Svensk? Var god dröj! – DN.se.
För runt 20 år sedan kom min familj till Sverige. Min far gick på SFI då och han var så duktig att han klarade av kurserna snabbt och fick möjlighet att studera i Eslöv, runt 40 km från Helsingborg. Hans klasskompisar i Helsingborg tyckte att han borde lugna ner sig i sitt lärande, lärarna vill ändå inte att han ska lära sig språket snabbt, systemet vill inte att man ska vara för smart, men han lyssnade inte.
I Eslöv var bara han och en klasskompis med utländsk härkomst. Den andre var min teakwondo tränare och han var kristen och gift med en svenska, han var alltså integrerat, han talade flytande svenska och kände sig som svensk. På bara några månader fick min pappa lära sig en läxa, som fick honom att avsky Sverige och vägra stanna kvar här. Han lämnade oss och återkom bara sporadiskt för att hälsa på, men han fick, som han brukade säga, depressioner när han satte sin fot på svensk mark. Varför?
Under den tiden var jag runt 12 år gammal och vi levde på barnbidrag och socialen, medan min far fick CSN för att köpa böcker och betala resorna till Eslöv. Socialen ansåg att de 20 000 kr som min far fick som lån för sina studier, skulle ses som inkomst för hela familjen. Dessa pengar, skulle användas för att livnära familjen. Här fick han första sparken. Hur ska han köpa böcker när familjen måste betala sina räkningar och mat? Nästa problem uppstod i klassen. De kära, vuxna, mogna svenska eleverna ansåg att min tränare var för på; mobbad av klassen började han, en man, en kampsportstränare och utövare, gråta tårar. Han grät och mobbningen slutade inte där utan min far fick också känna på den. En arab som vill gå i samma klass som vi andra? Knappast..Far insåg det, som artiklen belyser. Det finns ett systematiskt glapp, ett fel som ser till att människor som vill och verkligen kan hjälpa Sverigek blir knäckta och lämnar landet eller slutar bry sig.
Min far flyttade kort därefter härifrån och min tränare flyttade till USA, där han var mera välkommen.
En annan person är min farbror, han var en av de yngsta lärarna på ett universitet i Bagdad, hans kunnande togs inte tillvara och nu sitter han hemma och ser på arabisk tv istället.
Min livshistoria då? Jag läste i Växjö, jag är inte den bäste på att studera men jag hade riktigt fina framsteg i början och var beredd att yttra mig och att involvera mig i diskussioner med lärarna. Inom loppet av 2.5 år hade tre lärare, vid olika tillfällen, satt käppar i hjulet för mig. En av dem vägrade rätta mitt prov, hon blev anmäld men det ledde ingenstans..en annan menade att jag, som hade missat en lektion, skulle göra om en uppgift som det tog fyra av oss en månad att göra, men jag skulle göra det på 8 dagar annars skulle jag inte få göra tentan. Tack och hej var det för mig. Jag kan skriva en massa horrorstories, där bekanta, vänner och folk jag talat med under åren, fått känna av den här attityden.
Irak är ett av de länder som hade bäst sjukvård och utbildning i mellanöstern, men ändå ser man ner på de som kommer därifrån. När jag var i London en tid sedan, så märkte jag att många läkare där var irakier och att många av dessa hade bott i Sverige, men gav upp hoppet. Hur kan det komma sig att England är berett att ta till sig av deras kunnande och expertis? I dagarna gjorde irakiska läkare en farlig och nyslags hjärnoperation i Bagdad, den sjuke var en unge från London, som hade vägrats hjälp av läkarna i Europa. Varför kan man inte förstå att Sverige tjänar på det här kunnandet som dessa invandrare besitter? Varför tar vi inte tillvara expertisen? Varför ser vi ner på pizzabagare, städare och handelsmän, när vi aldrig gav dessa en chans att bevisa att de kunde mera, kunde bättre?
Sverige är ett litet land och problemet med det här lilla landet är att man ogillar invandrare för att de lever på bidrag eller är kriminella, men samtidigt ger man dessa personer inte chansen att integreras…vad vill man egentligen?
