Vägen till Shia Islam

Här har vi samlat diverse konvertitberättelser, där medlemmarna i vår grupp på FB, Sveriges Shiamuslimer, berättat om hur de hittat till Islam, och särskilt till Shiaislam:

 

Innehållsförteckning:

Stéfanie

Marie

Sandra

Stina

Linda

Zahraa

Anonym 

Mara – Anonym

Sara – Anonym

 

 

Stéfanie:

Jag var inte troende när jag var yngre, inte alls. Men så gick min mormor bort för några år sedan och då började jag tänka mycket på gud. Men jag kände mig ändå vilsen och inte bekväm med att kalla mig troende. Jag började bli intresserad av Islam för ungefär 2 år sedan och läste lite grann om det. Sedan började jag arbete på ett boende för ensamkommande barn hösten 2015. Vi pratade en del om religion, både med pojkarna som bodde på boendet men även med övrig personal. En dag frågade en av pojkarna om jag var kristen, och jag svarade att jag inte visste. Då började jag tänka mer och kände att nej jag är inte kristen och jag läste på mer om Islam. Sedan under våren 2016 bestämde jag mig för att jag ville konvertera så i juli förra året följde jag med en vän till moskén och konverterade på riktigt.

När det kommer till att jag valde just shia så var det för att det kändes rätt i hjärtat. Jag läste en del om sunni och shia och om jag hade gått efter vad jag läste hade jag valt sunni. Men det kändes inte rätt, i hjärtat kände jag att shia var det rätta för mig. Låter kanske lite luddigt men jag följde helt enkelt mitt hjärta. Min familj accepterar nästan att jag nu är muslim, de har lite förutfattade meningar om islam och tycker inte om att jag bär hijab p g a att de även har förutfattade meningar om det. Men det har blivit bättre sedan jag konverterade, jag tror att det handlar om att de behöver vänja sig vid detta nya. För varje dag blir jag mer och mer trygg och säker i mitt val att konvertera, jag har en slags ro i själen som jag inte haft innan. Även om livet är stressigt eller svårt så känner jag ändå lugnet i själen. Nu håller jag på att lära mig att utföra bönen och det är något jag längtar efter att kunna göra!

Maria:

Jag har alltid haft en dragning till islam så länge ja kan minnas. E uppvuxen i ett hem där mamma e kristen o pappa ateist,ingen som pratade om Gud eller nåt. Men sen en kväll 2005 så frågade jag Allah om ett tecken för en privat sak o dagen efter fick ja mitt tecken o då visste jag att jag måste börja läsa på om islam… 2008 så konvertera jag. Alhamdulilla. Att de blev just Shia e för att ja levde med min ex man som e Shia men de va inte för han e Shia som jag blev de utan hans pappa berättade om imamerna o berättelserna kändes rakt in i hjärtat o de gick inte att förneka att detta e sant. Min familj acceptera de utan problem alhamdulillah! Idag e ja otroligt lycklig över att ha funnit islam.

Marie:

Jag måste säga att mina intentioner av att läsa om islam inte var av de ädlaste slag. Vid tiden, mitten på 80-talet började det flytta in en massa invandrare till min hemstad Skellefteå. Dessa visade sig vara muslimer, de flesta. De blev snabbt kända för att ”ta” de svenska kvinnorna ifrån de svenska männen (ytterst skrattretande vid närmare eftertanke). Ryktet var alltså inte alltför positivt om dessa – de flesta – män.

Jag, som många andra, ansåg mig själv bättre eller i alla fall ”finare”, än dom förstås, och var inte ett dugg intresserad. Faktum var att jag absolut inte, under några omständigheter, ville synas tillsammans med dessa personer. Jag tillhörde väl också en lite ”finare” krets i staden.

Nu var det dock så att jag gick Komvux vid denna tid och där, på samma skola läste dessa invandrare de lägsta av studier – SFI…! På något sätt lyckades en av dom att börja prata med mig, och jag svarade faktiskt!!! Han försökte inte stöta på mig, vilket kan varit anledningen till att jag gick över min ”moraliska” tröskel.

Han började fråga lite om jag trodde på Gud, vilken Gud, vilken religion och så vidare… Sedan pratade vi mycket filosofi och livsfrågor. Inte alls om Islam – i början. På omvägar fick jag höra att han var muslim, till och med en PRAKTISERANDE sådan. Vilket jag inte riktigt förstod; vadå praktiserande,, en muslim är väl en muslim, antog att alla muslimer praktiserade sin religion – vilken den nu var.

