Vad hände dina söner?
Efter Alis martyrdöd (a.s) och Muawiyas övertagande av Kalifatet, så försökte Muawiya med alla medel övertyga Alis (a.s) shia om att de måste erkänna att de inte hade tjänat något på att vara anhängare till Ali (a.s). De hade uppenbarligen förlorat allt på grund av sin lojalitet till Ali. Han önskade att åtminstone från deras munnar få höra att de ångrade sig, men det hände aldrig.
Alis anhängare, efter dennes död, hade blivit mera varse om hans fördelar och storhet. Vad de än offrade under hans liv, nu gjorde de än mera för hans kärlek, för hans principer och för att hålla hans kall vid liv. De höll ut, även mot all förtryck och det ledde till att Muawiyas försök, istället fick motsatt effekt.
Adi, son till Hatim, var en stor ledare för Taistammen, han var en av de trogna anhängarna till Ali och känd för sin ärlighet och sina stora kunskaper. Han hade många söner, han, hans söner och hans stam var alltid redo att offra sig och allt de ägde för Ali (a.s). Hans tre söner hette Tarfa, Turaif och Tarif och alla dog i slaget vid Siffin, då de gav sina liv för Ali (a.s). Tiden gick och Ali (a.s) fann martyrdöden; Muawiya stal Kalifatet; och en dag möttes Adi och Muawiya, öga mot öga.
För att såra honom och för att få honom att inse hur fel det var att stödja Ali (a.s), så provocerade Muawiya honom med sina ord:
“Vad hände dina tre söner, Tarfa, Turaif och Tarif?”
“De dog martyrdöden i slaget vid Siffin, när de slogs för Ali (a.s).”
“Ali gjorde dig inte rättvisa.”
Varför, undrade Adi.
“För han slängde dina söner in i dödens käftar och sparade sina egna sner i säkerhet.”
“Jag gjorde inte Ali (a.s) rättvisa, svarade Adi”.
Varför, undrade Muawiya.
“För han blev dödad och jag är fortfarande vid liv. Jag borde ha offrat mig för honom i detta liv.”
Muawiya insåg att han inte fick det han hade velat ha. Å andra sidan ville han även höra om Alis (a.s) karaktärsdrag och hans liv från dem som hade varit nära honom och hade levt med honom, dag in och dag ut. Därför frågade han Adi att berätta för honom om Alis (a.s) karaktär, då han hade mött honom. Adi bad att få slippa; men Muawiya insisterade och då sa Adi.
“Vid Allah, Ali var den mest förutseende och starkaste mannen. Han talade med rättfärdighet och dömde rättsfallen med klarhet. Han var en ocean av kunskaper och visom. Han hatade världslig pompa och ståt, han gillade nattens ensamhet. Han grät (för sin kärlek för Allah) mera och tänkte (över Allah) mera. I ensamhet, granskade han sig själv och tyckte synd om det förgångna. Han föredrog korta kläder och ett enkelt liv. Bland oss var han en i mängden. Om vi bad honom om vad som helst, så gav han oss vår önskan.
När vi besökte honom, så lät han oss komma nära honom utan att hålla någon distans. Hans enkelhet till trots, så var hans presens så storslagen, så inspirerande att vi inte vågade yttra ett ord inför honom. Han var majestätisk till den grad att vi inte vågade titta på honom.
När han log, så syntes hans tänder som en kedja av pärlor. Han respekterade ärliga och gudfruktiga personer och han var hjälpsam mot de behövande. Vare sig en stark man behövde frukta hans rättvisa eller en svag man behövde frukta att bli illa behandlad. Vid Allah, en kväll, såg jag honom stå på sin plats av tillbedjan när natten omsvepte allt; tårar föll nedanför hans ansikte och nådde hans skägg; han var lika rastlös som en man som hade stuckits av en orm och han grät ohållsamt.”
“Det verkar som om jag även nu, hör hans röst, när han vände sig till världen: Oh Värld, du kommer mot mig och försöker lura mig? Gå lura någon annan. Din tid har inte kommit än. Jag har skilt mig från dig tre gånger, och då finns ingen återvändo. Dina behag är utan värde och du är allt annat än viktig. Akh! Din belöning är för liten, färden för lång och det finns ingen följeslagare.”
När han hörde dessa ord, började Muawiya, att gråta, och torka sina tårar och han sade:
“Må Allah välsigna Abu al Hassan (Ali a.s). Han var som du beskrev honom. Så berätta hur känner du dig utan honom?”
“Jag känner mig som en mor, som har sin älskades huvud i sin famn. “Skulle du aldrig kunna glömma bort honom?”“Skulle världen tillåta mig att glömma bort honom?