Ingen kan neka att Aishas beteende gentemot Amir al Mumineen (a.s) var fientlig, och mycket ofta såg man hennes hjärtas grumlighet, uttrycka sig i hennes ansikte, och hennes hat och ogillande, var mycket uppenbara, till den graden att närsom Imam Alis (a.s) namn kom på tal så dök en rynka upp på hennes panna och hon njöt inte av att uttala det med sin tunga. Till exempel, när Ubaidullah Ibn Abdillah bin Utbah nämnde till Abdullah ibn Abbas hadithen, där Aisha förmedlade:
”På hans dödssjukdom, tog Profeten (saw) stöd på al Fadhl ibn Abbas och en annan person, han kom till Aishas hus.” Abdullah bin Abbas sade:
”Vet du vem denna andra man var? Han sade, Nej, Då sade han: ”Ali ibn abi Talib, men hon är ovillig till att nämna honom i ett bra sammanhang.”There is no denying the fact that `A’ishah’s behaviour towards Amir al-mu’minin was throughout inimical, and very often her heart’s turbidity expressed itself on her face, and her hatred and dislike became quite apparent, so much so that if in connection with some affair Amir al-mu’minin’s name came up a frown appeared on her forehead and she did not relish pronouncing it with her tongue. For example, when `Ubaydullah ibn `Abdillah ibn `Utbah mentioned to `Abdullah ibn `Abbas the narration by `A’ishah namely that ”in his death-illness the Prophet, taking support on al-Fadl ibn `Abbas and another person, came to her (`A’ishah’s) house,” `Abdullah ibn `Abbas said: ”Do you know who this ’other man’ was?” He said, ”No.” Then he said, ’ ”`Ali ibn Abi Talib, but she is averse to name him in a good context.”
Sunni källor:
(Ahmad ibn Hanbal, al-Musnad, vol. 6, pp. 34, 228; Ibn Sa`d, at-Tabaqat al-Kabir, vol. 2, part 2, p. 29; at-Tabari, at-Tarikh, vol. 1, pp. 1800-1801; al-Baladhuri, Ansab al-ashraf, vol. 1, pp. 544-545; al-Bayhaqi, as-Sunan al-kubra, vol. 3, p. 396).