Det enda jag läst om Islam tidigare var i 5:an där vi fick läsa om muslimer i Egypten som gick omkring med bönemattor hela dagarna för att när de hörde böneutropet kunde de, var de än befinner sig, kunna kasta sig ner och tillbe Allah – deras Gud. Jag fick aldrig någon uppfattning om denna gud kunde vara samma som den Gud kristna pratar om… eller hinduer… kanske var det en elefant?…

Med detta i huvudet är det spektakulärt egentligen att jag skulle ge mig in i en diskussion om denna religion med en som själv var praktiserande i denna religion och följaktligen betydligt mer kunnig i ämnet än jag. Normalt är jag en person som ALDRIG pratar bergsäkert om saker eller låtsas veta saker som jag inte har någon som helst aning om. Nu var det så att mitt syfte med diskussionen var att jag ville visa att man kan konvertera eller ”avprogrammera” dessa muslimer. Jag sa ju att mina intentioner inte var särskilt ädla. Som sagt, jag visste inget i ämnet, men liksom de flesta idag så hade jag en hel massa åsikter. Och ALLA åsikter baserade sig på att Islam var skit och negativt.

Jag gick alltså in för att ”vinna” över honom. Det jobbiga med det hela var att han alltid lyckades på ett lugnt, logiskt och rationellt sätt svara på alla mina invändningar. Det retade upp mig något vansinnigt. Jag insåg att jag måste läsa på i ämnet för att kunna motargumentera men också för att jag ville hitta fel i det han sa: Ta honom på bar gärning så att säga. Jag lånade böcker på biblioteket och köpte en Koran. Jag fick nya infallsvinklar, som jag snabbt tog upp. HAN verkade inte särskilt intresserad av att söka upp mig och prata om ämnet, jag däremot hade ( i smyg) blivit besatt, vilket jag försökte dölja så gott jag kunde. Jag studerade ekonomi, hade en massa slutprov, men jag var mest intresserad utav att läsa Koranen från pärm till pärm. Skaffade litteratur skriven av muslimer för att riktigt kunna se hur andra muslimer resonerade ( för jag trodde ju att ”min” muslim i Skellefteå bara tolkade saker själv så att det lät rationellt i mitt huvud).

Till saken hör att jag ALDRIG, vid något tillfälle, har längtat efter en religiös tro eller upplevelse. Jag tyckte allt sådant bara verkade jobbigt. Jag har alltid trott att det fanns ”nånting” där ute, större än oss, men VAD visste jag inte. Inte heller brydde jag mig. Många som konverterat, har jag förstått, har ”sökt” efter Gud eller något… den rätta vägen… något som passar just dom, dom har längtat efter Gud. Inte jag.

Plötsligt hände något oväntat, något fruktansvärt. Jag kom till en insikt.Allt föll på plats, GUD FINNS!!! Och vad värre var; Guds religion är ISLAM!!! Inte kristendomen eller något annat ”normalt” … eller flummigt åtminstone. Jag fick panik, ångest, visste inte vad jag skulle göra. Jag var ju alldeles ensam om denna kunskap, ingen visste heller att jag studerat en hel del i ämnet. Jag kunde ju inte heller säga något till den muslim jag diskuterat med, då hade han ju ”vunnit”. Gud förbjude.

Mina tankar rusade i mitt huvud och tedde sig helt absurda; ”jag ska bli en god kristen och börja gå i kyrkan varje söndag och engagera mig i kristna rörelser” och så vidare.. var min första tanke. Men så kom jag på att Gud inte skulle acceptera detta på domedagen. Jesus är ju inte Guds son…Kristendomen är inte Guds religion, jag kan inte fejka det. En annan av mina tankar var att dö, helt enkelt. Hur skulle jag kunna leva med att Islam är Guds religion och börja praktisera Islam i detta land? Jag hade aldrig sett en muslimsk kvinna med slöja på huvudet. Hur skulle jag – som är svensk – kunna bära sjal, hur skulle det se ut? Absurt. Jag måste hoppa från en balkong, eller tabletter… Men så kom jag på att det vore ännu värre, möta Gud efter död genom självmord, det vore ju rena självmordet! Jag hamnar i helvetet, utan att passera Gå! så att säga. Ännu något som cirkulerade i huvudet var att jag blivit hjärntvättad. Det var DET som var problemet. Klart jag är, är det såhär det känns?! Så jag gick tillbaks till litteraturen och Koranen igen och gick igenom allt med så ”objektiva” ögon jag kunde. ”vad är det i detta som EGENTLIGEN är helt absurt och ologiskt?!” Jag ville hitta fel och motsägelser att klamra mig fast vid. Tyvärr hittade jag inga.

