Dyka eller duka?

Jag skrev om den här serien tidigare, en serie artiklar på DN.se, som belyser de problem integrationen och invandrarna har med det svenska systemet och med SFI.

I mitt inlägg skrev jag om min far, som fick se sina förhoppningar för en svensk utbildning grusas, för att han hade att välja mellan att livnära oss med de pengar han fick låna av CSN eller betala sina böcker med dem. Ett annat fenomen från min ungdom är när vi hade en svenskalärare av judisk börd.

Han flydde undan Hitlers förintelse och kom till Sverige. Sen andra världskriget hade han bott och arbetat i Sverige. Till slut hamnade han som lärare, eller i vårt fall, vikarie.

Under en lektion försökte han belysa uttal (han var tysk och hade den där kännbara tyska dialekten) och tog upp orden dyka och duka. Han försökte förklara skillnaden i uttal, men det blev fel med hans dialekt. Vi gick ut till rast och där hånades han av mina klasskompisar. Jag idiot försvarade honom. Vi gick in i klassen igen och det första han gjorde när vi satte oss var att säga mitt namn. Jag ställde mig upp för att svara, och jag minns känslan av att stolthet, jag var en besserwisser då också och njöt av uppmärksamheten. När han frågade vart jag var ifrån, blev jag ännu stoltare, från Irak sa jag med ett leende. Hans svar då, ett svar som än idag sitter kvar i huvudet var, är du släkt med Saddam?

Kan ju säga att jag hånades rätt bra av mina klasskompisar för att jag hade försvarat honom på rasten, en person som valde mig som offer för sin avsky för araben. Varför det här stannade kvar i mitt minne beror inte på hans dåliga uttal, utan just på den här personliga attacken mot mig. Saddam..fy fan!!

Jag förstod hans dilemma, hur han än försökte kunde han aldrig tala tillräckligt bra svenska, men hans problem var inget stort problem, för han var europé, han var ingen arab, ingen mörk muslim, ingen invandrare som hade helt annan språkbruk och språkklang. Han var ändå acceptabel. Jag fick uppleva mobbning efter mobbning när jag satte uttalet fel på Spanien eller när jag sa keebab istället för kebab. Mobbningen fortsatte för jag förstod inte vad det var för skillnad. Några gånger sa jag till Johan Billing, ska du ha en på käften? Han brukade håna mig med att säga nej två. Till slut förstod jag, jag anpassade mig, jag lärde mig svenska den hårda vägen. Jag blev en språknazist. Jag tvingade folk att skriva och tala rätt, när svensken sa han och det skulle varit honom, så rättade jag honom. Några år senare jobbade jag med kebab, och då var det svenskar från norra Sverige, som sa keebab. Jag hade alltså haft rätt hela tiden, MAN KUNDE ANVÄNDA BÅDA TVÅ UTTAL..synd att min främste mobbare hade varit död ett tag.

Allt var frid och fröjd, jag hade toppbetyg i ämnen som svenska, tills mina landsmän flydde Saddams förtryck. De kom och jag började umgås med dem och umgänget med dem ledde till att jag började tala den där “blattiska” dialekten. Där man med flit eller utan flit, börjar tala sämre svenska för att anpassa språket till dem och till deras ordförråd.

Jag har märkt att många svenskar jag mött, lärare, elever till socionomutbildningen och kunder till min butik, själva hade dåligt ordförråd, än värre var det för invandrarna som kom till Sverige. Jag använder mig, med flit, av ord som folk glömt bort eller inte använder, för att belysa å ena sidan den här invandrarens stora kunskaper i svenska och å andra sidan att jag är en bra invandrare, en som kan mycket en som är smart. Om det stämmer, det vete gudarna…

Några citat ur artiklen, som visar på hur det verkligen är.

”Jag tror inte att de är sadister på socialkontoret”, säger en SFI-lärare i Vårberg, ”de följer nog bara sina regler.” Hennes bästa elev, en armenisk lärare, skall tvingas avbryta svenskkursen en månad före examen. Livsviktig för henne, som vill studera vidare. Men socialen anser att hennes svenska räcker, nu skall hon söka vilket jobb som helst, det är arbetslinjen som gäller. Nej, något arbete till henne har de inte. Men vill hon behålla bidraget skall hon tillbringa tiden på ”jobbtorget” i Vårberg. (Vår armeniska är inte dum. Hon stämplar in på jobbtorget, sedan smyger hon i väg till skolan.)

På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.

Mät din snorre – DN.se.