är haram (förbjudet) för männen i min ummah”.[11]

Någon som inte kände till dessa hadither skulle därför kunna göra misstaget att påstå att guld är haram för både män och kvinnor.

Exempel 2:

De fyra madhhaberna är överens om att låren är en del av awran (de av kroppens delar som måste täckas), men nu finns det en hadith som säger att Profeten (saws) blottade ena låret på återresan från Khaybar.[12]

Om någon som inte har kunskap om andra hadither läser detta skulle han/hon kunna tro att låret inte tillhör de delar av kroppen som måste täckas och blotta låret och därmed göra något förbjudet (eller, ännu värre, be med blottade lår).

Det finns nämligen andra sahih hadither där det heter: ”låren är en del av awran”,[13] ”De två låren är nakenhet”,[14] och: ”det som finns under naveln är nakenhet”.[15]

Hur ska vi då förklara dessa till synes motsägande hadither? Det finns en välkänd princip som säger att ”en tydlig befallning i Profetens (alaihi salaam) ord går före en handling av honom”. Vissa saker var tillåtna, eller förbjudna, endast för Profeten (alaihi salam) och för ingen annan i hans umma. Tahajjud (nattbön), var t.ex. obligatoriskt för Profeten (alaihi salaam), och tillåtelsen att ta mer än fyra fruar gällde bara honom etc. Därav förstår vi att detta med att blotta låret gällde endast honom och ingen annan, medan förbudet att blotta låren gäller alla muslimer.

Exempel 3:

Ett annat exempel är Profetens (alaihi salaam) ord om att den som ljuger inte får sin fasta accepterad av Gud.[16]

Om någon läser denna hadith och inte känner till de kompletterande haditherna som säger att det endast är mat, dryck och sexuellt umgänge som bryter fastan kan han/hon börja tro att även lögn bryter fastan. Men vad hadithen syftar på är belöningen för fastan och inte dess giltighet.

Exempel 4:

Vissa generella (’aam) koranverser eller haditer specificeras (khaas) av andra och det är viktigt att en mujtahid känner till detta. Ett exempel är när Gud i den heliga Koranen säger: ”Troende! Ät av de goda ting som Vi skänker er för ert uppehälle och tacka Gud, om det är Honom ni [vill] dyrka. Vad Han har förbjudit er är kött av självdöda djur, blod och svinkött och sådant som offrats åt en annan än Gud….” (Koranen 2:172–173).

Om någon inte känner till att många hadither specificerar versens generella budskap (att endast det som nämnts i versen förbjudits) kan man av okunnighet inkludera ”fåglar med klor” som tydligt förbjudits i en hadith.[17] Om man dessutom inte känner till andra hadither som specificerar förbudet att äta fåglar med klor, skulle man kunna tro att detta gäller alla fåglar med klor, men av andra hadither förstår vi att kyckling inte inkluderas i detta förbud.[18]

Exempel 5:

I andra fall ger hadither en dispens till enskilda individer, men inte till alla. Detta kan illustreras med hjälp av hadithen där Salim (som var förbunden till Abu Hudhayfa och hans fru Sahla bint Suhayl, och som ville bli en mahram i huset) på Profetens (alaihi salaam) uppmaning och i vuxen ålder fick dricka lite av Sahlas bröstmjölk från en bägare.[19]

Den som inte känner till att andra hadither[20] som klargör att detta var en dispens specifik för Salim, kan börja tro att detta gäller alla muslimer för all framtid.

Exempel 6:

Vi bör även nämna att en mujtahid ska kunna bedöma vilken hukkum al-shar’i (förbjuden, orekommenderat, tillåtet, rekommenderat, eller obligatoriskt) en hadith har. Vissa är så okunniga om bevisföringen i sin skola att de vill lämna den – på grund av att de inte känner till kompletterande eller specificerande hadither. Shafi’i skolan anser det exempelvis vara makroh (icke rekommenderat) att klädnaden hänger nedanför ankeln, men inte haram, såvida det inte görs av fåfänga.[21] En person som läst hadithen där Profeten (alaihi salam) i starka ordalag fördömer detta bruk skulle kunna tro att Shafi’i skolan har fel och börja fördöma sin madhhab. Men om man skulle känna till de kompletterande haditherna skulle man förstå varför Shafi’i skolan (liksom hanbali- och hanafiskolorna) anser det vara makroh men inte haram. En av haditherna handlar om Abu Bakr, som när han hörde att detta var förbjudet sade: ”Guds Sändebud! Min izar faller ner om jag inte håller den på plats.” Profeten (sallahu aleyhi wa sallam) sade då: ”Du hör inte till dem som gör det av fåfänga”.[22] På den tiden brukade nämligen personer av högre social status ha sin izar släpande efter sig. Ni kanske har sett gamla målningar av kungar och adelsmän med slavar bakom sig som håller upp deras långa mantlar. Det var just detta bruk Profeten (alaihi salam) ville avskaffa i ett samhälle som skulle vara så jämlikt som möjligt.

1. 4. Mustalah al Hadith (hadith-klassifikation – att kunna bedöma en hadiths tillförlitlighet).

 

Anledningen till att den som vill praktisera ijtihad måste kunna bedöma hadithens tillförlitlighet själv, är att han annars skulle göra taqlid av en annan persons expertis. Låt oss gå igenom detta lite närmare. Jag kommer nedan att åberopa en diskussion jag hade med en annan muslim om detta:

Han: Taqlid är haram. Man får inte följa någon utan att känna till den personens bevisföring.

Jag: Tvärtom. De flesta människor gör taqlid av nödvändighet, även du! Låt mig fråga dig en sak…. När du läser din tashahud i bönen, brukar du röra på pekfingret, eller har du det stilla?

Han: Jag rör det.

Jag: Och varför gör du det?

Han: Jag har läst i al-Albanis bok Sifah Salah-al-Nabee, en hadith relaterad till Wa’il ibn Hajr, om att Profeten (alaihi salaam) brukade röra fingret under tashahud.

Jag: Visste du att det även finns hadither som säger att Profeten (alaihi salaam) inte rörde fingret under tashahud?[23]

Han: Ja, det känner jag till. Men som Albani påpekar i Sifah Salah-al-Nabee, sidan 66, så är de haditherna da’if (svaga hadither).

Jag: Då undrar jag hur du vet att Albani hade rätt när han påstod att den hadithen han åberopar är sahih (pålitlig), medan haditherna från abu Dawud och Bayhaqi är da’if?

Han: Shaykh Albani är en stor muhadith (en lärd person inom hadith-vetenskapen).

Jag: Frågan är inte hur stor muhadith han är eller inte. Låt oss för argumentationens skull säga att han är den största muhadith vår ummah någonsin haft. Det jag undrar är hur du vet att hadithen han åberopar är sahih medan haditherna från abu Dawud och Bayhaqi är da’if? Har du undersökt hadithens kedja själv, och kommit fram till slutsatsen att Albani har rätt då han påstår detta? Om du inte är en muhaddith kan du inte heller bedöma detta och måste därför göra taqlid av al-Albanis omdöme.

 

Han: Nej, men jag litar på al-Albanis omdöme.

Jag: Kalla det vad du vill, men sanningen är den att du gör taqlid av honom utan att känna till hans bevisföring då han påstår att hadithen han lutar sig mot är sahih, medan de andra är da’if. Om detta inte är taqlid, då vet jag inte vad det är.

Han: Det kanske råder khilaf (olika meningar bland de lärda) i frågan.

Jag: Ja, det råder khilaf.[24] Tre av de fyra rättsskolorna, förutom Maliki skolan, anser att man inte ska röra fingret under tashahud. Jag rör själv pekfingret under tashahud då jag följer Maliki skolan i min salah.

Han: Men vad är då problemet? Försöker du motbevisa dig själv?

Jag: Du missar poänger helt. Jag försöker inte bevisa att du (eller jag, för den delen) gör rätt eller fel då vi rör fingret under tashahud (det är en annan diskussion). Det jag vill visa dig är att även om du skulle överge al-Albanis position och följa någon annan så gäller samma sak, nämligen: hur vet du att de har rätt och Albani fel? Vem du än väljer att följa i frågan gör du taqlid då du själv inte kan bedöma hadithernas tillförlitlighet och klassifikation (är uttalandet i hadithen exempelvis obligatorisk, rekommenderat, förbjudet och så vidare?).

 

 

Det är lätt att se hur de som inte själva kan värdera och klassificera hadither måste göra taqlid av olika muhadithers omdömen. Det bör här nämnas att i själva definitionen av vad en sahih hadith är måste vi lita till någon annans expertis, eller komma på en egen definition, då det självklart inte framgår av Koranen och Sunna vad som är en sahih hadith.

 

 

 

1. 5. Kunskap i ’ilm al-nasikh wa al-mansukh(Kunskap om de abrogerade verserna och haditherna).

 

Även om en hadith är sahih kan den ha blivit abrogerad av en senare vers eller hadith.[25] Därför är det av yttersta vikt att man känner till detta, annars kan man begå stora misstag. Jag kommer nedan att ge några exempel på detta.