När jag nu VET att Gud finns så har jag inte längre något val. Jag TROR ju på hela ”konceptet”, på att Gud kräver att jag ska följa vissa regler, särskilt moraliska sådana.Jag tror VERKLIGEN på det. Det är inte så att jag tror på vissa delar och misstror andra. Nej, ALLT föll helt logiskt och klart på plats i mitt huvud. Detta var bland det värsta – att jag inte har något val. Jo, okej, val hade jag, men jag ville undvika min dåvarande självklara destination i livet efter detta::: Helvetet.!

Jag förbannade mig själv för att ha börjat läsa om Islam, VARFÖR, var jag tvungen att diskutera med en muslim? Kunde jag inte bara ha låtit honom vara muslim, vad skulle det ha skadat? Då skulle jag ju inte behövt ändra mitt liv och leva efter Islam. Som om Gud inte skulle funnits om jag inte läst om Islam! Jag tyckte det borde finnas någon typ av varningstext på Koranen och annan Islamisk litteratur som varnar läsare för att de kanske tvingas ändra hela sin livsstil efter att ha läst boken. Det är väl det minsta man kan begära… eller?

Alla utvägar var stängda för mig. Hur jag än vände och vred mig visade det sig att ändan ändå var bak. Nu började jag så smått prata om Islam med min äldre syster Ingela, som jag ofta umgicks med. Hon tyckte det var jätteintressant. Hon blev, precis som jag, fascinerad. Till min förvåning. Jag hade alltså inte blivit helt loco, allt lät logiskt även för någon annan. Det var ju i allafall en liten tröst i eländet. Sa dock inget om att jag bergfast trodde på allt.

Efter någon månad kapitulerade jag, helt enkelt. Jag accepterade att jag var en troende, i denna främmande religion. Jag avslöjade för den man jag diskuterat Islam med hela tiden. Det var skitjobbigt. Men det hade ju bara varit jag som såg vår diskussion, mer eller mindre, som en ”tävling”. Han sa att jag måste läsa ”shahada” och annat jag borde göra. Jag ville gå snabbt fram, som en ångvält. Sluta med allt ”haram” och klä hijab – hela köret. Han sa att jag skulle ta det lilla lugna. Han blev förskräckt av hur bråttom jag hade och sa att jag skulle överväga varje steg noga. Annars kanske det skulle bli för tungt för mig att bära till slut. Jag tyckte han var löjlig, men satte ändå band på mig. Skolan tvingade mig ju eftersom jag inte plötsligt ville komma en dag med full hijab till skolan. Utan någon förvarning. Från kortkjol till full hijab. Jag kände att det skulle blivit för tungt för mig. Så jag beslutade att jag skulle avsluta skolan och sedan flytta till en annan stad, där jag skulle börja klä mig så som jag ville.

Under tiden ( jag hade ca 4 mån kvar tills skolan slutade) kände jag ett stort behov av att göra något, jag kunde inte sätta tummen på vad, bara NÅGOT. För Gud alltså, för att komma närmre liksom… BE!!! Det var DET jag ville göra, be! Så jag lärde mig allt jag skulle säga och hur och när man skulle be. Jag ÄLSKADE det! Tyckte det var fantastiskt.

Ja, och på den vägen är det. Efter 22 år som muslim och många möten med andra ”konvertiter” har fått mig att förstå att i princip alla i början är mer eller mindre fanatiska. Man tror att allt är Haram. Så det är lite jobbigt, det blir så intensivt, men med tiden inser man ju att allt faktiskt är Halal, utom ett antal saker som är Haram. Så är det ju i samhället i allmänhet. Allt är tillåtet, utom det som är olagligt. Låter kanske dumt, men det är lättare skriva ned det som är olagligt i Sverige än att skriva upp det som är lagligt. Eller hur? Att följa Islamiska lagar och regler är lika naturligt som att följa Sveriges lagar. Det är ju bara självklarheter som är Haram. Mörda, tjuva, förtala, lura, droger osv… allt det är ju straffbart även i Sverige, i olika grader.

Sandra:

Alltså jag har varit gift med en muslim(shia) sedan 2007, så det var igenom min man att jag började intressera mig för islam. Men det var för 4 år sedan att jag själv blev muslim.

Jag började som sagt för 4 år sedan att intressera mig nere för meningen med livet och började utforska religion mer och mer. Jag har alltid varit kristen, men jag har alltid varit lite skeptisk omkring att Jesus skulle vara Guds son, så jag frågade min man om han inte kunna köpa en koran på mitt språk(danska) Så jag började läsa den och tyckte att den besvarade mina frågor.

Min man är ju shia, men mina muslimska kompisar är alla sunni. Jag började studera inriktningarna lite mer och jag känner att det låter mer sannolikt att man följer profetens familj. Jag hade ingen problem med att skulle konvertera. Jag sa till min man att jag kände att islam var riktigt för mig, så jag ville också bli muslim.

