En konvertits berättelse del 1

Jag bad en syster att skriva om hur hon fann islam, här kommer första delen. Jag kunde inte sluta skratta och njöt av varje ord.

Hur jag blev “tvungen” att bli muslim

Jag måste säga att mina intentioner av att läsa om islam inte var av de ädlaste slag. Vid tiden, mitten på 80-talet började det flytta in en massa invandrare till min hemstad Skellefteå. Dessa visade sig vara muslimer, de flesta. De blev snabbt kända för att “ta” de svenska kvinnorna ifrån de svenska männen (ytterst skrattretande vid närmare eftertanke). Ryktet var alltså inte alltför positivt om dessa – de flesta – män.

Jag, som många andra, ansåg mig själv bättre eller i allafall “finare”, än dom förstås, och var inte ett dugg intresserad. Faktum var att jag absolut inte, under några omständigheter, ville synas tillsammans med dessa personer. Jag tillhörde väl också en lite “finare” krets i staden.

Nu var det dock så att jag gick KomVux vid denna tid och där, på samma skola läste dessa invandrare de lägsta av studier – SFI…! På något sätt lyckades en av dom att börja prata med mig, och jag svarade faktiskt!!! Han försökte inte stöta på mig, vilket kan varit anledningen till att jag gick över min “moraliska” tröskel.

Han började fråga lite om jag trodde på Gud, vilken Gud, vilken religion osv… Sedan pratade vi mycket filosofi och livsfrågor. Inte alls om Islam – i början. På omvägar fick jag höra att han var muslim, till och med en PRAKTISERANDE sådan. Vilket jag inte riktigt förstod; vadå praktiserande,, en muslim är väl en muslim, antog att alla muslimer praktiserade sin religion – vilken den nu var.

Det enda jag läst om Islam tidigare var i 5:an där vi fick läsa om muslimer i Egypten som gick omkring med bönemattor hela dagarna för att när de hörde böneutropet kunde de, var de än befinner sig, kunna kasta sig ner och tillbe Allah – deras Gud. Jag fick aldrig någon uppfattning om denna gud kunde vara samma som den Gud kristna pratar om… eller hinduer… kanske var det en elefant?…

Med detta i huvudet är det spektakulärt egentligen att jag skulle ge mig in i en diskussion om denna religion med en som själv var praktiserande i denna religion och följaktligen betydligt mer kunnig i ämnet än jag. Normalt är jag en person som ALDRIG pratar bergsäkert om saker eller låtsas veta saker som jag inte har någon som helst aning om. Nu var det så att mitt syfte med diskussionen var att jag ville visa att man kan konvertera eller “avprogrammera” dessa muslimer. Jag sa ju att mina intentioner inte var särskilt ädla. Som sagt, jag visste inget i ämnet, men liksom de flesta idag så hade jag en hel massa åsikter. Och ALLA åsikter baserade sig på att Islam var skit och negativt.

Jag gick alltså in för att “vinna” över honom. Det jobbiga med det hela var att han alltid lyckades på ett lugnt, logiskt och rationellt sätt svara på alla mina invändningar. Det retade upp mig något vansinnigt. Jag insåg att jag måste läsa på i ämnet för att kunna motargumentera men också för att jag ville hitta fel i det han sa: Ta honom på bar gärning så att säga. Jag lånade böcker på biblioteket och köpte en Koran. Jag fick nya  infallsvinklar, som jag snabbt tog upp. HAN verkade inte särskilt intresserad av att söka upp mig och prata om ämnet, jag däremot hade ( i smyg) blivit besatt, vilket jag försökte dölja så gott jag kunde. Jag studerade ekonomi, hade en massa slutprov, men jag var mest intresserad utav att läsa Koranen från pärm till pärm. Skaffade litteratur skriven av muslimer för att riktigt kunna se hur andra muslimer resonerade ( för jag trodde ju att “min” muslim i Skellefteå bara tolkade saker själv så att det lät rationellt i mitt huvud).

Fortsättning följer…