Det är för sorgligt. Och dessutom helt jävla obegripligt. Läste någonstans(vart har jag glömt) om att svenskar är exceptionellt känsliga för brytningar; brytning är inte fint, om den inte direkt kan antas vara engelsk, fransk, nordisk eller tysk(minst bra av de “bra” brytningarna dock). Per automatik antar man då att alla med dåliga brytningar måste vara mindre värda. Jo tack- att den synen finns i ryggmärgen hos många är uppenbar, och det enorma slöseri med mänskliga resurser den medför är fruktansvärd.
Istället för att, som engelsmännen, bara vara glada över att folk KAN svenska, blir vi ofta förnärmade för att de inte pratar tillräckligt BRA svenska. Horribelt. Jag jobbar med kunder hela dagarna, och jag är trevlig mot alla… men det är bara invandrarna som blir överraskade av det, som ibland nästan blir tacksamma. För vad? För att en butiksanställd behandlar dem som folk?! Tragik, igen.
Sen är det väl så, att SFI, där använder man sig väl bara undantagsvis av utbildade lärare, eller har den situationen ändrats?
Jag tror inte det förändrats, enligt artiklen så köper staten och kommunerna utbildningsplatser av olika företag, företag som knappast vill att du ska lära dig för snabbt, betyder ju mindre pengar för dem. Sen är det ju som sagt skillnad på vissa från vissa länder. Jag känner folk som är analfabeter och sen känner jag läkare och lärare och alla får sitta i samma jävla klass 😛
Det med brytningen är något jag skrivit om eller om att man ser positivt på att du talar franska eller engelska, men fyfan om du talar nån icke e uropeeisk dialekt eller språk, då ska du anpassa dig och lära dig tala svenska för det är ofint att tala främmande språk. När jag besökte london senast, talade man vilka språk man ville och ingen brydde sig…
Ja, det med brytningens status här är faktiskt något jag skäms över. Dt är ju så subtilt också, på något vis; de allra flesta verkar inte medvetna om sina egna reaktioner. Och även om en invandrare med icke-accepterad brytning talar fläckfri svenska är det som att det hör man inte- det enda som kommer igenom är brytningen, och så börjas det: motparten pratar långsamt, övertydligt och förenklat, som till ett barn. Medan ‘brytningsförbrytaren’ står där och ser alltmer resignerad ut…
För tio år sedan hade en av mina vänner någon form av praktik på soc. De satte henne, vill jag minnas, som någon form av SFI-lärare. Hon var inte så glad över det, iom att hon ju saknade kompetens för något sånt(förutom att hon kunde svenska, då…). Vi var bägge mer än förvånade över det där. Det uttryckligen struntas i SFI helt och hållet, och inget verkar ha hänt alls efter utvärderingen för ett par år sedan.
Dessutom måste jag tillstå att jag inte i min vildaste fantasi trodde att man är så förbannat dum att man sätter folk med så olika nivåer som analfabeter/läkare på samma kurs. Då garanterar man ju, precis som du säger, att ingen av dem lär sig ett enda dugg.
Jag tror att det har med byråkratin och synen på att hellre låta folk vara sysselsatta med nåt oviktigt än att de går hemma. Så man sätter dem på såna här kurser. När jag gick på en kurs i data, så lärde läraren oss att sätta på och stänga av datorn, jag som hade haft dator och datorkunskap många år tidigare. En annan kurs när jag sökte jobb hos arbetsförmedlingen, såg till att man skulle ut på stan och lära känna varandra, med ett band som man band fast våra händer med. Vi fick inte tala med varandra men man skulle lära känna varandra..det kan ju knappast hjälpa mig eller någon annan att hitta jobb? Jag och damen jag var med vägrade och gick och tog en fika istället…Nästa dag lånade jag pengar av släktingar och öppnade en misslyckad liten butik…Så de lyckades med sin uppgift..jag stack och öppnade eget 😉