Min familj blev inte så chockade. Min mamma lite i början, men det är bättre nu. De känner min man och tycker om honom. Det enda de tycker är lite konstigt, är att vi inte vill att våra barn ska äta gris osv. Men annars är det ingen problem.

Jag känner det är det bästa val jag har tagit. Jag har alltid känt mig lite lost, men tycker jag har hittat mig själv igen genom islam och viktigast, att jag har hittat meningen med livet. Jag älskar livet och älskar människor och tror inte att jag är bättre än andra bara för att jag är muslim nu. Jag tror att Gud har en plan med alla. Det som jag älskar mest ved shia islam är att man också respekterar andra religioner( säger inte att sunni muslimer inte gör), men då jag har varit kristen, så vill Jesus och kristendomen alltid vara något speciellt för mig. När man tittar på shia muslimerna i Mellanöstern ser jag hur de behandlar de kristna som deras bröder och systrar. Imam Ali(as) har flera hadither om man ska respekterar andra religioner, så det känns verkligen som en religion med mycket respekt och kärlek. Så vet att det var bästa beslut!

Stina:

Allt började egentligen när jag kom upp till högstadiet, då man började läsa mer om religion i skolan. Dessutom kommer jag från ett väldigt svenskt område och en svensk skola, där det var väldigt ovanligt med utländska överlag. När jag sedan kom upp till högstadiet blandades olika skolor ihop och jag skaffade mig fler vänner som härstammade från massor av olika länder. Jag började umgås med många som var muslimer och sedan började jag fundera lite över allt som stod i media osv, då inget stämde ihop med hur mina muslimska vänner var. Då började jag på egen hand att läsa om det, i böcker och på internet. Sen blev jag bara mer och mer intresserad, började läsa om de olika inriktningarna och fördjupade mig inom ämnet.

Jag är född kristen, men har aldrig känt mig kristen. Jag har varit troende och bett, men aldrig känt att jag tillhör kristendomen eller är religiös inom kristendomen. När jag bestämde mig för att fördjupa mig inom islam så valde jag även att läsa om alla andra religioner, för att hitta det som passar mig bäst, det som är rätt för mig. Jag berättade inte ens för någon att jag läste eller att jag hade funderingar(varken till mina kristna nära eller mina muslimska nära), för jag ville inte bli påverkad utav någon, jag ville hitta rätt väg för mig utan att någon skulle försöka få mig in på deras väg. När jag läste om de olika inriktningarna inom islam så kände jag en mycket större tillhörighet till shia, då jag läste om imam Ali, hans goda gärningar och de rena hjärtan han och hans familj har. För mig är det väldigt logiskt att se imam Ali som profeten Muhammads efterträdare, han var en god, ren och bra människa som inte ville åt någon makt, utan han ville bara göra rätt för sig och göra allt så bra som möjligt för hans medmänniskor. Det är en sådan person som jag vill följa! Jag bestämde mig för att berätta om detta för mina nära när jag hade läst tillräckligt för att känna att jag är helt bestämd på vad jag vill göra och att det är rätt för mig. Jag fick många konstiga frågor, även från de som jag trodde skulle förstå mest.

När en svensk konverterar blir det många fördomar, exempelvis att hon skulle göra det för en killes skull, vilket är fel att göra, då du endast konverterar för dig själv, för att det är rätt för dig. För mig var det viktigt med tålamod och lugn när jag berättade för mina nära. Att jag kunde sitta och vara lugn, svara på alla frågor som jag kunde, inte bli arg för att någon kom med fördomar, utan att behålla ett lugnt och vara förstående. Min mamma brukar ha en ganska dålig första reaktion, men jag bara satt kvar helt tyst tills hon började fråga alla möjliga frågor och sen accepterade hon det så mycket att hon ville vara med när jag sa shahada och ville baka, fixa mat och hon accepterar det inte bara, hon är stolt över mig för det. Det mesta handlar om tålamod, tålamod och lugn trots alla hinder du möter, det är mycket lättare att ta sig igenom allt då, än om du blir arg, skriker och är frustrerad. Mina närmsta vänner vände sig emot mig, de kom med hat men jag svarade med kärlek och det känns så bra i mitt hjärta, det kan jag ha på mitt samvete. Alla kommer inte att acceptera ditt val, alla kommer inte att respektera vad du gör, men du måste komma ihåg att trots det så ska du respektera och acceptera alla och vara förstående.

