Press "Enter" to skip to content

Du är kung i 4 år… Sen måste du dö

Du är kung i 4 år… Sen måste du dö..

I ett rike, där Kungar styr, finns det ett speciellt system. Kungen får styra i endast fyra år. Den dagen han fullbordar dessa fyra åren öppnas bakdörren till palatset. En slav kliver in genom denna dörr, tar kungens krona, sliter loss hans kläder och drar honom med sig på en liten, trasig och ful båt till en öde ö där han får svälta till döds. På morgonen gömmer sig palatsets tjänare och iakttar angränsande vägar till riket. Den första främlingen som dyker upp på vägen blir deras nya kung..

Vid gryningen, var alla tjänare gömda bakom stenar och klippor och med nyfikenhet och iver väntade på den lyckligt lottade som skulle bli deras nya kung. Efter en lång väntan kom en fattig man barfota och med slitna kläder på vägen. Mannen hade vandrat länge i hopp om att finna ett jobb i riket för att mätta hans hungriga mage.

Helt plötsligt sprang det människor mot honom från olika håll, där alla skrek med glädje “Vår nya kung.. vår nya kung”. Han blev rädd.. så pass rädd att han började springa baklänges. Men han hann inte springa långt innan de fick tag på honom. Det var konstigt.. eller kanske läskigt? Den ena kramade honom och den andra pussade honom. Han frågade vad som hände men det enda som han fick höra var..”Du är vår kung”. I hjärnan sprang tankarna fort “Jag? Kung? För hela riket? Varför? Hur? När?”..

Mitt i alla dessa tankar lyfte de upp honom på deras axlar och vandrade mot palatset. Där klädde de honom till vackra silkeskläder och prydde honom med smycken vars glans var bländande. Män från olika stammar kom för att svära deras trohetsed till den nya kungen och gav honom vackra och dyra gåvor.

Han kunde inte tro det, men ändå ville han inte vakna från denna fantastiska dröm. Till slut samlade han lite mod och frågade hur det kom sig att han blev deras kung. De berättade om systemet i riket. Att varje kung har på sig endast fyra år att styra riket och sedan skickas han till en öde ö för att svälta och dö. Och den första människan som kommer till riket nästa morgon blir deras nya kung. Detta är vad alla andra tidigare kungar har fått gå igenom.

Då sa han: “Så jag är er kung nu?”

Tjänaren: “Ja ers majestät”

Kungen: “Så jag kan göra vad jag vill?”

Tjänaren: “Ja ers majestät”

Kungen: “Det första jag vill är att ni ersätter den där fula och trasiga båten med en större och lyxigare båt. Sen vill jag att ni skickar slavar till ön för att odla på den och bygga hus och allt som krävs för att göra den redo för att bo på.”

Tjänaren gjorde så som han blev tillsagd.

Under de fyra åren byggdes ett palats på ön och många fruktträd planterades. Flera tjänare fick jobb där och ön förvandlades till en levande stad. Varje gång kungen fick presenter skickade han dem till ön. Han jobbade hårt för att överföra allt han hade i riket till den där ön som han skulle leva på resten av sitt liv. Han ville inte att hans liv skulle avslutas som alla andra kungar som kom före.

Han var redo..
Så pass redo att kvällen han fullbordade de fyra åren, innan slaven hann öppna bakdörren, hade han själv tagit av sig kronan och slitit sönder sina kläder och åkte självmant på den lyxiga båten mot hans vackra ö. Där levde han lyckligt tack vare hans hårda arbete i det tillfälliga riket..

>
Påminner detta inte oss om något?
Vi föds fattiga, utan kläder och utan skor.
Våra föräldrar och släktingar tar oss i famnen, klär oss med vackra läder och matar oss av den bästa maten.
Och då blir det vår tur.. antingen jobbar vi hårt till livet därefter genom att samla goda handlingar,.. eller slösa bort tiden tills det blir försent och vi skickas ofrivilligt med den trasiga båten (kistan) till en öde ö (graven) där vi får svälta pga brist på goda handlingar i före detta liv.

Allah s.w.t säger i sin heliga bok, Koranen:

[4:124] وَمَن يَعْمَلْ مِنَ الصَّالِحَاتَ مِن ذَكَرٍ أَوْ أُنثَى وَهُوَ مُؤْمِنٌ فَأُوْلَئِكَ يَدْخُلُونَ الْجَنَّةَ وَلاَ يُظْلَمُونَ نَقِيرًا

[4:124] Men den som gör gott och har tron – man eller kvinna – skall stiga in i paradiset och de skall inte lida ens så mycken orätt som [kunde fylla] skåran i en dadelkärna.

[20:112] وَمَن يَعْمَلْ مِنَ الصَّالِحَاتِ وَهُوَ مُؤْمِنٌ فَلَا يَخَافُ ظُلْمًا وَلَا هَضْمًا

[20:112] men den som levde ett rättskaffens liv och var troende behöver inte frukta någon orättvisa och ingenting av [hans förtjänster] skall frånkännas honom.

//Sara Razzaq Tchekhim

Bli först att kommentera

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *