Jag kommer försöka göra en serie om Islams historia, tidigt innan Islams framväxt i Arabien till moderna tiden. Hoppas ni följer med på denna resa.

Världen före Profeten Muhammed (saw) – Arabien på tröskeln till islam

När Profeten Muhammed (saw) föddes i Mecka omkring år 570 e.Kr. föddes han inte in i en värld som väntade lugnt på en ny religion.

Det var en värld präglad av stormaktsrivalitet, religiösa konflikter, handel, stamkrig och stora sociala orättvisor. I öster låg det mäktiga sasanidiska Persien. I väster dominerade det östromerska, eller bysantinska, riket. På andra sidan Röda havet hade det kristna kungariket Aksum i dagens Etiopien blivit en regional stormakt. Och mitt emellan dessa makter låg den Arabiska halvön.

Arabien saknade ett enat imperium och en central regering. Men det betyder inte att området var tomt, primitivt eller avskuret från omvärlden. Tvärtom korsades halvön av handelsvägar och politiska intressen. Judendom, kristendom, zoroastrism och olika former av arabisk polyteism existerade sida vid sida.

I Hijaz låg samtidigt en stad som ännu inte var huvudstad för något världsrike.

Den hette Mecka.

Och i dess centrum stod Kaba.

Några årtionden in på 500-talet skulle en armé från söder marschera mot denna stad för att förstöra den. Händelsen blev så betydelsefull att araberna kom att minnas året efter den.

Det kallades Elefantens år – ‘Am al-Fil.

Enligt den muslimska traditionen var det också året då Allahs siste Profet, Muhammed ibn Abdullah (saw), föddes.

Två imperier dominerade världen runt Arabien

För att förstå tiden före islam måste vi först lämna Mecka.

Under 500-talet befann sig Mellanöstern till stor del mellan två stormakter.

I väster fanns det bysantinska riket, arvtagaren till det romerska imperiet i öst. Konstantinopel var dess huvudstad och kristendomen dess dominerande religion.

I öster låg det sasanidiska Persien, med sitt centrum i dagens Irak och Iran. Dess kungar bar titeln shahanshah – kungarnas kung – och zoroastrismen hade en privilegierad ställning i riket.

Bysans och Persien var rivaler och utkämpade återkommande krig om bland annat Mesopotamien, Armenien, Syrien och handelsvägarna mellan öst och väst.

Arabien låg geografiskt mellan dessa världar.

Stormakterna försökte därför påverka de arabiska stammarna längs sina gränser.

Perserna hade nära band till de arabiska lakhmiderna kring al-Hira i Irak, medan Bysans samarbetade med de arabiska ghassaniderna i Syrienområdet.

Araber deltog alltså redan före islam i den större politiska kampen mellan Rom och Persien.

När Koranen senare talar om romarnas nederlag och framtida seger i sura al-Rum handlar den om en konflikt som människorna i Arabien mycket väl kände till.

Arabien var inte ett enda land

Det är lätt att föreställa sig förislamiska Arabien som ett stort ökenområde där alla levde ungefär likadant.

Så såg verkligheten inte ut. Den Arabiska halvön bestod av många olika samhällen. I öknen levde beduinstammar som flyttade med sina djur och var beroende av vattenkällor och betesmarker.

På andra håll fanns permanenta städer och jordbruksområden. Yemen i söder hade en mycket gammal stadskultur. Områden i östra Arabien stod i kontakt med Persien och handeln i Persiska viken. I Hijaz fanns bland annat Mecka, Yathrib – det framtida Medina – och Taif.

Ingen central stat kontrollerade hela halvön.

Den viktigaste politiska enheten var ofta stammen. En människas säkerhet, status och möjligheter var starkt knutna till hennes släkt och stam. Om någon dödades kunde detta leda till blodshämnd. En konflikt mellan två personer kunde utvecklas till en konflikt mellan två släkter och ibland fortsätta i generationer.