Som sagt, när någon kommer emot dig med hat, svara med kärlek! Jag är stolt över mig själv för det jag gjort, jag konverterade som 19åring och kan inte vara lyckligare. Vissa vände sig emot mig, men det var inte något dåligt, de visade vilka de egentligen var och jag behöver inga människor i mitt liv som inte accepterar och respekterar mig för den jag är! Var stark, stå upp för dig själv och din religion. Kom ihåg att DU har valt det som är rätt för DIG, och du är stark!

                                                                       Linda:

Jag tror att jag kanske alltid sökt efter en tro men inte riktigt vetat om det. Jag har alltid avundats dem som är troende oavsett vilken religion de råkar tro på för att de är så lugna och trygga.

Mina föräldrar är inte troende kristna men jag har gått mycket på kyrkans barntimme, jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan. Jag har dock haft svårt att ta till mig treenighetsläran och att Gud enbart är god så jag kunde inte direkt tro på Gud då. Eftersom jag är intresserad av religion och livsåskådning läste jag religionsvetenskap på högskolan vilket gav en mer nyanserad bild av islam än jag tidigare haft. När jag senare börja jobba på en arbetsplats med många muslimska kollegor från olika länder (Irak, Somalia, Senegal, Kurdistan osv) blev bilden ännu mer nyanserad, jag blev fortsatt imponerad av de troendes trygghet i sig själva. Men jag tror inte att jag hade kommit fram till jag tror på Gud om jag inte fått en liten hjälpsam knuff i rätt riktning. Väldigt klyschigt men jag träffade min (numera) man som i samband med ramadan frågade mig om jag kunde överväga om jag tror på Gud. (Inte om jag ville bli muslim, bara om jag kanske kunde tro på Gud)

Jag vistas mycket i naturen och använde en hel del tid där till att fundera, jag köpte en koran översatt till svenska som jag läste och läste. Jag har drabbats av en njursjukdom som innebär att inflammationer i små små kärlnystan påverkade hur hela min kropp fungerade. Naturen, våra kroppars uppbyggnad och koranens budskap gjorde sammantaget att jag insåg att Gud måste finnas! Hur skulle den här fantastiska designen bara kunna uppstå genom slump? Det jag ser i naturen gör att jag tror på ett liv efter detta, se på hur allt dör och återuppstår år efter år. Min man har svarat på tusen frågor, jag hittade en hel del på internet. Jag hittade imam Ali center och fick kontakt med en syster via mejl som kunde hänvisa mig till var jag kunde söka kunskap och till en del andra systrar. Det som tilltalar mig med islam, inte specifikt shia utan i allmänhet, är förutom ovan nämnda designaspekt, att det måste finnas en skapare, att de värderingar som Islam genomsyras av verkligheten är något som speglar mina egna värderingar. De svar jag får på frågor jag inte tidigare tagit ställning till känns också logiska och relevanta.

Islams värderingar är lika de som Sverige genomsyras av och som jag har med mig i ryggraden: allas lika värde oavsett om kön, ålder, familj eller ekonomi, att du ska hjälpa din nästa, att du inte ska skryta, att du inte ska tala bakom ryggen på någon, att det är en plikt att söka kunskap mm.

Jag vet ju naturligtvis att det finns många olika inriktningar utifrån tidigare kunskap. Min man är shia, det påverkade naturligtvis att jag sökte mig dit. Jag tilltalas av tydligheten och ödmjukheten hos de shiitiska föreläsare jag hittar på YouTube, de argument jag hör för att shia är den rätta vägen känns övertygande. Något som tilltalar mig mycket med shia är frånvaron av dömande gentemot sunni, de är våra syskon, sunni kallar shia för otrogna. Min mans mamma var lärd och undervisade kvinnor så min man har mycket kunskap, han kan se skillnad på sin kultur och sin religion och är bra på att bolla alla mina frågor med mig. Sen har jag mycket kvar att lära mig! Det kändes helt naturligt att konvertera, nu gjorde jag det ju hemma med bara min man som ringde till en lärd i Iran för att säkerställa att det blev helt rätt.

