Jag märkte några dagar sedan att jag bad Allah, under denna heliga månad Ramadan, att förlåta mig men att inte förlåta dem som behandlat mig fel, de som behandlat mig illa och dem som behandlat andra oskyldiga fel. Hur dum jag dock var?
Jag sitter där och ber Allah förlåta mig, samtidigt kräver jag, behöver jag, önskar jag att han inte förlåter dem som skadat mig. Jag har gått emot Allahs regler och ber om förlåtelse för det och här sitter jag och tar mig rätten att inte förlåta dem som skadat mig?
En hadith från den heliga Profeten Muhammed lyder:
Moses, Imrans son, frågade en gång:
”Oh min Herre! Vem är den mest hedervärde av dina tjänare? Och Han svarade, personen som förlåter även när han är i en maktpostition.”
Jag vet att de behandlat mig illa, jag vet att jag har rätt, men vad tjänar det till att reta sig? Vad tjänar det att vara bitter? Att ha rätt och att utkräva den rätten är två skilda ting. För att komma Allah närmare, så måste vi lära oss förlåta, att glömma, att gå vidare. Profeten Muhammed förklarade i en hadith att månaden Ramadan är en månad vars början är barmhärtighet, vars mitt är förlåtelse och vars slut är befrielse från helvetet. Så denna månad gör det till ett bra tillfälle att be Allah om förlåtelse. Det är även ett bra tillfälle att rensa våra hjärtan från bitterhet och från att vara långsinta.
Taif och Indiens öppnande
Männen skyndade sig ut ur staden, deras förföljare var dem hack i häl. Stenar kastades aggressivt och hatfyllt efter de två vandrarna, ut jagades de utan barmhärtighet.
När Profeten Muhammed (saw) och hans adopterade son Zaid bin Harithah hade kommit ut ur staden, så gav deras förföljare upp. Profeten blödde svårt över hela kroppen. Zaid upptäckte att Profeten Muhammed hade blött så mycket att hans fot var fast i skon av allt blod som fyllde skorna.
Profeten Muhammeds besök i staden Taif hade inte lett till att fler anhängare anslöt sig till Allahs budskap. Taifs innevånare hade behandlat Profeten mycket dåligt; att förneka någon eller nobba någon är alltid hemskt för ens självförtroende, men detta skedde i en tid då Profeten inte hade kvar stödet av hans älskade fru Khadija eller av hans älskade morbror AbuTalib. Det var svårt att inte känna hopplöshet och demoraliserad.
Då dessa personer inte var kvar i livet, vände han sig till Allah i bön och bad om tålamod. Han bad hjälp i denna stund av vanära och av svaghet. I bönen framgick det att Profeten ändå hade hopp, även i denna miserabla stund. Allah skickade änglar som frågade Muhammed om han ville att staden Taifs befolkning skulle straffas som folken i städer som Sodom och Gomorra?
Muhammed svarade, nej. Jag hoppas att de och deras ättlingar blir goda muslimer i framtiden. Inom 80 år, föddes en man som kom med islams budskap till den indiska subkontinenten. Den 17 årige Muhammed bin Qasimm var en son till staden Taif. Muhammed bin Qasim skickades till Sind för att befria några muslimskor, som hade hållits fångna av pirater. Inget kunde få dem frisläppta. Områdets härskare var en hindu men majoriteten av befolkningen var buddhister.
Det var Muhammed bin Qasims karaktär som hjälpte öppna Indien för islam. Människorna blev så överväldigade av hans ord och hans handlingar att de konverterade i stor skala till islam. Taif, staden som kastade ut Profeten, ledde bara 80 år senare till islams framväxt i Asien.
En Profetes förlåtelse, hopp och tillit i Allah, ledde till att miljoner fann islam.
Vad kan vår förlåtelse göra?
SÄG [Muhammad] till Mina tjänare: ”Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda [Mina bud], misströsta då inte om Guds nåd. Gud förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!” /Koranen 39:53
Masha’Allah.