Exempel 1:

Enligt en koranvers[26] kunde muslimerna välja att antingen fasta eller ge nödställda att äta. Men denna vers abrogerades av den som följer.[27] Därmed kan ingen citera versen som blivit abrogerad och tro att han är fri från plikten att fasta genom att ge mat till nödställda, men utan kunskap är det just vad som kan komma att ske.

Exempel 2:

I en koranvers kan vi läsa: ”Om någon av er vid sin död efterlämnar hustrur skall de i testamentariskt förordnande tillförsäkras försörjning [ur kvarlåtenskapen] under ett år, med rätt för dem att under denna tid bo kvar [i hemmet].”(Koranen 2: 240).

Men denna vers har abrogerats av följande: ”När någon av er dör och efterlämnar hustrur, skall de iaktta en väntetid av fyra månader och tio dagar [innan de får ingå nytt äktenskap].” (Koranen 2:234).[28] Det är här intressant att notera att versen som blir abrogerad är placerad längre fram i Koranen än den abrogerande versen.

Exempel 3:

 

I en hadith säger Profeten (alaihi salaam) till sahaba att om imamen leder bönen sittande skall de också be sittande,[29] men i en annan hadith ber Profeten (alaihi salaam) sittande medan de andra ber stående bakom honom.[30] Genom en noggrann kronologisk analys av haditherna har de lärda kommit fram till att hadithen som beordrar sahaba att be sittande bakom en sittande imam abrogerats av den senare händelsen.[31] En person som endast känner till den första hadithen kan lätt komma att tro att man måste be sittande bakom en sittande imam.

 

 

Exempel 4:

 

I en hadith förbannade Profeten (alahi salaam) kvinnor som besöker gravar.[32] Men i en senare hadith säger Profeten (alayhi salaam): ”Jag har tidigare förbjudit er att besöka gravar, men nu: besök dem”,[33] och i en annan hadith tillåter han ’Aisha att besöka gravar.[34] Anledningen till att denna lag ändrades (enligt vissa lärda) var att kvinnor i jahiliyyah (tiden före islam) brukade skrika, riva sitt hår och göra andra liknande saker som är opassande i islam.

Exempel 5:

Det sista exemplet om komplikationerna med hadithtolkning kan illustreras med hjälp av följande exempel. I en hadith kan vi läsa: ”Under Profetens (alaihi salaam) tid brukade hundar komma in moskén när de ville och urinera där, och man tvättade inte platsen med vatten”.[35] En person som inte känner till att den ovannämnda hadithen relaterar till den tid då moskén inte hade dörrar (och att reglerna kring hundars orenhet inte etablerats),[36] kan komma att tolka hadithen felaktigt. Vi bör dock påpeka att Maliki skolan inte anser hundar vara orena.

Exempel 6:

Ett annat välkänt fall är mut’ah (tidsbestämd äktenskap) som till att börja med var tillåtet, men som senare förbjöds.

Dessa fall är mer uppenbara eftersom Profeten (alaihi salaam) uttryckligen förklarade att det ena abrogerar det andra. Men det finns fall som inte är lika uppenbara och därför kan det vara ännu svårare att bedöma vilken vers/hadith som ersätter vilken. Utan djupa kunskaper i denna vetenskap, som kallas ’ilm al-nasikh wa al-mansukh, kan man begå stora misstag.

1. 6. Asbab al-nozool(Kunskap om omständigheterna kring uppenbarelsen).

 

Det är viktigt att känna till omständigheterna eller sammanhanget i vilken en koranvers eller en hadith uppenbarades, annars kan man helt misstolka den. Ett välkänt exempel på detta är följande koranvers:

”As-Safa och Al-Marwah hör till Guds symboler. Den som beger sig till Helgedomen för den större eller den mindre vallfärden och då vill vandra fram och tillbaka mellan dem gör därför ingenting klandervärt. Och den som av fri vilja gör en god handling utöver vad plikten bjuder [skall finna att] Gud, som har kunskap om allt, erkänner [Sina tjänares] förtjänster.” (2:158).

När ’Urwah läste den versen tolkade han den som att det inte är obligatoriskt att vandra mellan Al-Safa och Al-Marwah, då versen endast säger att ”de gör därför ingenting klandervärt” och inte att man måste göra det. När Aisha hörde detta sade hon att ’Urwah hade sagt något dåligt och att om det verkligen var det som versen ville uttrycka skulle Gud ha sagt: ”Det är ingen synd om någon inte vandrar mellan dem”. Sedan börjar Aisha förklara omständigheterna kring uppenbarelsen av denna vers. Hon sade:

”Versen uppenbarades angående Ansar som innan Islam brukade anta ihlal (eller ihram för hajj) i Mushallal för deras avgud Manat som de dyrkade. De som antog ihlal för Manat brukade tveka inför att utföra vandringen mellan Al-Safwa och Al-Marwah-bergen. Därför frågade de Guds sändebud (alayhi salaam) angående detta: ”O Guds sändebud! Under jahiliyyah (tiden innan Islam) brukade vi tveka inför att utföra tawaf mellan Al-Safwa och Al-Marwa’. Då uppenbarade Gud: Al-Safa och Al-Marwah hör till Guds symboler [till slutet av versen]”.[37]

Av exempelet ovan kan vi se att man lätt kan missförstå en vers om man inte känner till omständigheterna kring dess uppenbarelse.

Jag ska avsluta diskussionen kring asbab al-nuzul genom att återberätta följande konversation mellan Umar och ibn Abbas:

Umar: Varför skulle det finnas oenighet i umman, alla följer samma Profet och ber mot samma qiblah?

 

Ibn Abbas: Ya amir al-mumenin, Koranen sändes ner till oss, vi läser den och vi vet omständigheterna kring vilken den uppenbarades (asbab al-nuzul). Men det kan finnas folk efter oss som kommer att läsa Koranen utan att känna till omständigheterna kring dess uppenbarelse. Följaktligen kommer de att bilda egna uppfattningar som kan komma att leda till konflikt och till och med blodsutgjutelse mellan dem.[38]

Det är bland annat exemplen ovan som har gjort att de lärda sagt att vi måste följa en av de fyra rättsskolorna.[39]

Diskussion kring de sex punkterna

 

Vad jag har försökt visa genom mina exempel från de sex punkterna ovan är att det inte räcker med att läsa en hadith och tro att man kan gå efter sin egen förståelse av den, det krävs nämligen mycket mer än att känna till många hadither för att få en god förståelse i en viss sak. Detta är även vad de lärda har konstaterat.[40]

Jag har genom de sex punkterna ovan försökt illustrera varför taqlid av en mujtahid eller en madhhab är en nödvändighet för alla som inte har dessa kunskaper. Umman (samfundet) är nämligen uppdelat i lärda och lekmän.

Ibn Taymiyah säger i en fatwa:

”Det är majoritetsåsikten i umman att både ijtihad och taqlid är tillåtna, ijtihad för den som har förmågan, och taqlid för den som inte förmår göra ijtihad.”[41]

Var och en som är ärlig mot sig själv bör fråga sig om han/hon har den kapacitet som krävs för att göra ijtihad. Det står också klart att en person som inte har kunskap inom de ovan nämnda sex vetenskaperna inte heller kan bedöma bevisföringen, och därmed blir kravet att ”komma med bevis” irrelevant.

Men hur ska vi då göra? Jo, vi ska göra som Koranen befaller oss, nämligen vända oss till de lärda. Men hur ska vi veta att madhhaberna inte vilseleder oss? Svaret är som följer:

• Eftersom en madhhab består av lärda som studerat med lärda som studerat med lärda, tillbaka till sahaba i en obruten kedja.
• Det råder konsensus (ijma’) bland de lärda att det är giltigt att följa en madhhab om vi saknar djupa kunskaper (exempelvis inom de ovan sex nämnda vetenskaperna).
• En madhhab består inte av en lärd persons åsikter utan tiotusentals lärda som i över tusen år ägnat sina liv åt att undersöka Koranen och sunna. Vi har också hadither som gör det klart för oss att om en lärd utövar ijtihad är det giltigt att följa denna person även om han/hon skulle ha fel.[42]

En av anledningarna till att vi anser det vara ogiltigt att följa Shiaskolan (Jafariskolan) och ghair muqallidun (exempelvis salafi/wahhabiskolan) är att dessa inte kan spåra sina kunskapstraditioner tillbaka till sahaba i en obruten mutawatir kedja av lärda. Abdullah ibn Mubarak sade: ”Den som söker i sin religions sak utan en kedja (isnad) kan jämföras med den som går upp på taket utan en stege”.[43] Sufyan al-Thawri sade att “isnad är den troendes vapen. När någon inte har ett vapen, med vad ska han då strida?” Ibn Taymiyya skrev att “isnad är ett unikt kännetecken för den islamiska umman. Och bland muslimer är det ett utmärkande drag hos ahl al-sunnah wa al-jama’ah”.[44]

Avslutningsvis vill jag uppmana var och en att ställa sig frågan: ”Har jag den kunskap som krävs för att kunna bedöma bevisföringen med tanke på de ovan nämnda sex punkterna?”

Hur ska då den som ser en hadith som verkar gå emot den egna madhhaben (rättsskolan) agera?