Hm, min familj var inte helt positiv till att jag valde att leva med en afghan från Iran. Eftersom jag inte ville att de skulle tycka mer illa om honom valde jag att inte säga något om min konvertering förrän efter typ 1,5 år. Då kunde de ju se att jag fortfarande är jag fast jag är muslim. Nja, de tyckte väl inget speciellt, inget som de säger till mig i alla fall, sannolikt tycker de både det ena och det andra när jag inte hör. Min äldre syster (som var den som reagerade mest negativt på att jag lever med en man från Iran, tänk “Inte utan min dotter” för att förstå vilken bild hon har av män från Mellanöstern) blev sur för att jag inte berättade tidigare. Hon har nyligen läst nån kurs om islam på högskolan om kanske 7,5 p så det är ju väldigt gulligt även om hon kanske inte är jättemycket mer insatt. Min familj är snälla och anpassar maten efter oss när vi är där men jag har inte bett dem sluta dricka alkohol när vi är hos dem för det skulle leda till att de tycker sämre om islam även om jag vet att det är fel att sitta vid ett bord där det serveras alkohol. Sen får vi se vad de tycker när jag börjar bära hijab, det kommer sannolikt inte vara särskilt uppskattat. När jag berättar för kollegor att jag är muslim brukar de bli nyfikna och fråga lite om allt möjligt, jättekul!

Jag är oerhört tacksam för att Gud valt att vägleda mig att finna honom, alhamdulillah! Religionen underlättar mig liv och ger mig trygghet. Det som jag tycker är tråkigt och ledsamt är att det är så svårt att finna ett muslimskt sammanhang. I min stad, hyfsat stor stad ändå, lyckas jag inte hitta någonting för kvinnor på svenska. Att gå på föreläsningar som är på arabiska eller persiska ger verkligen ingenting, då ser jag hellre på en engelskspråkig föreläsare på YouTube. Men det är väl i princip bara det jag inte är glad över när det gäller mitt val att bli muslim, svårigheten att hitta ett sammanhang, jag är inte riktigt en del av mainstream svenskarna längre men inte heller en del av det muslimska samfundet.

Zahraa:

Många har frågat mig hur det kommer sig att jag är en konvertit när jag är så ung. Allting började med att min mamma var intresserad av Islam och min mamma brukade läsa otroligt mycket böcker om Islam. Efter ett tag så brukade mamma följa med hennes muslimska vänner till moskéer för att hon ville känna den där känslan av att vara i en moské. Jag kommer ihåg att hon brukade berätta för mig att hon älskar att vara bland kvinnorna och ha trevligt och att man känner att man är en av dem trots att man var kristen. Med tiden så blev besöken till moskéer allt fler och fler. Jag brydde mig inte så mycket om att hon var i en moské istället för en kyrka. Jag var inte så insatt i kristendomen.

Veckorna gick och min mamma träffade en shia muslimsk man och dem lärde känna varandra. Han brukade lära mig och mamma mycket om shia Islam, skillnaderna mellan de muslimska grenarna. Jag lärde mig mycket om Imam Hussein (a.s) och imamen (a.s) var så speciell för mig. Månaden muharram kom och jag fick för första gången åka till en husseinya för att vara med och se hur kvinnorna sörjde över ahlulbeyt. Jag hade även slöja på mig första gången och jag älskade den. Jag kände mig så otroligt bekväm med hijab. Jag och mamma följde med hennes vänninor till husseinye varje dag under 10 dagar. Den tionde dagen började närma sig. Jag fick veta att den tionde dagen kallades för Ashoura Och att det var den dagen då Imam Hussein (a.s) blev mördad. Min mamma var osäker ifall vi kunde vara med på sorgeceremonin i Ashoura eftersom ceremoni var på morgonen. Och såklart så tjatade jag att vi måste vara med den morgonen eftersom imam Hussein betydde så mycket.
Ashoura morgonen var mycket speciell förstod jag det som. Kvinnorna var svartklädda och dem såg mycket ledsna ut. Under ceremonin så var det en imam som berättade historien om “Slaget vid Karbala”. Under tiden som imamen berättade historien så grät mer och mer kvinnor. När jag hörde att imam Hussein (a.s) blev mördad av yazid ibn muawyah och att han högg av imamens (a.s) huvud och hur kvinnorna fick lida så kunde jag inte kontrollera mina tårar.

Månaderna gick och vi studerade Islam mer och mer och min mamma och den shiamuslimske mannen förlovade sig och bestämde sig för att gifta sig. Mannen ville helst att mamma skulle konvertera till Islam så att han skulle slippa all problem med hans familj och släkt eftersom att både han och hans familj och släkt var religiösa. Min mamma funderade länge på detta. Hon ville inte konvertera enbart för hans skull. Efter någon vecka så tog mamma beslutet att hon skulle konvertera till Islam. Hon gjorde det inte bara för hennes kärlek utan hon gjorde det för att hon kände sig hemma med Islam och hon älskade ahlulbeyt så otroligt mycket. Ahlulbeyt(a.s) var så speciella för både mig och mamma. Min mamma berättade om hennes beslut för mig och jag blev jätte glad eftersom att jag själv önskade att få vara muslim, men jag berättade inte ett ord för mamma innan hon berättade om hennes beslut att hon skulle bli muslim.
En dag senare, tror jag, så talade jag om för mamma att jag kände mig mer bekväm som muslim efter all info jag fått och all besök i moskéerna. Mamma frågade självklart mig ifall jag var säker eftersom jag var så ung som 12-13 år. Jag var jätte säker och ville bli muslim.

