En av de sakerna som Allah är hård emot, är takabbur eller arrogansen.
Jag märker det ibland när folk hör jag är sayyid, så tror de det är nåt WOW. Folk värdesätts för vart de är ifrån, från vilken familj, klan eller släkt. De bedöms utifrån vilket land de är födda i eller vilken känd släkting de har.
Imam Jafar al Sadiq a.s sade:
“Om man har en uns av stolthet (arrogans) så får man inte inträda i paradiset.”
Abu Jahal
Abdullah bin Masaud, var en följeslagare til Profeten (saw) och den förste att läsa upp Koranen öppet framför en församling. Han deltog i alla de islamiska slagen, men var så kort till växten, att han, om han ställde sig i en församling och folket satt ner, så skulle han inte vara längre än de sittande.
Därför sa han i slaget vid Badr till Profeten (saw):
“Jag har inte styrkan att delta i slaget; kan du ge mig en uppgift, som ger mig samma belöning som de får, som slåss i slaget?”
“Se dig omkring bland de döende otrogna och om du hittar någon av dem som fortfarande är i livet, döda honom.”
Svarade Profeten (saw).
Abdullah berättar:
“När jag rörde mig bland de som verkade döda, hittade jag Abu Jahl, den största fienden till den heliga Profeten (saw), han hade fortfarande lite liv i sig. “Jag tackar Allah att Han förnedrat dig”, sa jag medan jag satte mig på hans bröstkorg.
Abu Jahl öppnade sina ögon och grymtade:
“Olycka över dig! Vem vann slaget?”
“Segern är Allahs och Hans Profets saw, och det är därför jag ska döda dig, sa jag medan jag satte min fot på hans nacke”.
Med stor arrogans skrek han ut:
“Oh lilla fåraherde! Du har placerat din fot på en mycket förhärligad plats. Vet att inget sårar mig mer än att en dvärg som dig slår ihjäl mig. Oh! Varför var det ingen av Abdul Muttallibs söner döda mig?”
Jag högg av honom hans huvud och gick till Profeten (saw). “Goda bud åh Profet till den Allsmäktige! Detta är Abu Jahls huvud”.
“Abu Jahl var mera syndfull och värre än Farao under Musas a,s tid. När Farao visste han skulle snart gå under, började han tro på Allah, men när Abu Jahl insåg att hans slut var nära, började han kalla på Lat och Uzza för att rädda honom”, sa Profeten (saw).
Källa:
Paighambar Wa Yaran, Volume 4, Page 206; Tabaqat Ibn Saad, Volume 3, Page 106
Safinatul Bihar, Volume 1, Page 200
Poängen är att Allah förödmjukar de arroganta i denna värld innan nästa. Hur irriterande var det inte att bli dödad av en kortväxt man för en man som Abu Jahl?
Walid ibn Mughirah
Tre år efter att ha blivit utnämnd till Profet och med enbart ett fåtal anhängare, uppenbarade Allah för Muhammed (saw), att han skulle öppet kalla till Islam och att han skulle ignorera dem som hånade och häcklade honom. Allah lovade beskydd mot dessa kuffar.
En av de som var de största fienderna till Profeten (saw), var Walid ibn Mughirah, en gång var Gabriel, ängeln, med Profeten och då gick Walid förbi. När Gabriel såg honom frågade han Profeten (saw), om det var denne man som var en av dem som hånade?
När Profeten saw svarade ja, pekade ängeln Gabriel på Walids fot.
Walid gick på, tills han nådde en plats där en man från Khuzaah stammen var upptagen med att slipa pilspetsar, Walid trampade på en träflisa som gick igenom hans häl. Hans häl blev blå och blod började rinna från såret. Walid, arrogant och stolt som han var, lät denna stolthet vara i vägen, så han vägrade böja sig ner och att plocka ut flisan från hälen. Han fortsatte gå, med blodet droppandes från sin fot och med smärtan i foten.
När han kom hem, satte han sig på sin stol och däckade till, medan hans dotter låg på golvet sidan om stolen. Under tiden fortsatte blodet forsa från såret och blev bara större i styrka, och plötsligt väcktes hans dotter av att blod nådde henne, när hon vaknade trodde hon det var vatten från en vattenbägare, och frågade sin slavinna varför hon inte hade stängt igen locket på bägaren. Walid förklarade dock:
“Det här är inte vatten från vattenbägaren, det är din fars blod.”
Sedan dikterade han sitt testamente och lämnade denna värld för att komma till helvetet.
Sånt sker med de arroganta och stolta, som besegras av en enkel träflisa..
Källa:
Muntahal ھamal, Volume 1, Page 36