Måste ge mig av

Nabatita skriver fina dikter då och då och här har jag tagit mig rätten (hoppas du inte skjuter mig :P) att sätta ut några.

Hennes (jag antar att det är en syster pga namnet) har fina tillhörande bilder till dikterna. Så besök hennes blogg!!

Måste ge mig av

Jag känner, min älskade Gud
Du vill att jag går
Går till den plats
där jag Dig bäst når

Tiden är inne
Tiden är nu
Kan inte längre vänta
att få vara den fru

Den fru som Du valde
att jag skulle bli
Med geväret över axeln
så att jag kan känna mig fri

Fri från det mörka dis
som över världen ligger så tätt
Fri att känna bergets bris
som fullt av olivträd står beklätt

Till min själ vill jag fara
och aldrig blicka åter
För att bli av med den snara
och höra hur fridfullt änglarna de låter

Längtan

Vill inte vakna upp
Vill inte inse fakta
Sanningen gör ont
och bryter ner så sakta

Vad är det jag har gjort?
som ska få vara utan
Att ej åter få träda igenom dess port
Att från utsidan få iaktta genom rutan

Rutan av det mest vackraste glas
in till den ängla fyllda sal
En bild som för mig bör undantas
för långt verkar jag ifrån kval

Det brinner så på djupet
I en längtan som äter mig upp
Kanske står det inte skrivet
Kanske bör jag stanna i min grupp

Och acceptera det faktum
att jag inte kommer att nås
av den stora glädjen på min stig
Dags att på längtan sätta ett lås
Och istället blicka mot nästa krig

Halv

En förlorares fotspår
är avtrampen ifrån mig
Så ofullständig i själen
att inte få dela min tid med dig

Mitt hjärta har blivit så stött
och tagit en sådan skada
Ibland jag faktiskt undrar
ifall jag i graven min vadar

Vadar i stoftet med vilket jag ska förenas
eller är det en smak av Guds kärlek?
Kan ibland kännas som att jag stenas
Att uthållighetens påfrestan gör mig vek

320 mil över berg över hav
På en häst genom öknen i natten
Vill jag dig nå men luften den känns så kvav
Och min kropp blir snart tom på vatten

Inte kan jag förstå hur vår Gud har tänkt
så varandra vi ska kunna nå
Men vi båda vet vad Han oss har skänkt
att det förevigt ska vara vi två

Men jag möts av tanken att vi i ensamheten ska dö
liggandes på var sin kudde
Hur ska vi kunna hissa seglet och ta oss ut mot den ö
så vi kan förenas vid vår vackra udde

4 år av hinder och en evig väntan
men för vad är det att spilla tårar
Mot att se Imam Mahdi gestaltas i gläntan
Och mot den tiden nu det vårar

Så jag måste nu ta och bita ihop
Jag måste för honom vara stark
Kanske snart jag nås av ett undebart tecken
att det ska bli dags att få byta mark