Tiden flög på. Pappa gjorde det visa valet att fortsätta sin politiska kamp för ett fritt Irak. Han är en sån som man hade kunnat kalla islamist, inte en islamist som vi hör så många negativa sammanhang idag, utan en islamist som trodde på demokrati, på rättigheter på friheter. Han hade och har verkligen inte en uns av våld inom sig.
Tyvärr var Saddam starkare och smartare än vi som trodde på ett annat Irak, och vi fick packa och fly igen. Kände och känner mig än idag som arabernas version av tattare…
Vi hamnade i en liten stad kallad Helsingborg. Här fanns det inte många araber eller muslimer för den delen men efter några år hade Saddam, gamle USA vännen, plötsligt blivit en fara, ett hot mot världsfreden, han var en person att jaga och bekämpa, sade USA…
Kriget började och muslimer flydde från Irak, efter att USA hade svikit dem i deras uppror.
I Sverige hamnade en stor andel av dessa muslimer, mestadels shias. Vi blev glada, gick till moskéen och pappa sa efter ett tag nej!
Han kände sig som om han var tillbaka i Saddams fängelse, ansiktena i moskéen var hårda, grymma och förräderiska. Vi kröp tillbaka under vår lilla sten och min islam skilde sig från deras islam.
Jag började läsa på om islam, jag började ifrågasätta och jag började försvara. Jag var islams största förkämpe, på min skola, och samtidigt var jag en av dess hårdaste kritiker.
Jag lämnade religionen..slutade be och letade efter något annat…
Jag hittade inget annat.
Så jag var “ateist”…
Under en Ashura, en dag då man sörjde Profetens barnbarn, kom jag tillbaka till religionen. Hur kunde jag ha lämnat den? Hur kunde jag svika det mina förfäder kämpade och dog för? Hur kunde jag svika det offer som Ashura, Kerbala och Hussain ju var bevis för?
Jag började läsa på och under den tiden hade USA och dess allierade lyckats pränta in hur hemsk islam och muslimerna var.
Inte utan min dotter…
Saddam…
Iran…
Allt det här var hot mot demokratin, mot väst, mot välstånd mot frihet. Allt det här var bevis för att den gröna islamiska draken, var ett monster. Man tutade i gemene man att islam var en stor fara för våra svenska värderingar, vår europeiska värdegrund. Vad denna värdegrund var, det visste man inte riktigt, men de var en fara.
Ny Demokrati gick ut och hävdade att de inte ville se sina barn bedjandes mot Mecka. Det fick de skrämda svenskarna att rösta på dem och få in dem in i Riksdagen. Överallt i Europa, såg man partier som lyckades få röster, genom att utmåla islam och muslimerna som en fara, något att vara rädd för.
Fortsättning följer..