Du bör först av allt fråga dig själv: ”Har de tiotusentals lärda inom min madhhab, som under hela sin livstid, och i över 1 000 år undersökt Koranen och hadither, men ändå ansett sin skolas åsikt vara riktig, inte läst den hadithen, medan jag gjort det?”. Om man är en logiskt tänkande person så måste man även förstå att de lärda inom denna skola hade en anledning till att inte använda hadithen eller till att tolka den annorlunda än du gjort.

Några tänkbara anledningar:

 

• Kan språket som används i hadithen betyda andra saker eller tolkas på ett annat sätt? (Om du inte kan arabiska på en djup nivå finns inte möjligheten att undersöka detta).
• Är hadithen sahih enligt alla lärda (kanske är alla inte överens om detta)?
• Är den hadithen abrogerad?
• Finns det andra rewayat (skildringar) av hadithen som förklarar eller utvecklar den närmare?
• Kan anledningen till att hadithen inte används som bevis ha sin grund i din madhhabs metod? Exempelvis: Har en hadith ahad (även om sahih) mer värde i din skola som bevisföring än andra källor, som exempelvis principen om ’amal ahl al-Medina (medinafolkets praxis)? Eller väljer man handlingen före ordet i din madhhab? Etc.
• Är det ett generellt eller ett specifikt uttalande?
• Vilka är förhållandena omkring hadithen?

Det är bland annat av dessa ovannämnda anledningar som al-faqih (den rättslärde) och al-mufassir (koranexegeten) Ibrahim al-Nakha`i sade: ”Om en av sahaba tvådde sig upp till handleden så svär jag att jag skulle göra detsamma, även om jag läste versen i Koranen som säger: ”upp till armbågarna” (Koranen 5:6)”.[45]

Ijtihad

 

Nu när jag har förklarat en bråkdel av det en mujtahid ska ha kunskap om ska jag förklara de olika nivåer av ijtihad som finns.[46]

1. Ijtihad mutlaq – detta är den högsta graden av ijtihad. En mujtahid på denna nivå använder sin egen metodologi då han praktiserar ijtihad. En mujtahid på denna nivå får inte göra taqlid.
2. Ijtihad takhriji – detta är andra gradens ijtihad där en mujtahid måste hålla sig till en mujtahid mutlaq imams metodologi och undersöka koranen och hadither utifrån den.
3. Ijtihad intiqaai – detta är den tredje gradens ijtihad där en mujtahid går igenom de kvalificerade imamernas fatwor och väljer ut den mest passande för ett generellt eller specifikt fall.

Stora faror är förknippade med att göra ijtihad om man inte har omfattande kunskaper inom bland annat de ovannämnda områdena. Vi kan illustrera farorna genom att återberätta en hadith där en man blev svårt skadad i huvudet under en resa. En natt då han vaknade i ett orent tillstånd och var i behov av ghusl (duschning av hela kroppen) frågade han sina följeslagare om det var tillåtet för honom att göra tayammum (den torra tvagningen med sand eller jord) istället (då han var rädd att hans sår skulle förvärras om det kom i kontakt med vatten). Men deras svar var att han måste utföra ghusl som vanligt, vilket de baserade på koranversen: ”..och inte finner vatten..” (koranen 4: 43). Han utförde ghusl och dog som en konsekvens av detta. När nyheten om händelsen nådde Profeten (alaihi salaam) sade han: ”De har dödat honom, må Gud döda dem! Kunde de inte ha frågat om de inte visste? Det enda botemedlet mot okunnighet är att fråga! Han kunde ha gjort tayammum, strukit över sitt bandage och tvättat resten av kroppen”.[47]

Av denna hadith förstår vi hur viktigt det är att ha stor kunskap innan man ger sin åsikt i frågor om fiqh, och om man inte vet ska man fråga de lärda. Det är en av anledningarna till att vi gör taqlid (att fråga om bevisföringen blir som sagt irrelevant eftersom man inte kan bedöma bevisföringen, om man kunde det skulle det ju inte finnas anledning att fråga i första läget).

Nu vill jag ta upp frågan om khilaf eller ikhtilaf (olika åsikter hos de lärda). Frågan har mycket att göra med de olika madhhabernas metodologier och det passar att ta upp nu när vi vet lite mer om taqlid och ijtihad.

Varför har ’ulama och rättsskolorna olika åsikter i vissa frågor om de följer Koranen och sunnan?

Det beror främst på tre faktorer:

1. Olika metodologier.

2. Man har olika definitioner på vad som är en tillförlitlig eller sahih hadith.

3. Man tolkar språket i Koranen och sunnan olika. Ett ord kan exempelvis betyda många olika saker i ett visst sammanhang.

Jag kommer nu att gå närmare in på dessa tre punkter genom att exemplifiera och förklara. Men det är viktigt att komma ihåg att detta är långt ifrån allt som jag skulle vilja ta upp om ämnet.

1. Olika metodologier resulterar ibland i olika fatwor

Som svar på frågan ”varför skolorna ibland har olika åsikter” skulle jag bland annat svara att det beror på de olika metodologier man använder för att undersöka koranen och hadither. Jag ska föra en diskussion kring detta nedan.

Först vill jag nämna att när man i de olika rättsskolorna har olika meningar i en fråga så kan man inte fördöma någon som följer en annan skola, eftersom en giltig ijtihad kan följas av andra, som det heter i hadithen: “När de har rätt får de två belöningar, och när de har fel får de en belöning”.[48] Så även om en madhhab skulle ha fel (och det vet endast Gud) så är det giltigt att följa den då det baseras på giltig ijtihad, och Koranen beordrar oss: ”Fråga dem som vet om ni inte vet” (fas alo ahl al-dhikr in kontom laa ta’lamon). (Koranen 16: 43).

Exempel 1

 

Som vi ser ovan tillhörde bland annat Abu Hanifa och Imam Malik salaf as-salihs generation. Dessa imamer etablerade en metodologi som de använde sig av i sin ijtihad. Imam Malik ger t.ex. ’amal av ahl al-Medina (Medinafolkets handlingar) företräde framför en sahih hadith som är ahad (en hadith som förts vidare av ett eller ett fåtal personer, motsatsen till en mutawatir hadith) i sin metodologi.[49] Imam Malik förklarar det med följande ord: ”Jag föredrar ett tusen [som förmedlar] från tusen, över en [person] som förmedlar från en”.[50] Därför skiljer sig imam Malik i vissa frågor från exempelvis Abu Hanifa och Imam Shafi’i, som inte använder sig av den principen. För att nämna ett exempel: det finns sahih hadither där Profeten (alaihi salaam) förbjöd muslimerna att fasta endast på fredagar,[51] men ändå nämner Imam Malik i sin Muwatta att det inte enbart är tillåtet utan till och med en bra dag att fasta på.[52] Anledningen till detta är att medan hadither om förbudet att fasta på fredagar är ahad-hadither (det kan exempelvis vara så att hadithen abrogerats eller att orden i hadithen endast gällde en specifik situation, som i det ovannämnda hadithen om sahabin Salim) är Medina-folkets (de lärda) praxis mutawatir, och då de andra imamerna inte använder ’amal ahl al-Medina-principen förbjuder de fastan på endast fredagar, Imam Malik uppmuntrar däremot till den.

Exempel 2

 

Ett annat exempel är att man i Hanafi-skolan väljer en sahabis handling framför hans ord medan man i Shafi’i-skolan utgår från orden i hadithen. Detta gör att man ibland kommer fram till olika slutsatser (fatwor) i de olika skolorna, även när man utgår från samma hadith.     Jag ska nu ge exempel på detta. Imam Ali säger i en hadith att Profeten (alaihi salaam) lyfte sina händer upp i axelhöjd när han avslutade sin recitation i bönen, innan han gick ner för ruku’ (bugningen) och när han kom upp från den.[53] Men imam Muhammad – Muhammad Bin Abaan Bin Saalih och Abu Bakr Bin Abdullah Nahshali – Aasim Bin Kulaib Jarmi – hänvisar till sin far som var en följeslagare till imam Ali och som berättade att: ”Ali lyfte sina händer vid första takbir, därefter lyfte han aldrig sina händer igen i bönen”.[54] I Hanafi-skolan, som väljer en sahabis handling före ordet, lyfter man inte sina händer annat än vid första takbir medan Shafi’i-skolan som tar ordet före handlingen gör som det sägs hadithen i Abu Dawud.

Exempel 3

I en annan hadith kan vi läsa: ”när en hund slickar en skål, tvätta den sju gånger, varav en gång måste ske med ren jord”.[55] Shafi’iter (och Hanbali skolan) agerar efter orden i hadithen medan Hanafi skolan inte gör det, då det finns bevis för att Abu Huraira själv inte handlade efter hadithen (vi vet även att kriteriet för rening normalt sett är att tvätta något tre gånger). Hanafiter väljer denna metodologi bland annat för att en hadith kan vara abrogerad, medan en sahabis handling inte kan vara det. Med andra ord så skulle en sahabi inte göra det som Profeten (alaihi salaam) hade abrogerat men att återberätta det han sagt (även om det skulle vara abrogerat) är däremot inget problem (på samma sätt som abrogerade verser finns kvar i koranen). Därmed kan vi se hur de båda skolorna drar olika slutsatser från hadithen på grund av olika metodologier.

