Muhammed ibn Muslim Muhammed ibn Muslim var en mycket rik adlig vän till Imam Baqir (a.s) och Jafar al Sadiq (a.s). En gång uppmanade Imam Baqir (a.s) honom att vara mera ödmjuk och blygsam. När han en gång kom hem från Medina, till Kufa, tog Muhammed ibn Muslim tag i sin Imams uppmaning. Han köpte en våg, och en behållare dadlar. Satte sig framför Kufas moskés ingång och började skrika ut:
“Vem som än behöver dadlar, borde köpa dem av mig.”
(Han gjorde det här för att han skulle bli av med all stolthet som fanns kvar i hans kropp.) Hans släktingar beklagade sig och menade att han skämde ut dem. Adliga rika personer, som gör vanliga arbeten som detta, det var inget positivt i deras ögon.
“Min Imam har uppmanat mig att göra detta och jag kommer inte att gå emot hans uppmaning; jag kommer inte röra mig från denna plats, tills jag sålt alla dadlar jag har kvar i denna behållare.”
Svarade Muhammed dem.
“Om det är såsom du säger, då kan du lika gärna bli mjölnare,”
Svarade de honom sarkastiskt. De blev förvånade, när Muhammed ibn Muslim höll med dem och köpte sig en handkvarn och började mala vetet till mjöl, hans uppsåt var att befria sig själv från fåfänga och högfärd.
Moral:
Hur många av oss skulle klara av att “skämma” ut oss bland släkt och vänner? Även bland främlingar? Vem skulle kunna lyda sin Imam så pass mycket, att vi skulle strunta i vår omgivning och bara göra det vi blir befallna att göra? Jämför det här grupptrycket och familjekraven med det vi får uppleva från vår omgivning.
Källa
Riwayat-ha Wa Hikayat-ha, Page 103; Dastan-ha-e-Parakandeh, Volume 3, Page 18