Vad jag minns så beslöt min mamma att vi skulle berättade för familj,släkt och vänner att vi ska konvertera till Islam innan vi skulle ha vår speciella dag då vi konvertera till Islam. Många av vår släkt tog av stånd från oss eftersom att de var religiösa kristna. Vi försökte få kontakt med dem, men måånga vägrade. Mamma gav inte upp hoppet. Vi ringde dem varje påsk,jul och alla kristna högtider och önskade dem God Jul osv. Dom behandlade oss som om dem inte kände oss. Detta gjorde självklart ont i hjärtat.
Min speciella dag var äntligen kommen 10/10-2013 så blev konverterade vi oss hos en imam och det var även min första dag med Hijab. Det var en sån underbar känsla när jag sa al shahadah!
“Ash hadu al laa ilaaha illallah illaahu wahdahu laa shareeka lah, wa ash hadu anna muhammedan abduhu wa rasuluh”

Sara – Anonym

Jag har vuxit upp i en katolsk familj där jag varit i en miljö med släktingar som varit allt från agnostiker till strikt troende personer. Jag har alltid vetat att gud finns men jag själv har aldrig varit särskilt praktiserande förutom att ja tillsammans med min familj brukade be kvällsböner.

När jag kom in i tonåren så blev religionen mindre och mindre relevant och jag som de flesta andra har gjort min del av misstag under den perioden av mitt liv.
Vintern efter att jag var som värst så kom jag in i en ny period där jag mognade väldigt mycket och min hjärna började tänka och fungera på ett helt annat sätt, dock så började då alla misstag jag gjort att komma tillbaka till mig i form av väldigt mycket skuldkänslor osv.

Det var detta som var grunden till att jag började leta mig mer och mer till gud då jag kände att det var något som saknades i mitt hjärta. Det började med att jag såklart satt mig mer in i kristendomen genom att börja läsa och gå till kyrkan osv, men efter ett tag så började jag märka att kristendomen inte kunde svara på de komplexa frågor jag hade, som tex
”hur går bibel och evolution ihop”,
”hur förklara bibeln dinosaurier”,
”hur förklarar bibeln Big Bang”, &
”vad säger bibeln och jordens form”.

Detta var några av mina grundfrågor som jag hela tiden hade i hjärnan, men det enda  kristendomen kunde lära mig var att fråga mindre och tro mer vilket inte var något som jag kunde köpa. Så därför började jag att leta mig till andra religioner som jag började studera lite smått som buddismen och hinduismen och även lite andra mindre religioner”.

Men det tog inte mer än några dagar och ibland bara några timmars forskning för ens jag stötte på väldigt stora fel och brister som hade fått vilken normalt funtad individ som helst att förstå att det inte finns något att hämta där förutom sagor.
Jag var väldigt nära på att ge upp och bara försöka acceptera att allt är lögner och historier då inget var logiskt. Jag vet inte varför men jag tänkte inte ens tanken att börja läsa om islam för ens jag råkade snubbla över en tecknad film om Profeten (saw)’s liv som heter Muhammad: The last prophet.

Så jag blev nyfiken och kollade på den, (keep in mind detta va den första inblicken jag fick i Profeten Muhammad (saw)’s liv) och jag har aldrig någonsin fångats så mycket av någonting i hela mitt liv, det kändes som att mitt hjärta hittade hem.
Efter detta ringde jag direkt till min mamma och bad henne köpa en tolkning av koranen på engelska till mig då hon befann sig i ett muslimsk land och jag inte visste hur jag skulle få tag i en koran i Sverige (dock med närmare eftertanke så kunde jag bara beställt en svensk tolkning online men tanken slog inte mig just då).

Men iallafall så började jag läsa om islam och det första jag kollade upp var alla mina grundfrågor som alla andra religioner misslyckades att ge mig svar på, men på något sätt så svarade islam på dessa frågor direkt, rakt av, utan några komplikationer.
Jag tyckte att det nästan var för lätt så jag fortsatte att söka svar på de mest komplexa frågorna som tagits upp av ateister som försökt motbevisa religioner därför att jag va 100% säker på att det kommer dyka upp ett fel eller misstag förr eller senare.

