Press "Enter" to skip to content

Kallet till bön en kall vintrig dag

Berättelsen visar vilken stor Profet Muhammed (saw) var och vilken inverkan han har på oss människor. De som valts av Allah att vara Imamer och profeter är personer som har en natur, som inte går att härma eller efterlikna.

Det var en kall dag, på vintern och snön föll ymnigt. Vinden blåste starkt och det var inte lätt att vistas ute i det fria. De som var tvungna att vistas ute, sågs rusa till sina arbeten. Några bar böcker på sig och man såg att det var studenter, som skyndade sig till sina skolor.

I en av moskéerna i Hamadan, Iran, så samlades studenter för att delta i de religiösa studiernas föreläsningar på morgonen. Det var en viktig skola och läraren var ingen annan än Ibn Sina, känd tänkare och lärd, mera känd som Avicienna i väst. Hans studier och skrifter om diverse ämnen lärdes ut i Europa, i århundraden efter hans död.

Denna kalla morgon, väntade studenterna otåligt på sin kunnige lärare och började undra om det var den kalla stormen som hade försenat hans ankomst. Några minuter hade gått, när studenterna såg sin lärare komma in. De var glada åt att se Ibn Sina och ställde sig upp för att visa honom respekt. Ibn Sina satte sig på sin vanliga plats och hälsade på sina studenter, han började sin föreläsning och som alltid, så trollband han de med sina ord. Hans svar på deras frågor var som alltid, tillräckligt för att svara på deras funderingar.

En av studenterna hette Bahman Yar, som var mycket ung och mycket entusiastisk. Bahman var en av Ibn Sinas närmaste elever och en av de smartaste studenterna. Var gång han lyssnade på Ibn Sinas föreläsningar, blev han bara mera fascinerad av sin lärare och han brukade fråga sina klasskamrater varför Ibn Sina inte kallar sig profet, även då han besatt överlägsen intelligens och hade en magisk karismatisk personlighet.

Det sägs att Ibn Sina en dag stod i kö vid ett bageri. Han såg då en ung och mycket smart pojke, som hade en diskussion med bagaren. Pojken menade att hans mor hade uppmanat honom att hämta eld och bagaren hade då undrat om pojken hade någon kastrull med sig för att bära elden. Pojken sa han behövde ingen kastrull, smörjde in sin hand med aska och bad bagaren att lägga en brinnande ved på handen.

Ibn Sina överraskades av denna unge pojkes intelligens och mod och tänkte att han kunde ha honom som lärling i specialstudier och utbilda honom. Ibn Sina tog kontakt med föräldrarna och de gick med på hans förslag. Sedan den dagen var Bahman Yar del av Ibn Sinas hushåll och studenter. Man såg de alltid tillsammans. Åren gick och Bahman Yar växte upp till att bli en kunnig och förstående ung man, allt tack vare Ibn Sina.

Det var en av de kallaste nätterna en vinter och midnatt hade passerat när snön föll ymnigt. Både Ibn Sina och Bahman Yar låg i rummet, med tjocka täcken som skydd mot kylan. Elden hade slocknat men ändå fortsatte Bahman att ställa sina frågor till sin läromästare. Ibn Sina fortsatte ge uttömmande svar och återigen föreslog Bahman att Ibn Sina borde komma ut och utnämna sig själv till Profet, med all den kunskap han besatt i alla möjliga vetenskaper.

Då Bahman Yar, ändå fortfarande var ung och omogen, så såg Ibn Sina att förslaget var mera emotionellt förankrat än logiskt, så han log och gav inget svar.

De somnade in och mitt under den kalla natten, vaknade Ibn Sina av törst och vattenhinken i rummet var tom, så han valde att väcka sin student för att skicka honom ut för att hämta vatten. Bahman såg ut och såg att det var mycket snö som föll och vågade inte bege sig ut. Ibn Sina frågade då varför han inte rörde på sig och varför han var kvar under täcket?

Bahman Yar gav ursäkt efter ursäkt för varför han inte begav sig ut i kylan, som att det är inte bra att dricka kallt vatten så här dags. Ibn Sina menade att han var läkare och visste vad som var bra och inte bra för honom och uppmanade honom igen, att gå ut och hämta vatten.

Återigen kom fler ursäkter, däribland att Bahman kanske blev sjuk av den kalla luften. Han lade sig ned att sova när det plötsligt hördes ljudet av Azaan (kallelse till morgonbönen). När Muezzin (böneutroparen) kom till Muhammed Rasool al Allah (Muhammed är Allahs budbärare) valde Ibn Sina att svara Barhmans tidigare fråga om varför han inte utnämnde sig själv till profet: ”Lyssna min son, Bahman Yar, nu ska jag svara på din fråga du så ofta ställde.” Bahman Yar vaknade till och lyssnade nyfiket.

”Du har upprepade gånger föreslagit att jag borde utnämna mig själv till profet och att folket skulle sätta sin tillit i mig och att du då skulle vara den förste att följa mig. Se på dig, du har varit min student i åratal och du har dragit nytta av mig och mina kunskaper, men ändå när jag behövde dig och törsten var hemsk och jag bad dig gå ut och hämta vatten, så hittade du på ursäkter efter ursäkter för att inte gå ut i kylan och släcka min törst. Men tänk på denna man, som står i minaretten i denna kyla och som gett sig ut i stormen och som valt att göra wudhu (abulution) i iskallt vatten så här tidigt på morgonen. Han har valt att göra detta enbart för att lyda Allahs påbud, och följa de regler som Allahs budbärare, Muhammed (saw) förmedlat århundraden sedan. Det visar dig vilken stor skillnad det är mellan mig och den store Profeten Muhammed (saw).

https://www.al-islam.org/islamic-stories/call-prayers-cold-wintry-morning

Be First to Comment

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *