Ruqayyah bint Husayn (S.A) (även kallad som Sakinah)
Född 676- 680 / 681
Sayeda Ruqayyah (S.A) var ett livfullt barn fullt av kärlek och lycka. Alla älskade Ruqayyah . Hon var också en mycket religiös tjej.
Från två års ålder tog hon stor omsorg för att se till att hennes huvud och ansikte var ordentligt täckt enligt den islamiska klädseln av Hijab.
Ruqayyah var Imam Husseins (A.S) mest älskade barn. Vår tredje Imam (A.S) brukade be för en dotter i hans nattbön (Namaz E Shab) och Ruqayyahs födelse var ett resultat av dessa nattböner. Imam Hussein hördes ofta att säga,
”Ett hus utan Sakina skulle inte vara värd att leva i!”
Hon hade alltid ett sött och glatt leende och en mycket vänlig natur. Andra barn sökte sitt företag så mycket som de vuxna gjorde. Hon var väldigt generös och delade alltid vad hon hade med andra.
Det fanns ett särskilt band mellan Imam Abbas (A.S) och Ruqayyah . Imam Abbas älskade henne mer än han gjorde sina egna barn. Om Ruqayyah begärde någonting skulle Imam Abbas inte vila förrän han nöjde sin begäran. Det var inget som Imam Abbas inte skulle göra för att göra Ruqayyah glad.
Under resan från Medina till Makkah och sedan Makkah till Karbala sågs Imam Abbas ofta upp till Mehmil (En dekorerad ram på en kamel) där Ruqayyah satt för att se till att hon hade allt hon ville . Ruqayyah älskade sin farbror lika mycket. Medan i Medina besökte hon, flera gånger om dagen, huset där Imam Abbas bodde med sin familj och hans mor, Ummul Baneen (S.A).
Liksom alla andra fyra-fem år gamla när Ruqayyah gick och gick på sängen på natten ville hon spendera tid med sin far.
Imam Hussein (A.S) skulle berätta för sina historier om profeterna (A.S) och de strider som hennes farfar Imam Ali (A.S) kämpade för. Hon skulle vila huvudet på sin fars bröst och Imam Hussein (A.S) skulle inte flytta från henne tills hon somnade.
När Muharrams andra armé började samlas i Karbala, sa Imam Hussein (AS) till sin syster Hazrat Zainab (SA):
”Det är dags för dig att få Sakina att gå och sova utan att jag är där .”
Ruqayyah skulle följa sin pappa på natten och Imam Hussein fick försiktigt ta henne till faster, Sayeda Zainab (S.A) eller Rubab (S.A) – hennes mamma.
Vid Karbala från det sjunde Muharram blockerades tillgången till vatten av Yazids armé och vatten blev knapp. Ruqayyah delade det lilla vattnet hon hade med andra barn. När snart det inte fanns något vatten, skulle de törstiga barnen se förhoppningsvis på Ruqayyah och för att hon inte kunde hjälpa dem skulle hon ha tårar i ögonen.
Ruqayyahs läppar var uttorkade med törst.
På Ashura-dagen, den 10: e Muharram, gav Ruqayyah sin Mashk (vattenbärare) till Imam Abbas för att få lite vatten åt henne och barnen.
När Imam Abbas gick för att hämta vatten samlades barnen runt Ruqayyah med sina små koppar och visste att så snart Imam Abbas tog med vatten skulle Ruqayyah först försäkra sig om att de hade lite innan hon tar sig själv.
När Ruqayyah såg Imam Hussein (A.S) som födde blodet genomtänkt Alam (Flag) visste hon att hennes farbror Imam Abbas hade blivit martyr.
Från den dagen klagade aldrig Ruqayyah på törst. Ruqayyah frågade aldrig någon om vatten.
Sayeda Zainab (S.A) skulle övertyga henne att ta några sippor, men hon själv skulle aldrig be om vatten eller klaga på törst.
Då kom tiden när jorden skakade och Ruqayyah blev föräldralös! Men även då tänkte hon alltid på de andra först. Hon skulle konsolera sin mor, Hazrat Rubab vid hennes sexmånaders bror Ali Ali Asghar (A.S) och när hon såg någon annan dam eller ett barn som grät Ruqayyah skulle lägga sina lilla armar runt henne.
