Att vi shiiter tror på Tawassul, att be Allah om hjälp, genom någon värdig person, som till exempel Profeten Muhammed (saw), är väl känt. Sunniterna har samma syn i frågan, men ibland sunniterna finns salafiterna, som har en annan åsikt i frågan. Här kommer lite belägg från sunniternas egna böcker om saken.
Al Bukhari skriver i al Adab al Mufrad:
Abdullahs, son till Omars, fot var paralyserad, en man sade då till honom: “nämn de människor du älskar mest” och då sade han Ya Muhammed, och helades.
I boken Al Bidayah wa al Nihaya av wahabiternas favorit Ibn Kathir, i volymen som innehåller kapitel 7 och 8, sida 104-105, nämner han att Bilal, son till Harith al Muzaniy, hade färdats för att besöka Profetens grav och bad Allah, vid Profeten (saw). Han sade: Oh Muhammado!!
Ingen ansåg honom vara en kättare. Det var väl känt att man kunde göra tawassul, via de döda eller de levande, för Allah hade gett dem denna status. Enligt salafiterna/wahabiterna är det shirk, kätteri, att säga Oh Muhammed, alltså tawassul, att be Muhammed (saw) vara mellanhand mellan en själv och Allah.
Hadithen om pojken med den paralyserade foten omnämns av Ibn Taymiyya själv, och Ibn Taymiyya står högst upp bland wahabiternas lärda. Så om Ibn Taymiyya godkände denne hadith, då betyder det ju att han är mushrik, en otrogen, en kafir, enligt wahabiternas egna mått? Enligt Tarikh Tabari, historikern om tidig islamisk tid, så sade muslimerna Oh Muhammado, på slagfältet mot islams fiender, och detta var efter Profetens (saw) död.