Exempel 4

I Hanafi-skolan specificerar man inte en mutawatir hadith eller koranvers som är klar och tydlig (qat’i) med en ahad hadith (även om den är sahih) då det är ett spekulativt (dhanni) bevis. Kort sagt är Koranen mutawatir och vi är säkra på dess tillförlitlighet, medan vi inte kan vara helt säkra när det kommer till en sahih hadith om den är ahad (förmedlad av ett begränsat antal människor) och vi vet att ”lösa antaganden kan inte ersätta sanningen.”[56] I Shafi’i skolans metodologi däremot specificerar man en mutawatir hadith eller en koranvers om ahad hadithen är stark nog. För att exemplifiera kan vi nämna att i Hanafi skolan är ett äktenskap giltigt (men ej tillbörligt) om en kvinna gifter bort sig själv utan en wali (giftoman). Detta trots att det finns en sahih hadith där Profeten (alaihi salaam) säger: ”Det finns inget äktenskap utan en wali”.[57] Men i en koranvers kan vi läsa: ”Om mannen [oåterkalleligen] skiljer sig från sin hustru, är det sedan inte tillåtet för honom att ta henne tillbaka, om hon inte först ingått äktenskap (hatta tankiha) med en annan man.” (Koranen 2: 230).

Den yttre (dhahir) meningen av orden ”hatta tankiha” inbegriper att en kvinna har rätt att själv ingå äktenskap med en annan man. Eftersom man i den hanafitiska skolans metodologi inte väljer en ahad hadith över Koranen (eller en mutawatir hadith) specificerar man inte koranversen och godkänner därför ett äktenskap utan en wali (ställföreträdande). I Shafi’i-skolan däremot specificerar man en mutawatir hadith med en ahad hadith som är sahih, och därför anser man walin vara ett villkor för ett giltigt äktenskap.

2.     Man har olika definitioner på vad som är en tillförlitlig hadith.

Det finns inte utrymme att gå djupt in på detta i artikeln. Men några saker kan dock nämnas. Imam Shafi’i tog inte en sahabis fatwa som bevis medan de andra tre imamerna gjorde det. Man har olika kriterier för vad som gör en hadith till sahih, hasan, daif, mu’du, mutawatir, ahad etc. Detta är inte så märkligt med tanke på att det inte finns ”bevis” för vad en sahih hadith är. Det är kriterier som våra ulama har ställt upp.

Men det är även något annat en rättslärd måste kunna bedöma.

I en hadith kan vi läsa att Profeten (alaihi salaam) sade: ”Ät med din högra hand”.[58] Är nu detta obligatoriskt, eller rekommenderat? Enligt Imam Ahmad är det obligatoriskt men enligt dem andra tre imamerna är det en rekommendation. Ur språklig synvinkel är båda tolkningar giltigt då orden i hadithen kan vara såväl ett påbud som en rekommendation.

Se även hadithen nedan där sahaba under Profetens (alaihi salaam) tid tolkade hans ord på olika sätt och därmed kom fram till olika slutsatser.

3. Man tolkar språket i Koranen och sunnan olika. Ett ord kan ha flera olika betydelser beroende på sammanhanget.

Jag ska nedan ge ett exempel från sahabas tid på hur språket kunde vara orsaken till att de hade olika åsikter. Detta även då Profeten (alaihi salaam) var mitt ibland dem; hur var det då inte för sahaba som kom efter Profeten (alaihi salaam), eller tabi’uns ikhtilaf?

Exempel 1

 

Det har relaterats till ’Abdullah som sade: ”En dag då han återvände från Azhab-striden, kungjorde Guds Profet (alaihi salaam) till oss [till sahaba] att ingen skulle be Zuhr-bönen utom i Banu Qurayzas kvarter. [Vissa] människor som var rädda för att tiden för Zuhr skulle gå ut bad sin bön innan de nådde Banu Qurayzas gator. De andra [sahaba] sade: ’Vi kommer inte att be vår [Zuhr-]bön utom på den plats där Guds Sändebud (alaihi salaam) beordrade oss att be den, även om [böne-] tiden gått ut.’ (När han [Profeten (alaihi salaam)] fick reda på detta klandrade han ingen av de båda grupperna)”.[59]

Här kan vi se att en grupp av sahaba tolkade Profetens ord (alaihi salaam) bokstavligt och väntade med att be tills de nådde Banu Qurayzas gator, medan den andra gruppen tolkade uttalandet figurativt (nämligen som en uppmaning: ”skynda er till Banu Qurayza”). Profeten (alaihi salaam) fördömde ingen av de båda grupperna, eftersom hans ord kunde tolkas på båda dessa sätt. Självklart hade ju endast en av grupperna rätt då Profeten (alaihi salaam) avsåg någon av de två tolkningarna med sitt uttalande, men båda tolkningar var som sagt giltiga.

Det är ungefär så vi ser på madhhabernas meningsskiljaktigheter. Om exempelvis två madhhaber har motstridiga tolkningar i en fråga så har självklart bara en av dem rätt inför Gud, men eftersom det går att tolka källorna (en viss hadith eller koranvers) på två olika sätt är båda skolornas åsikt i frågan giltig att följa.[60] Ytterst vet bara Gud vilken madhhab som har den rätta åsikten i olika frågor, allt annat är spekulationer bland ulama (de lärda). Än en gång vill jag här nämna att ingen med säkerhet kan veta vilken skola som har fel, eftersom de alla använder sig av bevis och tolkar det utifrån sina metodologier. På samma sätt kan vi inte heller säga vilken grupp av sahaba som hade rätt i hadithen ovan, de som tolkade Profetens (alaihi salaam) ord bokstavligt eller de som tolkade den figurativt – båda grupperna använde sin metodologi för att tolka orden.

Exempel 2

De olika skolornas khilaf (meningsskiljaktighet) kan också baseras på den lärdes förståelse av orden i språket. I en hadith återberättar Aisha att Profeten (alaihi salaam) kom hem en dag och sade: ”har vi någon mat?” Vi sade ’nej’. Han sade ”inni saaim”.[61] Imam Abu Hanifa tolkade orden ”inni saaim” utifrån dess lagbundna (haqiqah shar’iyyah) betydelse, nämligen: fastan från mat, dryck och sexuellt umgänge. Därmed var hans fatwa att en person kan avse att påbörja en icke-obligatorisk fasta även efter fajr (gryningen), baserad på ovan nämnda hadith. Imam Malik tolkade däremot orden utifrån en lingvistisk (haqiqah loghaweyyah) utgångspunkt, och ”saaim” på arabiska betyder då att avstå från något. Därmed ansåg Imam Malik att denna hadith inte är ett bevis för att man kan påbörja en rekommenderad fasta efter fajr. Enligt den tolkningen menade Profeten (alaihi salaam) istället: ”Jag avstår [ i så fall] från att äta”. Därmed gav imam Malik fatwan att den rekommenderade fastan endast är giltig om man avser den innan fajr.

Exempel 3

 

Ett annat exempel på hur man kan komma fram till olika slutsatser (fatwa) grundad på sin tolkning av språket är följande hadith:

”Den som fastar Ramadan och därefter fastar sex dagar مِنَ ”min” Shawwal, är som den som fastat ett helt år”.[62]

Ordet مِنَ ”min” kan bland annat tolkas på följande två sätt:

• Från (med början/start i) – som när man säger “atayto min Misr ila al-madinah” – jag kom från (med början i) Egypten till Medina”. Detta är hur Imam Malik tolkade ordet  ”min” i denna hadith.
• Av/Under – Som när man säger ”Jag kommer till dig under dagen”. I följande vers används ”min” som av istället för från: ”TROENDE! Män skall inte göra narr av (”min”) andra män” (49:11). Detta är hur Imam Shafi’i tolkade ”min” i denna hadith.

Enligt Imam Maliks tolkning skulle vi därför översätta hadithen på följande vis: ”Den som fastar Ramadan och därefter fastar sex dagar från [månaden] Shawwal, är som den som fastat ett helt år”. Men enligt Imam Shafi’is tolkning skulle vi istället översätta hadithen på följande sätt: ”Den som fastar Ramadan och därefter fastar sex dagar under [månaden] Shawwal, är som den som fastat ett helt år”.

Av denna anledning anser man inom Maliki skolan att det går bra (man får belöningen som nämns i hadithen) om någon fastar dessa sex dagar innan nästa Ramadan infaller, medan man inom Shafi’i skolan anser att det måste vara under månaden shawwal och inte senare.

Nu när vi lärt oss vad taqlid och ijtihad innebär kan vi gå närmare in på vad en madhhab är.

Madhhab

 

Kort sagt skulle vi kunna säga att en madhhab är en metodologi som en mujtahid mutlaq imam etablerar och som under generationerna uppdateras av hans studenter och förs vidare i mutawatir form. För att förstå denna definition bättre kommer jag att gå lite djupare in i frågan nedan. Vi börjar med en kort historisk genomgång.

Tre stadier

 

1. 1. Under Profetens (alaihi salaam) tid (doro al-sama’):

 

Under denna tid var det haram med ijtihad, eftersom källan till religionen var direkt eller tillgänglig.

1. 2. Under sahabas tid (doro al-jama’):

 

Suyuti citerar i Tadrib al-rawi Ibn Hazm’s redogörelse om att dessa sju sahaba gav fatwor som de andra följde: ”‘Umar, Ali, ibn Mas’ud, ibn ‘Umar, ibn Abbas, Zayd ibn Thabit och vår moder Aisha.”[63]

 

Enligt al-Shabi var det: Ibn Masud, Umar ibn al-Khattab, Ali, Zayd ibn Thabit, Ubayy ibn Kab, och Abu Musa al-Ashari.[64]

 

Enligt Shaykh Juwayni var det khulafa al-rashidin (de fyra första kaliferna), Talha ibn `Ubaydillah, `Abd al-Rahman ibn `Awf och Sa`d ibn Abi Waqqas.

 

De andra sahaba följde dessa, exempelvis Abu Hurayra som trots sin kunskap om hadither inte gav fatwor.[65]

 

Imam al-Baji använder detta som bevis på att ”vanliga muslimer ska följa de lärda”, detta i enlighet med sahabas exempel.[66]

 

Hur kan vissa muslimer vara så naiva och tro att alla ska ”gå tillbaka till Koranen och sunnan” när det inte ens bland sahaba var alla, utan endast ett fåtal av dem som gav fatwor som samhället i stort följde?

 

 

1. 3. Under tabi’ins tid (doro al-fiqh):

 

Under den andra generationen var det inte heller alla muslimer som gjorde ijtihad på högre nivå utan endast ett fåtal, bland dessa var bland annat: Sa’id bin Musayyab, Hassan al Basri, och Kharija bin Zayd bin Thabit.

 

 

 

1. Under at-tabi tabi’ins tid:

 

Inte heller i denna generation var det alla som gjorde ijtihad på den högsta nivån utan endast ett fåtal. Bland dessa är: Dawud az-Zahiri, Imam Malik, Imam Abu Hanifa, Layt Bin Saad, Sufyan al-thawri, Sufyan bin Uyayna, Abu Yusuf, Abu Thawr, Imam al-Tabari etc.

 

Det är i detta som de olika madhhaberna har sitt ursprung. Om vi vill följa i salaf as-salihs fotspår kan vi tydligt se att endast ett fåtal av dem ”gick tillbaka till Koranen och sunnan” för att yttra sitt utlåtande (ge fatwor) i olika frågor som resten följde (taqlid). Detta var inte för att de hade någon nedärvd särställning i samhället utan för att det var de som var mest kunniga i att praktisera ijtihad.

 

 

 

 

När det kommer till de fyra madhhaberna….

 

Vi skulle kort kunna säga att en mujtahid mutlaq imam, exempelvis imam Malik, använde sig av sin egen metodologi (såsom ’amal av ahl al Medina, qiyas, sadda daraya’, masaleh al-mursala etc) när han undersökte Koranen och haditherna för att ge fatwor. Sedan följde hans studenter i hans fotspår genom att använda sig av sin imams metodologi i sin ijtihad vid de nya situationer som dök upp, och detta fördes i sin tur vidare till nästa generation i mutawatir form. Skolan blev nu allt större och mer spridd över världen och uppdaterades (delvis av att skolans position ändrades eller bekräftades) av allt fler mujtahider som examinerade och jämförde skolans åsikter med bl.a. Koranen och hadither. Nästa generation gjorde likadant och förde läran vidare till ännu fler personer än föregående generation. Så har det gått till ända fram till våra dagar, i mutawatir form. Av detta förstår vi att när någon säger att den ena eller den andra åsikten är ”enligt Shafi’i-skolan…” ska vi inte ta lätt på det uttalandet, eftersom man då går emot tusentals mujtahider som dag och natt i över 1000 år undersökt bevisföringen (Koranen och sunnan) genom att använda sig av sin skolas metodologi.

 

Det har under historiens gång funnits många madhhaber, men bara fyra har överlevt fram till våra dagar.

Varför överlevde bara dessa fyra?

Det finns många skäl till detta, men två viktiga anledningar är att:

• Skolan inte uppdaterades genom århundradena av de lärda.
• Skolan fördes inte längre vidare i mutawatir form genom generationerna. Därigenom fördes skolan vidare till nästa generation av ett så litet antal lärda att dess åsikter gick förlorade.

Detta gäller inte de fyra stora överlevande rättskolorna (Hanafi-, Maliki-, Shafi’i-, och Hanbaliskolorna), därför har de överlevt intakt till våra dagar. Jag anser att den största anledningen att följa en madhhab är dess legitimitet. De fyra madhhaberna spårar sin skola tillbaka till sahaba i en obruten mutawatir kedja av lärare och lärjungar. De muslimer som anser sig vara befriade från att ”följa en madhhab blint” och i stället följer sin egen förståelse av Koranen och sunnan handlar utan denna legitimitet.

I en hadith sade Profeten (alaihi salaam): “De lärda är profeternas arvtagare.”[67] Ordet arvtagare indikerar att kunskapen kommer att gå i arv från lärare till student i en obruten kedja genom generationerna. Islam är en levande religion, och det som gör den levande är denna kedja som går tillbaka till Profeten (alaihi salaam) genom de lärda. Utan denna kedja är det ingen skillnad mellan det kristna påstår om Jesus (alaihi salaam) och det vi idag påstår om Islam. Om det räckte med hadithböcker för att få rätt förståelse av Islam skulle vi inte behöva de lärda. Det skulle i sådant fall räcka med att Gud sände ner böcker där allt stod förklarat och då skulle det inte heller finnas något behov av profeter! Men istället sände Gud ner sina bud till Gabriel som förmedlade dem till Profeten (alaihi salaam), som förmedlade dem till salaf, som i sin tur förmedlade dem till khalaf (generationerna efter salaf), och så vidare genom generationerna fram till oss.

Vi bör även komma ihåg att de fyra imamerna var mycket närmare sahabas generation än vi är idag. Abu Hanifa var exempelvis en tabi’i (efterföljare av sahaba) medan imam Malik var en tabi’ tabi’i (efterföljare av efterföljarna). Vi kan läsa i en av Ibn Taymiyahs fatwor:

”De av imamerna som levde före sammanställningen av hadithböckerna (t.ex. Sahih Bukhari och Sahih Muslim) kände till Profetens (alaihi salaam) sunna bättre än mutakhireen (senare tiders lärda), eftersom många hadither som nådde de sistnämnda och ansågs vara sahih i åsikterna, ofta nått oss genom en bruten kedja eller genom okända [människor som] berättare. Under den tiden rymde deras hjärtan ett större antal haditer och uloom (vetenskaper) än vad som finns samlat i hadithböckerna.”[68]

Med andra ord kan de hadither som har nått oss genom en svag kedja men som imamerna baserade sina fatwor på, varit starka under deras tid eftersom de levde innan Bukhari och Muslim. Därför är argumentet om att imamerna inte kände till att en viss hadith hade en svag kedja minst sagt ogenomtänkt.

Frågor och invändningar

 

Jag kommer nu att ta upp vissa frågor och invändningar som kanske inte besvarats ovan.

 

 

1. ”Men imamerna själva sade ju att om vi finner en hadith som går emot deras position ska vi ge hadithen företräde.”

 

Vilka är ”vi”? Vände sig imamerna, som bättre än några andra visste hur djupa kunskaper en person måste ha i fiqh (Imam Ahmad t.ex. sade att en faqih bland annat ska ha memorerat 400 000 ahadith), till en bonde i khurasan, en slaktare i Bagdad, eller en åsnedrivare i Isfahan som knappt kunde läsa sura al-Fatiha korrekt? Eller vände sig dessa imamer till sina studenter som var mujtahider själva (då det är haram att göra taqleed om man är på samma nivå av ijtihad som sin imam)? Det är, som de lärda förklarar, tydligt att det var till sina studenter imamerna vände sig.[69] Att ge hadithen (och deras egen tolkning av den) företräde var exakt vad studenterna många gånger gjorde. Abu Hanifas studenter Abu Yusuf och Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani gick emot Abu Hanifas åsikter i många frågor. Detta eftersom de själva var högsta gradens mujtahider. Men de följde Abu Hanifas metodologi och startade inte egna skolor, det är därför vi kallar dem ”hanafiter”.

Vi bör även nämna att taqlid för en person som tillhör den högsta gradens ijtihad är haram.[70] Det var därför imamerna förbjöd sina studenter att följa dem om de såg bevisen gå emot deras åsikt. Som vi förklarat ovan är taqlid haram för den som har möjlighet att praktisera ijtihad, det är i ljuset av detta vi har att förstå dessa imamers uttalanden. Det är viktigt att komma ihåg att dessa imamer absolut inte ansåg sig stå över Profeten (alaihi salaam), men om de ansåg en hadith vara sahih och tolkade den utifrån sina metodologier och kom fram till en annan slutsats än den som deras tidigare fatwor byggde på, så ändrade de omedelbart sin dåvarande åsikt. Vi kan exempelvis nämna att när imam Malik sade: ”Man tar från samtliga människor och lämnar från samtliga människor utom från den som ligger i denna grav (alltså Profeten, alaihi salaam)”, så menade han exakt det han sade, nämligen att Profetens (alaihi salaam) ord har absolut företräde framför andra människors, då man med säkerhet kan bevisa att Profeten (alaihi salaam) sagt det ena eller det andra och det inte finns möjlighet till en annan tolkning. Kort sagt, allt vi använder när vi ger en fatwa ska ytterst ha kommit från ”den som ligger i denna grav” då det är genom honom som Koranen och haditherna har uppenbarats.