Men oavsett hur mycket jag letade så så fanns det inga fel, och om jag hittade något som jag inte förstod så behövdes det inte mer än att läsa lite djupare om det ämnet för att förstå det till 100%. Ju mer jag började läsa och lära mig desto mer ville jag konvertera, men jag ville lära mig be min salah (bön)innan jag sa min shahada (trosbekännelsen)eftersom jag inte ville ha en enda missad bön från dagen jag blev muslim. Så jag började med att lära mig bönen och efter att jag studerat islam i några månader så tog jag kontakt med en moské där jag sa min shahada.
Direkt efter att jag kom hem från moskén bestämde jag mig för att jag skulle ta på hijab då det var något jag verkligen kände i mitt hjärta att jag ville mer än något annat.

Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som jag var på att jag ville ta på hijab, men jag hade ingen aning om vilka svårigheter jag skulle få gå igenom bara för min hijab. Ingen av de få personer som visste att jag ville bli muslim reagerade på att jag berättade att jag konverterat, men så fort jag berättade att jag skulle ta på hijab så blev det katastrof.
Jag tappade väldigt många vänner bara för att jag inte ville gå med och festa längre eller följa med dom när dom höll på med skumma saker, dessutom så ville inte ens min egen pappa träffa mig på 6 månader och varje släktträff blev en enda stor debatt varje gång jag träffade min släkt. Och som att det inte var tillräckligt illa så fanns inte ens mina nya muslimska bröder och systrar där för att stötta mig (det var bara några av de mindre sakerna jag fick gå igenom eftersom många av de andra är för personliga för att dela med mig).

Det är svårt att förklara men som konvertit så hamnar man lätt i något slags mellanting, man passar inte in med de infödda praktiserande muslimerna eftersom det är väldigt stora kulturskillnader och man passar inte längre in med de människor man umgicks med innan då det nu finns väldigt stora religionsskillnader eftersom dom inte riktigt har något som heter haram i sina vokabulär.
När man är ny konvertit och inte än har så mycket kunskap så får man lätt stämpeln att man är ”För haram för dom halal människorna & för halal för dom haram människorna” vilket gör det mycket svårt att passa in.

Men alhamdullilah det löste sig med tiden, det enda som behövdes var tålamod då det är förståeligt att det inte är lätt till en början att ändra hela sin livsstil och tankegång.
Efter ett tag så fick jag frågan oftare och oftare om jag är sunni eller shia vilket inte var något jag kunde svara på eftersom jag inte visste skillnaden, jag hade endast fokuserat på att studera Koran och läsa om profetens (saw)liv (omedvetet från sunni/wahabi källor).
Och vid flertal tillfällen när jag svarade ”jag vet inte jag är bara muslim ” så fick jag svaret tillbaka ”bra då är du sunni” och över höra skit som ”shia är kafirs” ”ät aldrig hos nån shia för de spottar i din mat” ”shias har självskadebeteende problem” osv.

Att någon säger till mig att jag ÄR något som jag inte har någon kunskap om är något som jag aldrig klarat av, så jag började läsa och sätta mig in i vad som var skillnaden mellan sunni och shia. Till en början så hittade jag inte så mycket ordentlig fakta då jag inte visste var jag skulle leta. Så jag valde att kolla upp vad som ansågs vara autentiska källor inom både sunni och shia, sedan så började jag läsa om olika ämnen och varje ämne jag läste om kollade jag upp svaren i både sunni och shia källor.
Desto fler svar jag jämförde i de olika källorna desto mer drogs jag åt shia islam, det var något i hur shia källornas svar var utformade och hur autenticiteten verkligen var autentisk och att de olika shia källorna inte motsäger sig varandra till skillnad från vad många ”autentiska” sunni källor gör.

Sen en gång så råkade jag av en slump hitta Seyed Ammar Nakshawani på youtube där han hade en helt spellista som hette (missconceptions about shias) som innehöll hur många videos som helst som i detalj beskrev allt från varför vi ber på en Turbah till biografier från verkliga autentiska källor.
När jag fick veta att det står i Sahih muslim ”koranen & ahlulbayt” och att det inte i en enda autentisk källa står koranen och sunnah, och när jag fick veta Fatimah Zahra (as)’s äkta biografi om vad som verkligen hände med henne och om alla saker som umar ändrade efter Profeten (saw)’s död bla borttagandet av ”hayya alaa khairil amal” från azaan så visste jag att den enda raka vägen som inte blivit manipulerad och ändrad är shia islam.

Jag gick då till en husainiyah med en vän och hennes pappa och sa min shahada på nytt. Alhamdullilah det va nu 2 år sedan jag konverterade till shia islam och jag har lärt mig så mycket av alla mina upp och ner gångar och har fått så otroligt mycket kunskap, vilket har fått mig att utvecklas mentalt på en nivå som jag aldrig hade kunnat förställa mig.