Samtidigt fanns starka ideal om mod, gästfrihet, lojalitet och generositet. Islam skulle senare behålla vissa av arabernas positiva egenskaper men rikta deras lojalitet bort från blind stamfanatism och mot Allah, rättvisa och moral.

Vad betyder egentligen Jahiliyya?

Den förislamiska tiden kallas ofta al-Jahiliyya. Ordet översätts ibland med ”okunnighetens tid”, vilket lätt kan missförstås.

Det betyder inte att araberna saknade intelligens, kultur eller kunskap. De hade poesi, handel, stamlagar, genealogi och en mycket utvecklad muntlig kultur.

Jahiliyya syftar snarare på ett tillstånd där människan saknar eller trotsar gudomlig vägledning. Ur ett islamiskt perspektiv var problemet därför inte att människorna inte kunde skriva böcker eller bedriva handel.

Problemet var att avgudadyrkan, sociala orättvisor, stamfanatism och den starkes makt över den svage hade fått dominera samhället.

Imam Ali (a) beskriver i Nahj al-Balagha den värld där Profeten sändes som en värld där människor befann sig i religiös splittring och osäkerhet.

Profetens uppdrag var alltså inte bara att införa några nya religiösa ritualer. Han kom för att förändra människans syn på Gud, människan och samhället.

Kaba fanns långt före islam

I centrum för Meckas liv stod Kaba. Ur islamisk synvinkel började Kabas historia inte med Quraysh och inte heller med avgudadyrkan.

Koranen förbinder helgedomen med Profeten Ibrahim (Abraham a.s) och hans son Ismail. Ibrahim (a.s) och Ismail (a.s) reste husets grundvalar och bad Allah att göra platsen säker och att låta deras efterkommande bli ett folk som underkastade sig Honom.

Kaba var alltså i sitt ursprung en plats för tawhid – tron på en enda Gud. Men med tiden förändrades religionen i Mecka.

Avgudar placerades kring Kaba och olika arabiska stammar hade sina egna gudomar. Senare islamiska källor berättar att ett stort antal avgudar fanns i och omkring helgedomen.

Den märkliga situationen var därför att människor kunde erkänna Allah som skapare samtidigt som de dyrkade andra väsen som mellanhänder. Koranen skulle senare angripa just detta.

Men minnet av Ibrahim hade inte helt försvunnit. Pilgrimsfärd, Kaba och vissa ritualer levde kvar, även om de hade blandats med seder som islam senare skulle avskaffa eller korrigera.

Alla i Arabien var inte avgudadyrkare

Förislamiska Arabien var religiöst mycket mer blandat än man ibland tror. I framför allt Yemen och Yathrib fanns betydande judiska grupper.

Kristendomen hade spridits till flera delar av Arabien, särskilt i söder och längs halvöns ytterområden. Najran hade en känd kristen befolkning. I östra Arabien fanns också persiskt och zoroastriskt inflytande.

Dessutom berättar den muslimska traditionen om människor som förkastade avgudar och sökte Ibrahims rena monoteism. De kallas ofta hunafa, singular hanif. Ur shiamuslimsk synvinkel är detta särskilt viktigt när Profetens egen familj diskuteras.

Den imamitiska shiamuslimska traditionen betraktar Profeten Muhammeds (saw) förfäder som monoteister och avvisar föreställningen att Profetens rena släktlinje skulle ha varit en linje av avgudadyrkare. ‘Abd al-Muttalib, Profetens farfar, framställs därför inte som ännu en hednisk hövding bland Quraysh, utan som en man som bevarade tron på Ibrahims Gud trots miljön omkring honom.

Det perspektivet blir särskilt betydelsefullt i berättelsen om Elefantens år.

Yemen – stormakternas slagfält

Söder om Mecka låg Yemen, ett område med en betydligt äldre stats- och stadstradition än stora delar av centrala Arabien. Under början av 500-talet befann sig området i en allvarlig religiös och politisk konflikt.

Den himyaritiske härskaren Dhu Nuwas hade antagit judendomen. Kristna i Najran utsattes under hans regering för förföljelse och dödande. Många muslimska kommentatorer har förknippat dessa händelser med Koranens berättelse om ashab al-ukhdud – folket vid vallgraven i sura al-Buruj.

På andra sidan Röda havet låg det kristna Aksumriket. Omkring år 525 invaderade aksumitiska styrkor Yemen och störtade den himyaritiska makten. Arabien hade därmed blivit ännu tydligare indraget i den stora internationella rivaliteten.

Aksum stod religiöst och politiskt nära den kristna världen. Bysans såg gärna ett kristet Yemen som en motvikt mot det zoroastriska Persien och dess handelsintressen.

Det är ur denna miljö som mannen Abraha träder fram.

Vem var Abraha?

Abraha var en kristen härskare i Yemen med aksumitisk bakgrund. Efter politiska strider lyckades han etablera sig som härskare över området. Han var ingen obetydlig lokal stamledare. Inskriptioner från hans regering visar att han styrde ett betydande territorium och hade diplomatiska kontakter med andra makter.

Enligt den muslimska historieskrivningen lät Abraha bygga en storslagen kyrka i Sana’a. Traditionen berättar att han ville göra den till ett stort pilgrimsmål och minska Kabas betydelse för araberna.

Men Kaba fortsatte att dra människor till Mecka. Till slut beslöt Abraha, enligt den traditionella berättelsen, att marschera mot staden och förstöra helgedomen. I hans armé fanns en syn som araberna knappast kunde glömma:

elefanter.

Därifrån kommer namnet Elefantens år.

‘Abd al-Muttalib möter Abraha

När armén närmade sig Mecka kunde Quraysh inte besegra den militärt. Abrahas män beslagtog bland annat boskap som tillhörde ‘Abd al-Muttalib, Profetens farfar och en av Meckas mest respekterade män.

Den islamiska traditionen berättar att ‘Abd al-Muttalib gick för att möta Abraha. Abraha imponerades av hans utseende och värdighet. Men när ‘Abd al-Muttalib framförde sitt ärende bad han inte om att Kaba skulle skonas.

Han ville få tillbaka sina kameler. Abraha blev förvånad. Hur kunde Meckas ledande man bry sig om sina kameler när hans helgedom stod inför förstörelse? Den berömda innebörden av ‘Abd al-Muttalibs svar har återgetts i generationer:

Han var kamelernas ägare. Men huset hade en Herre som skulle skydda det. Ur ett shiamuslimskt perspektiv passar händelsen in i bilden av ‘Abd al-Muttalib som en man av tawhid och förtröstan på Allah. Han litade inte på Qurayshs avgudar för att rädda Kaba. Han vände sig till Kabas Herre.

Koranen om Elefantens folk

Händelsen har fått en egen sura i Koranen: Sura al-Fil, den 105:e suran. Allah påminner Profeten om vad som hände med ”Elefantens folk”. Deras plan gjordes om intet.

Fåglar i flockar sändes mot dem och de träffades av stenar av sijjil. Armén förstördes. Det centrala koraniska budskapet är tydligt:

Abraha hade en armé. Han hade militär makt. Han hade elefanter. Meckaborna hade ingen styrka som kunde mäta sig med honom. Ändå kunde han inte förstöra Allahs hus.

Det som för människor såg försvarslöst ut skyddades av Gud.

Och sedan föddes Muhammed (saw)

Den muslimska traditionen placerar Profeten Muhammeds (saw) födelse samma år. Det är därför svårt att betrakta berättelsen om Elefantens år som en isolerad episod. Kaba hade räddats.

Och i samma historiska skede föddes den man som några årtionden senare skulle rena samma helgedom från dess avgudar och återställa den som centrum för tawhid.

Enligt den välkända shiamuslimska traditionen föddes Profeten Muhammed (saw) den 17 Rabi al-Awwal under Elefantens år, omkring år 570 e.Kr. Sunniislams mest kända tradition anger i stället den 12 Rabi al-Awwal.

Hans far, Abdullah ibn ‘Abd al-Muttalib, hade avlidit innan hans födelse. Hans mor var Amina bint Wahb. Barnet som föddes faderlöst i Mecka skulle förändra världshistorien.