Imam al-Nawawi sade följande angående al-Shāfi’is uttalande:

”Vad Imām al-Shāfi’ī sade betyder inte att var och en som ser en sahīh hadīth skall säga: ’Det här är al-Shāfi’īs madhhab och tillämpa en ytlig eller skenbar tolkning av hans [imam al-Shafi’is] uttalande. Det han sade gäller helt säkert endast personer som har rangen av mujtahid inom rättsskolan (madhab). Förutsättningen för en sådan person är att han är fast övertygad om att Imām al-Shāfi’ī var omedveten om hadithen eller att han var omedveten om dess autenticitet.

Detta är möjligt endast om man sökt igenom alla imām al-Shāfi’īs skrifter och andra liknande skrifter som skrivits av hans efterföljare, sådana som tog sin lärdom från honom. Detta är ett svårt villkor att uppfylla. Få, i vår tid, kan leva upp till den standarden. [Dvs under al-Nawawīs tid, hur mycket mindre då i vår tid? Bland de som levde under al-Nawawīs århundrade fanns nämligen: al-Fakhr, al-Rāzī, Ibn al-Salāh, al-Mundhirī, Ibn ‘Abd al-Salām, al-Qurtubī, Ibn al-Munayyir, Ibn al-Qattān, al- Diyā’ al-Maqdisī, Ibn Qudāma och Ibn Daqīq al-‘īd.] Det vi har beskrivit har blivit ett villkor därför att imām al-Shāfi’ī övergav att tolka många hadither endast utifrån den yttre meningen, vilket han var medveten om och förklarade. Emellertid fastställde han riktlinjer för kritisk [granskning] av haditherna, dess abrogerande, dess specifika omständigheter, tolkning osv.

Shaykh Abu ‘Amr [Ibn al-Salāh] sade: “Det är inte [något] obetydligt att agera utifrån den uppenbara betydelsen av vad Imām al-Shāfi’ī sade. Det är inte tillåtet för varenda faqīh (expert på islamisk lag), – för att då inte tala om lekmän (‘āmmī) – att handla självständigt [att göra en egen tolkning] utifrån vad han antar vara ett bevis i hadithen… Därför måste de shāfi’īter som hittat en hadith som [till det yttre] motsäger hans skolas tolkning, rannsaka sig själv och bedöma om han är absolut hemmastadd i alla discipliner av ijtihād eller i det speciella ämne som frågan gäller. Är han det, har han rätt att tillämpa hadithen självständigt [göra en egen tolkning]. Om han inte är det, men finner det tungt att motsätta sig hadithen, efter att ha forskat i den och inte funnit något som rättfärdigar att motsätta sig den, kan han hålla sig till den [hadithens skenbara mening] om en annan oberoende [mujtahid] imām, annan än al-Shāfi’ī, tillämpar den. Det är en bra ursäkt att lämna sin imāms madhab i ett sådant fall.” [Med andra ord kan man följa en annan madhhabs åsikt i frågan, om man känner sig obekväm med att en viss hadith verkar motsäga den egna skolans åsikt].[71]

Vi kan nog säga att citatet ovan från Imam al-Nawawis al-Majmū’ Sharh al-Muhadhdhab sammanfattar allt som vi hittills sagt i artikeln.

 

1. Profeten (alaihi salaam) följde ingen madhhab. Han var varken hanafi eller shafi’i.

Det är ungefär lika underligt som att säga att Profeten (alaihi salaam) inte följde sahih-hadither, varken Bukhari eller Muslim. Profeten (alaihi salaam) är källan till all islamisk kunskap, och som vi nämnt ovan är det haram med ijtihad då källan till kunskap finns närvarande och man kan vända sig till den. Det var endast i avsaknad av Profeten (alaihi salaam) som behovet av madhhaber uppkom. Samma sak gäller för fiqh, hadith-vetenskap, tafsir etc. Det finns inga sahih-hadither som förklarar vilken metodologi man bör använda när man gör ijtihad eller vad en sahih-hadith är! (Det är människor som definierat och satt upp villkoren för vad som ska räknas till en sahih-hadith). Samma sak gäller för en madhhab. Vi har endast generella uttalanden från Gud och Profeten (alaihi salaam) som vi utgår från (exempelvis de ovan nämnda haditherna och verserna om att man ska följa dem lärda). Man bör även komma ihåg att alla madhhaberna utgår från sahaba och deras olika utlåtanden (fatwor).

1. Man ska titta på vad imamerna sagt, men sedan välja den åsikt som är närmast Koranen och sunnan.

 

Det betyder att du kan mer än de fyra imamerna och alla de tusentals lärda inom deras madhhab; eftersom du kan bedöma vem av dem som hade rätt och vem som hade fel. En sak som jag alltid undrat över när det gäller människor som argumenterar på det viset är vad som får dem att tro att deras åsikt är mer korrekt? Studerade inte de fyra imamerna Koranen och sunnan? Har de upptäckt ett bevis som de lärda i en viss skola missat i över 1 000 år? Om inte det här är högmod så vet jag inte vad högmod är. Och om någon vill invända med att de fyra imamerna och de tusentals lärda inom deras respektive skolor endast var människor och i stånd att göra misstag skulle jag vilja fråga om vad som får dem att tro att de inte är det? Alla är vi människor, även de som kommer med denna invändning. Därför är den verkliga frågan vad som är mest sannolikt: att de fyra imamerna som levde under salaf al-salihs tid (eller hade kontakt med dem) och de tusentals lärda i deras respektive skolor hade fel, eller om den ”moderna tidens” kritiker har det. Jag kommer under frågan nedan att förklara detta närmare.

1. Men tänk om din madhhab har fel?

 

Vi måste först definiera vad vi menar med fel, och enligt vem. Om vi menar fel enligt dig och mig, så undrar jag hur vi kan veta att det är fel om de lärda själva inte har ijma’ (konsensus) i en viss fråga (och skulle de ha ijma’ är det ingen lärd som skulle hysa andra meningar, därmed skulle frågan ovan bli irrelevant). Men menar vi däremot ”att ha fel inför Gud” så skulle jag säga att alla åsikter i en madhhab inte kan vara riktiga. Ibland (men väldigt sällan) motsäger till och med två skolor varandra i en viss fråga. Hanafi-skolan säger exempelvis att det är förbjudet att läsa sura al-Fatiha bakom imamen medan Shafi’i skolan anser det vara obligatoriskt. Självklart kan inte båda skolorna ha rätt, men däremot är båda åsikter giltiga att följa (eftersom de kan bevisas utifrån Koranen och sunnan). Ytterst är det ju bara Gud som vet vilken åsikt som är den rätta. Detta baseras på mängder av bevis (varav några redan nämnts i artikeln). I en hadith säger nämligen Profeten (alaihi salaam): “När en domare strävar efter att komma fram till ett beslut (ijtahada) och har rätt får han två belöningar. Om han strävar efter att komma fram till ett beslut, men har fel får han en belöning”.[72]

Ibn al-Munzir säger i sin kommentar till hadithen att en domare endast får denna belöning om han genom kunskap och i ljuset av sin kunskap gett fatwan.[73] Se även hadithen ovan där sahaba tolkade Profetens (alaihi salaam) ord på olika sätt utan att bli fördömda av honom. Och Gud säger i den heliga Koranen: ”Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.” (Koranen 2: 286). Se även min diskussion under de sex punkterna ovan.

1. Hadithen varnar för kristna och judar som gör sina lärda till herrar genom att följa dem blint.

 

Hadithen varnar för dem lärda som gör det förbjudna tillåtet och det tillåtna förbjudet. Mitt svar är följande:

1. En mujtahid imam är inte en shari’ (lagstiftare) utan en shareh (någon som tolkar lagen). Påven exempelvis, handlar som en shari’ när han uttalar sig i religiösa frågor (Ex cathedra som det kallas), vilka anses ha samma auktoritet som Bibeln. Detta är långt ifrån vad våra lärda någonsin gjort. Det är en vana bland dem att alltid skriva ”Allahu a’lam”(Gud vet bäst) efter sina fatwor.
2. Det råder ijma’ (konsensus) bland de lärda att ingen har rätt att ge en fatwa utan att vara en lärd auktoritet, och de fyra imamerna och deras madhhaber är auktoriteter enligt ijma’, och därför giltiga att följa. Av denna anledning kan ingen muslim säga att imamerna eller deras madhhaber har gjort det förbjudna tillåtet och det tillåtna förbjudet, och på så sätt likställa dem med de präster och rabbiner som gjort detta.
3. Det är även väldigt viktigt att komma ihåg att en madhhab inte består av en lärd imam, och att imamens åsikter blivit granskade av tiotusentals lärda inom skolan i över 1000 år. Vi bör även nämna att de fyra rättsskolorna inte är fyra olika sekter utan fyra olika skolor i en och samma tradition. En muslim kan byta madhhab eller följa andra åsikter från de andra madhhaberna om det görs av behov och inte för att man vill följa sitt nafs (begär).

