Ett inlägg skrivet av Lars Adelskogh om västerländsk folkrätt:
Jag föreslår att vi slutar att tala om folkrätten ifråga om Palestinas befrielse. Folkrätten är ett västerländskt, modernt och sekulärt påfund, som inte äger tillämplighet på Palestinas muslimska och sakrala verklighet. Folkrätten är föränderlig, ombytlig och perverterbar, som allt modernt och sekulärt. Ena stunden gäller den, nästa stund (när det inte längre passar höga vederbörande) gäller den inte.
NATOs bombkrig mot Serbien 1999, USAs anfallskrig mot Afghanistan 2001 och Irak 2003, lösslitandet av Kosovo från Serbien – där har ni några exempel på hur folkrätten satts ur spel när det passat vissa och somliga. Palestina är givetvis elefanten i vardagsrummet – för stor för att de skall vilja se den.
Folkrätten är mycket svaga ben att stå och gå på i kampen för Palestinas befrielse
Motståndet är islamiskt och lyder därför under islams lagar och regler. Denna princip skall förkunnas och upprätthållas av oss.
Enligt islam är Palestina en islamisk waqf för evärdlig tid. Detta betyder att icke en kvadratmeter av Palestinas mark kan uppges – allt måste befrias och ställas under islamiskt styre. Detta utesluter varje minsta försök från judarnas sida att behålla någon del av Palestina, såsom kanske ”Tel-Aviv”-regionen, för att därifrån fortsätta att sprida sin förruttnelse. De kommer att tvingas lämna allt till muslimerna. Kristna och judiska helgedomar skall okränkta finnas kvar och få besökas av de troende – också detta befaller islam.
Att västerlänningar föreskriver för palestinier att låta sin kamp vägledas av västerländska, moderna, sekulära juridiska påfund är bara ännu ett exempel på orientalism, alltså den nedlåtande inställning som sedan gammalt präglat västerländsk hållning till Österlandet. Denna inställning får man ett prov på i professor Zetterstéens förord till sin översättning av Koranen av år 1917, sedermera omtryckt många gånger men med det nedvärderande förordet kvar.
Hur förödmjukande det är för ett underkuvat, ockuperat folk att pådyvlas främlingarnas-förtryckarnas lagar har vi svenskar ett närliggande exempel på. Jag tänker på vårt östra grannland Finland, som ju i drygt hundra år (från 17 september 1809 till 6 december 1917) var ockuperat av Ryssland. Under en lång tid respekterade de ryska tsarernas Finlands självständighet, lät det ha sitt eget parlament (lantdagen) med lagstiftningsrätt, sin egen författning, sin egen inre förvaltning, behålla sina gamla svenska lagar osv. Men år 1898 tillsatte tsar Nikolaus II en ny generalguvernör över Finland, Nikolaj Bobrikov, som snabbt gjorde sig oerhört hatad av finländarna därför att han satte igång med ett genomgripande program att förryska Finland och finländarna (finnar och svenskar) också emot tidigare tsarers uttryckligt givna löften. Genom februarimanifestet 1899 bekräftade tsar Nikolaus II även formellt den nya politiken att faktiskt utplåna Finland som land och finländarna som folk – de skulle bli ryssar, lära sig tala ryska, lyda ryska lagar.
Det finns en målning av Edvard Isto, ”Anfall” (1899), som är direkt inspirerad av februarimanifestet. Den är mycket välgjord och suggestiv och visar hur den ryska dubbelörnen anfaller Finlands jungfru, en vacker späd flicka som i sina händer håller en stor bok, på vilken det står LEX (Lagen på latin). Dubbelörnen har just satt sina väldiga klor i lagboken, och det är tydligt att stridens utgång bara kan bli en. Jungfrun är för svag, örnen för stark. Denna målning var givetvis förbjuden av de ryska myndigheterna, men den spreds i tiotusentals reproduktioner i olika format och entusiasmerade finländarna i deras motstånd, som ryssarna kallade ”den finska separatismen”.
Den 16 juni 1904 sköts generalguvernör Bobrikov av en finländsk patriot, Eugen Schauman, som omedelbart därefter tog sitt eget liv. Bobrikov avled dagen därpå. I sitt tal vid Bobrikovs begravning sade tsar Nikolaus bland annat att ”Bobrikov var en orädd kämpe för det ryska rikets idé”. Bobrikovs efterträdare Obolenskij införde vissa lättnader i censuren och lät landsförvisade återvända till Finland. Han var mycket svagare än Bobrikov, vilket tillsammans med eftergifterna eggade finländarnas motstånd. Han tvingades avgå efter storstrejken 1905.
Alltså låt oss hjälpa Palestinas jungfru att hålla stadigt i sin lagbok, på vilken det står Koranen och inte folkrätten eller FNs Deklaration om de mänskliga rättigheterna eller något annat som i alla fall inte är skrivet med tanke på palestiniers eller muslimers rättigheter. Och låt oss hjälpa henne att sjasa bort den elaka dubbelörnen, som i detta fall är Israel och USA, assisterade av den halta blåkråkan EU (Europas Undergång).
”Hela Palestina är en islamisk waqf för evärdlig tid.” Nio enkla ord som i sin tydlighet, kraft och obeveklighet onödiggör allt prat om folkrätt och universella deklarationer.
De av oss antisionister som är muslimer vet eller borde veta vad deras religion kräver av dem. De av oss antisionister som inte är muslimer får lojalt stödja motståndet, icke på våra villkor utan på motståndets egna villkor. Och motståndet är islamiskt. Dess principer klargöres av islamiska rättslärda, inte av kristna, judar eller ateister från Väst.
Med vänlig hälsning
Lars Adelskogh