En värld som verkade stark – men var på väg mot förändring

Om någon omkring år 570 hade försökt förutsäga framtiden hade Mecka knappast varit det självklara valet för världshistoriens nästa stora centrum. Bysans hade enorma städer, arméer och kyrkor.

Persien hade palats, administration och en gammal kejserlig tradition. Aksum kontrollerade handelsvägar över Röda havet. Mecka hade inget imperium. Ingen kung. Ingen stor armé.

Ändå var det där den sista uppenbarelsen skulle komma. Ur ett troende perspektiv är kontrasten betydelsefull. Allah valde inte världens mäktigaste hov. Han lät sin siste Profet födas bland Banu Hashim i en stad mitt i Arabien.

Och innan Profeten ens hade fötts hade människorna i Mecka fått bevittna att den mäktigaste armé de sett inte förmådde förstöra Kaba.

Shiaislam och tiden före islam

Ur ett shiamuslimskt perspektiv börjar berättelsen om Profeten inte plötsligt i grottan Hira när han är fyrtio år gammal. Den ingår i en mycket längre historia.

Adam, Nuh, Ibrahim, Musa och Isa – frid vare med dem – representerar inte separata religioner i egentlig mening, utan samma grundläggande gudomliga budskap:

att människan endast ska dyrka Allah och leva enligt Hans vägledning.

Muhammed (saw) är den sista länken i denna profetiska kedja. På samma sätt betraktar den shiamuslimska traditionen hans familjebakgrund som betydelsefull. Profetens släktlinje genom ‘Abd al-Muttalib och Hashim framställs som en linje där tawhid hade bevarats mitt i ett samhälle där avgudadyrkan blivit dominerande.

Det innebär inte att hela Arabien var mörker och ondska före islam. Det fanns generositet, mod, poesi, handel, troende människor, judar, kristna och människor som sökte Ibrahims religion.

Men samhället saknade den slutliga gudomliga vägledning som enligt islam nu skulle fullbordas. Profeten kom därför inte för att utplåna allt som hade existerat tidigare.

Han kom för att skilja sanning från falskhet. Gästfrihet fick leva vidare. Stamfanatismen bekämpades.

Kaba stod kvar. Avgudarna försvann. Pilgrimsfärden bevarades. Polyteismen förkastades. Den gamla helgedomen återfördes till sitt ursprungliga syfte:

dyrkan av den ende Guden.

Elefantens år blev början på en ny epok

För människorna som upplevde händelsen var Abrahas misslyckade fälttåg så dramatiskt att året blev ett historiskt riktmärke. Men i efterhand fick året en ännu större betydelse. En armé kom för att förstöra Kaba och misslyckades. Kort därefter låg ett nyfött barn i Mecka.

Hans namn var Muhammed ibn Abdullah (saw). Fyrtio år senare skulle han säga att det inte finns någon gud utom Allah. Och inom några årtionden skulle den gamla ordningen i Arabien förändras fullständigt. Persiska och bysantinska härskare hade kämpat om världen runt Arabien.

Men den rörelse som snart skulle förändra både Persien, Bysans och Arabien började inte i något av deras palats. Den började i Mecka. Och berättelsen om dess början går tillbaka till året då Allah skyddade sitt hus:

Elefantens år.

Källor och vidare läsning

Koranen: sura al-Fil (105), al-Buruj (85), Quraysh (106), al-Baqara 2:125–129 och al-Rum (30).

Sheikh Ja‘far Subhani, The Message, särskilt avsnitten om Profetens förfäder och födelse.

Allama Muhammad Baqir al-Majlisi, Hayat al-Qulub, vol. 2.

Al-Islam.org, material om Profeten Muhammeds (saw) födelse, ‘Abd al-Muttalib och Elefantens år.

Encyclopaedia Iranica, artiklar om relationerna mellan de förislamiska araberna och det sasanidiska Persien samt om Aksums och Persiens roll i 500-talets Yemen.