1. 6. Varför är det så viktigt att ha en metodologi.

 

Anledningen till att en madhhab måste ha en metodologi är att man annars lätt går i fällan att tolka Koranen och sunnan efter sina begär. Hur gör man exempelvis när två sahih-hadither till synes motsäger varandra?

För att exemplifiera kan vi nämna att de fyra madhhaberna har som metodologi att välja Profetens (alaihi salaam) ord före hans handling, eftersom vissa saker var obligatoriska eller förbjudna endast för honom, som t.ex. tahajjud (nattbön).[74] Om vi då kommer ihåg exemplet i texten ovan där Profeten (alaihi salaam) enligt en hadith blottar låret medan han i en annan hadith förklarar att låret är en del av awran (de delar av kroppen som måste täckas) kan vi förena dessa två till synes motsägande hadither med hjälp av vår metodologi, men vad gör en person som inte har en klar och tydlig metod? Det kan då lätt bli så att han/hon följer sina begär och gör en egen tolkning genom att ta den hadith som tilltalar honom/henne mest.

Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att metodologin alltid måste ha sin grund i Koranen och sunnan. Ingen kan ”hitta på” en egen metodologi.

1. 7. Men hur kan det vara ett måste att följa någon av madhhaberna?

 

Anledningarna har nämnts i artikeln ovan. Nämligen: Gud beordrar oss i den heliga Koranen och sunnan att följa de lärda. Och eftersom det råder ijma’ (konsensus) kring de fyra imamernas rättfärdighet och att de är bland dem mest lärda i umman, och när det endast är deras madhhaber som överlevt fram till vår tid, blir svaret på frågan ovan uppenbart.

Vad beträffar exempelvis salafiternas lärda råder det ingen sådan konsensus (bl.a. eftersom de inte existerade innan 1800-talet). Vi kan här nämna att sahabin Ibn Mas’ud sade:

”Allt vad muslimerna anser vara bra är bra i Guds ögon, och allt vad muslimerna anser vara dåligt är dåligt hos Gud”.[75]

Därmed är en person som följer lärda eller madhhaber som det inte finns en konsensus kring, ute på hal is. Det är alltid bättre att ta det säkra före det osäkra.

Det är med andra ord ett nödvändigt måste att följa (taqlid) någon av de etablerade rättsskolorna. Kort sagt kan vi säga att taqlid inte är ett önskvärt tillstånd, och en muslim bör söka bli en mujtahid, men så länge man inte har den kunskap som krävs måste man av nödvändighet göra taqlid. Och för att göra taqlid av madhhaber är nödvändigt eftersom det endast är de som överlevt fram till vår tid. Umman är även överrens (det finns ijma’) om deras giltighet.

1. Man måste väl inte följa en madhhab i allt?

Det stämmer att man inte måste följa en madhhab i precis allt. Det finns inget i Koranen eller sunnan eller sahabas exempel som förklarar det vara obligatoriskt att följa en mujtahid imam i alla frågor. De fyra stora madhhaberna är som sagt inte fyra olika sekter, därför kan man byta madhhab när som helst. Men vi bör påpeka att i de fall där de lärda har sagt att man måste följa en madhhab (inte enligt shari’a, utan av nödvändighet på grund av vad det annars skulle kunna leda till) har det ofta varit på grund av att de lärda i en annan rättsskola inte varit tillgängliga (som på den indiska subkontinenten som domineras av Hanafi skolan). Därmed finns faran att någon tror sig följa en annan madhhab, medan han i själva verket inte gör det. Man måste exempelvis känna till den andra skolans alla villkor för att kunna följa en viss åsikt.

En annan viktig anledning att hålla sig till en madhhab är att om man hela tiden söker efter den åsikt som är ”lättast” att efterleva, är risken stor att man börjar följa sina begär.[76]

Men låt mig nu vända på saken och fråga kritikerna: ”Hur kan det vara förbjudet att följa en madhhab eller en mujtahid imam när Gud inte gjort det förbjudet (varken direkt eller indirekt)?”

Gud har exempelvis inte gjort det förbjudet att recitera Koranen enligt ett auktoriserat sätt att läsa (qira’a) Koranen på, fastän det finns sju recitationer att välja bland. Så varför går det bra att en muslim väljer att recitera Koranen enbart enligt exempelvis Hafs qira’a (och det är exakt vad de flesta muslimer gör) men inte följa en mujtahid imam? För att utveckla exemplet skulle jag vilja fråga skeptikerna: om en muslim bor i ett land där han endast har tillgång till Hafs-läsningen av Koranen, får han följa en annan qira’a?

Den typen av fråga är lika självklar som anledningen till att vissa lärda har sagt att man måste följa en madhhab. Det är nämligen ett nödvändigt måste i vissa fall, som när en person har tillgång endast till hafs qira’a.

En annan anledning till att man helst inte ska blanda olika åsikter från de fyra skolorna hur som helst är att det ibland kan vara helt ogiltigt. Exempelvis så blir en mans/kvinnas wudu’ ogiltigt enligt Shafi’i skolan om han/hon vidrör en person av det motsatta könet som inte är mahram, men detta gäller inte Hanafi skolan. Däremot bryts en persons wudu’ enligt Hanafi skolan om han/hon börjar blöda från någon kroppsdel, vilket inte är fallet i Shafi’i skolan.

Låt oss säga att det nu finns det en muslim som råkar vidröra en icke-mahram av det motsatta könet men inte orkar förnya sin wudu’ och väljer därför att följa Hanafi skolans åsikt i den frågan. Och efter ett tag råkar han få näsblod och väljer att följa shafi’i skolans åsikt så att han inte behöver förnya sin wudu’ den här gången heller. Om denna person då ber i detta tillstånd är hans bön inte giltigt, varken enligt shafi’i- eller hanafiskolan (eftersom hans wudu’ inte längre är giltig enligt båda skolorna).

1. Hur kan du säga att vi måste följa madhhaber när de hela tiden var i strid och till och med bekämpade varandra?

De som påstår detta bör först av allt lägga fram bevis ur pålitliga historiska källor där två grupper bekämpade varandra i krig eftersom de tillhörde två olika madhhaber. Även om vi skulle hitta sådana händelser i vår historia bör vi fråga oss om detta är representativt för relationerna mellan dem olika rättsskolorna. Är detta normen eller undantaget? Skulle vi tycka det var rättvist om icke-muslimer skulle påstå att sahaba (följeslagarna) var i krig med varandra och som exempel peka på de krig som bekämpades mellan exempelvis Muawiya och Ali? Låt oss för argumentationens skull säga att det tillhörde normen att de olika rättsskolorna bekämpade varandra med våld. Då måste vi fråga oss om detta är den budskap som rättsskolorna förmedlar. De fyra imamerna var varandras elever och lärare och hade stor respekt för varandra, detta till den grad att exempelvis imam al-Shafi’i när han bad vid Abu Hanifas grav inte bad morgonbönen (al-fajr) med qunut eftersom detta gick emot Abu Hanifas madhhab.[77]

När det kommer till icke-våldsamma motsättningar räcker det med att nämna följeslagarna (sahaba) var oense i många frågor, även stora. Och vi är inte bättre än dem. Men vi bör följa följeslagarnas exempel och aldrig låta detta gå över styr.

Sammanfattning

 

Sedan vi nu fått en större överblick i frågan om vad en madhhab är och om den omfattande kompetens som krävs för att praktisera ijtihad kan vi kanske börja inse hur svagt ”anti-taqlid”-argumentet (ghair muqallid) är. Skulle någon av oss (som inte själv är läkare) vilja argumentera och be sin läkare framlägga bevis för diagnosen och den medicinska ordinationen man fått? Även om läkaren skulle gå med på detta, skulle vi verkligen förstå bevisföringen? Det kanske skulle låta något i stil med: ”Ditt blodprov visar att du är IgG-positiv och har spirocheter i blodet vilket starkt indikerar att du har en borreliainfektion (en infektion som sprids via fästingar). Men det kan snabbt botas med en dubbeldos av solitärt huderytem PcV, 1 g x 3 under tio dagar, eftersom din kroppsvikt överstiger 90 kilo.”

Skulle någon av oss förstå sin läkares ”bevis”? De flesta av oss vet inte ens vad ”IgG-positiv” innebär. En sådan argumentation med en doktor skulle vara löjlig om man inte är utbildad inom ämnet, så varför argumenterar vissa muslimer mot en viss madhhabs åsikt utan att kunna bedöma dess bevisföring? Det är viktigt att åter nämna att en madhhabs åsikt inte består av en lärd imam utan tiotusentals lärda av den högsta graden.

Avslutningsvis

Om någon tror att det muslimska samfundet kommer att enas om vi avskaffar madhhaberna så har de fel. Med varje muslim som en stolt mujtahid och med taqlid avfärdad som en synd snarare än en ödmjuk och nödvändig dygd kommer de avvikande åsikterna, som skapade så mycket lidande i vår tidiga historia, åter upp till ytan. Istället för fyra madhhaber i harmoni kommer vi att ha miljarder madhhaber i en bitter, självrättfärdig och sönderslitande konflikt.

---

[1] Mohammad Hashim Kamali (2006),Principles of Islamic Jurisprudence., Turkiet. Islamic Texts Society.

[2] Abdal Hakim Murad., Understanding the Four Madhabs., UK. Muslim Academic Trust.

[3] Gibril Fouad Haddad (2007)., The Four Imams and Their Schools. Spanien. Muslim Academic Trust.

[4] Se exempelvis Tabari, Qurtubi, och Ibn Marduyahs Tafsir.

[5] Sahih Bukhari, hadith 98.

[6] Kamali, 366-393 och speciellt 374-7; se även Amidi IV, 219-11, Shirazi, 71-2 och Bilmen I, 247, 250, 251-2.

[7] Se Juwayni, §§70-216, och al-Asma`i (Siddiqi, 84-5).

[8]Se även: Sahih Bukhari i fath al-bari 9:379 och Sahih Muslim 2.1122, och även Ibn Kathirs tafsir av koranversen 2:234.

[9] Imam Ahmad, I‘lam al-muwaqqi‘in, 4.205.

[10] Rapporterat av Imam Ahmad.

[11] Relaterad till Imam Ahmad, abu dawud, al-Nisa’i, ibn Hayyan och ibn Majah med följandetillägg: ”men halal för kvinnorna”.

[12] Sahih Bukhari, hadith 1.103–4.

[13] Hakims al-Mustadrak.

[14] Imam al-Baghawis Sharh al-sunna 9.21.

[15] Imam Ahmad 2.187.

[16] Sahih Bukhari 3:127, se Fath Al-Bari, vol. 5, sid. 18.

[17] Sahih Muslim hadith 1934.

[18] Sahih al-Bukhari, hadith 5198.

[19] Sahih Muslim, hadith nummer 1453.

[20] Sahih Muslim, hadith nummer 1454.

[21] Se al-Majmu’ 4/338 av imam Nawawi.

[22] Shahih Bukhari Volym 7, Bok 72, Nummer 675.

[23] Sahih Muslim, hadith 1.408, Bayhaqi, hadith 2.131–32, och Abi Dawud, Hadith 1.260.

[24] När det råder olika meningar bland mujtahider är det giltigt att följa båda åsikterna. Se al-Shatibi i al-Muwafaqat (4:119).

[25]Se Sahih Muslim Bok 3, hadith Nummer 675 där Abu al. ‘Ala’ b. al-Shikhkhir säger att Profeten (alaihi salaam) abrogerade vissa av sina tidigare uttalanden på samma sätt som Koranen abrogerar vissa verser.

[26] Koranen 2:184.

[27] Se exempelvis: Sahih Bukhari volym 6, bok 60, hadith nummer 34.

[28] Sahih Bulhari volym 6, bok 60, hadith Nummer 53 och 60.

[29] Sahih Muslim bok 4, hadith nummer 826.

[30] Sahih Muslim bok 4, hadith nummer 837.

[31] se exempelvis Shafi`i, Risala ’Khadduri’, 199-202.

[32] Tirmidhi, 3.371.

[33] Sahih Muslim, 2.672.

[34] Sahih Muslim, 2.671

[35] Sahih Bukhari, hadith nummer 174 i boken om Wudhu’.

[36] Se exempelvis Imam al-Shawkanis Nayl Al-Awtaar.

[37] Ahmad 4:27; Sahih Muslim hadith 2:929; Fath al-Bari 3:581.

[38] Imam Shatibi, muwafaqat III, sid. 201.

[39] se Ibn Salah, Bughya al-mustarshidin fi talkhis fatwor ba’d al-a’imma min al-muta’akhkhirin, sid. 8.

[40] Ibn al-Qayyim , I`lam al-muwaqqi`in; Al-Qârî, Mu`taqad Abî H.anîfata al-Imâm fî Abaway al-Rasûl `Alayhi al-S.alât wa al-Salâm , sid. 42; Ibn Abî H.âtim, al-Jarh. wa al-Ta`dîl, sid.. 22-23; Ibn Abî Zayd, al-Jâmi, al-Sunan, sid. 118-119; Ibn `Abd al-Barr, al-Intiqâ’ , sid 61; al-Dhahabî; Imam al-Haytami, al-Fatâwâ al-H.adîthiyya, sid. 283; och Ibn Wahbs uttalande relaterad av Ibn `Asâkir och al-Bayhaqî cf. Ibn Rajab, Sharh. al-`Ilal (1:413) och`Awwâma (sid. 76).

[41] Ibn Taymiyah, Fatwor 20/203. Se även hadithen i Bayhaqi 1/227, Dar-i-Qutni 1/189, och Abu Dawud 1/93.

[42] Se exempelvis Bukhari, vol. 2, sida 1092.

[43] Se introduktionen till Sahih Muslim, 1/87, al-Jami’ li akhlaq al-rawi wa adab al-sami’.

[44] Ibn Taymiyya , al-Isnad min al-Din, sid. 18-20.

[45] Ibn Abi Zayd, al-Jami` fil-Sunan.

[46] Se imam Nawawis al-Majmu’.

[47] Abu Dawud, Ibn Majah, al-Darimi, och Ahmad.

[48] Sahih Bukhari, hadith 9.133.

[49] Se till exempel Imam Malik’s autentiska Risala till Imam Layth ibn as-Sa’d sid. 29-32, se även al-Muwatta’.

[50] Iyad, Tartib al-Madarik 1:66. Se även Imam Malik’s autentiska Risala till Imam Layth ibn as-Sa’d sid. 29-32, och al-Muwatta’.

[51] Se exempelvis Sahih Muslim, hadith nr.1928.

[52] Imam Malik Muwatta 18.22.60.

[53] Abu Dawud, bok 2, Hadith Nummer 0743.

[54] Imam Muhammad, Muwatta.

[55] Abu Dawud, bok 1, nr 73. Se även Sahih Muslim, hadith 418.

[56] Koranen 53:28.

[57] Abu Dawud, hadith 2085.

[58] Sahih Bukhari, vol. 7, bok 65, hadith nummer 288.

[59] Sahih Muslim, bok 19, hadith 4374.

[60] Se Ibn Hajar och Imam Nawawis tolkning av hadithen i al-Nawawis Sharh Sahih Muslim, och Fath al-Bari där Ibn Hajar säger: ”den här hadithen bevisar att när mujtahider har olika meningar i en fråga är båda [åsikterna] rätt [gilltig att följa]”.

[61] Sahih Muslim och Abu Dawud.

[62] Sahih Muslim, Kitab al-Sawm, Hadith nummer 1984.

[63] Tadrib al-rawi fi sharh Taqrib al-Nawawi, 2.219, se även Amidi IV, sid. 306-7. Ibn Khaldun noterade också samma sak.

[64] Se även Juwayni §1494-9.

[65] Juwayni §1497 och 1494-9.

[66] Imam al-Baji §793.

[67] Sunan Abu Dawud, Kitab al-Ilm, kapitel 1.

[68] Ibn Taimiyah, Fatwa 20/239.

[69] Se Shaykh al-Islām Taqī al-Dīn al-Subkī’s Ma‘nā Qawl al-Imām al-Muttalibī Idhā Sahha al-Hadīthu Fahuwa Madhhabī; Ibn al-Salāh’s Adab al-Muftī wa al-Mustaftī; och den första volymen av al-Nawawī’s al-Majmū‘.

[70] Juwayni, §1505, Kamali, 386-8, Bilmen, I, 324, och Baji, §783.

[71] Al-Nawawī, al-Majmū’ Sharh al-Muhadhdhab (1:64), citerande Ibn al-Salāh’s Fatāwā wa Masā’il (1:54, 1:58-59). Cf. al-Tahānawī, I’lā’ al-Sunan (2:290-291). Se även Ibn Hajars citat om det här ämnet i Fath al-Bari, kapitlet om ”lyftandet av händerna vid resandet från ruku’”. Se även Shaykh al-Islâm Taqî al-Dîn al-Subkî’s Ma‘nâ Qawl al-Imâm al-Muttalibî Idhâ Sahha al-Hadîthu Fahuwa Madhhabî; och Ibn al-Salâh’s Adab al-Muftî wa al-Mustaftî.

[72] Bukhari , vol. 2, sid. 1092, hadithen finns även i Sahih Muslim.

[73] Se fotnoten i Sahih Bukhari, vol. 2, sid. 1092.

[74] Koranen 17:79.

[75] Imam Ahmad, Musnad (1:379 #3599). Se även al-Bazzars och Tabarani i Mu`jam al-Kabir som Haythami nämnde i Majma` al-zawa’id, och han påpekade att: ”dess berättare är pålitliga”.

[76] Ibn Abidin i sin Hashiya, Imam Tahtawi i sin Hashiyat al-Durr, och Imam Abd al-Ghani al-Nabulsi i sin Sharh al-Tariqa al-Muhammadiyya.

[77] Nedtecknat i shaykh Alusis Ghaliyya.