Från den tid då Imam Hussein martyrdes i slagfältet, glömde Ruqayyah att le! Kufa såg henne som en liten tjej förlorad i tankar. Ganska ofta skulle hon sitta upp på natten. När hon frågades om hon ville ha något, skulle hon säga:
”Jag hörde bara ett barns gråta? Är det Asghar? Han måste ropa på mig!”
Att veta att hennes gråtande upprörd sin mamma, skulle Ruqayyah gråta tyst och snabbt torka bort hennes tårar! I fängelset i Damaskus skulle hon stirra på fåglarna som flyger till sina bonar vid solnedgången och oskyldigt frågar Sayeda Zainab (S.A),
”Kommer Sakina någonsin att åka hem som de fåglar som flyger till sina hem?”
Slaget vid Karbala och de efterföljande händelserna vid Yazids domstol förklaras och sorgar årligen under den 10: e Muharram. Enligt dessa religiösa berättelser led Sakinah från trötthet och törst på tvångsförloppet till Damaskus, och senare från förkylning och svält i Yazids fängelse.
Den 10: e Muharram attackerade Imams hushåll, ett antal av hans följeslagare dödades och de överlevande blev fångade. De överlevande inkluderade Imams systrar, fruar och döttrar, inklusive Sakinah, släktingar till Imams kamrater och hans son Ali Zaynul-Abidin, som inte deltog i slaget på grund av en sjukdom. Sakinah, som med andra, hade varit bedrövad över dödarna. De hade också lidit av törst.
De överlevande fördes av Yazids armé från Karbala till Kufah, där Sakinah fick vatten från en sympatisk kvinna och sedan till Damaskus i Shaam. Det var brist på medlidande från fångarnas del under resan. Även vid dessa tider av ont och elände var Ruqayyah sympatisk mot andra, såsom hennes mamma, som hon tröstade sin mamma på Ali al-Asghars död.
I fängelsehålan försökte Sakinahs moster Zainab bint Ali att trösta henne och sa att hon snart skulle träffa sin pappa.
En natt, när Sakinah somnade, vaknade hon och grät och började leta efter sin far överallt.
Alla kvinnor försökte konsolera henne så att hon skulle sluta gråta, men hon fortsatte:
”O min kära moster, var är min far? För några minuter sedan var jag med min far och han kysste mig och sa att” min kära Sakinah du kommer snart vara med mig.
”Men var är min pappa nu?”
Vid detta började alla kvinnorna gråta, och gråtorna hördes av Yazid vid sin domstol. Yazid skickade Husains avskilda huvud till fängelset, och när Sakinah fick sin faders huvud började hon gråta ännu mer och höll det mycket hårt och frågade sin pappa:
”Vem skar bort min fars huvud, vem martyrde min far, varför hålls vi som fångar? ”
Med dessa sorgsord var Sakina tyst. Alla trodde att Sakinah äntligen hade sovit igen, men hon hade dött.
Hennes kropp var begravd i fängelsehålan. Zaynab höll stilla barnet när Ali grävde en grav till sin syster i fängelsehålan.
Hennes kläder brändes i Karbala, och på grund av skador hon fått så hade hennes hud och kött fastnat i såren. Därför blev hon begravd i samma brända, rippade kläder i Shamons dungeon. När graven fylldes med jord efter begravningen gav modern ifrån sig ett skrik. Alla kvinnorna samlades omkring henne, och fängelsets murar började skaka på grund av gråtet;
”Ya Sakina, Ya Mazloomah!” (O Sakina, O Förtryckt!).
Sedan bestämde sig Yazid för att släppa dem från fängelset och låta dem återvända till Medinah. Rubab skulle ändå komma till hennes grav och placera hennes kind på det och gråta:
”Tala med mig Sakinah. Bara ett ord, mitt barn, tala till mig.”
Senare hade en ’Ālim ( عَـالِـم ) dröm där Sakinah bad honom att flytta sin kropp från graven till en annan plats, på grund av att vatten vällde in i hennes grav.
Han och vissa människor öppnade graven och såg att grundvatten verkligen kom in i graven, förutom att hennes kropp fortfarande var intakt. Sakinahs kropp flyttades från sin ursprungliga gravplats, fängelsehålan och begravdes där hennes moské ligger nu i Damascus.
Text skriven av: Alkasim Sharif
