Tag Archives: ommayyiderna

Förföljelserna under Abdullah bin al Zubair

Shiiterna har nog alltid förföljts, den första förföljelsen var när man mördade Fatimah (a.s) genom att angripa hennes hus och brände dörren. Sedan mördades stora män som Abu Dharr, genom att man skickade honom ut att dö svält döden i öknen. Sedan mordet på Ammar..Ali (a.s) mördades medan han var böjd i bön. Hassan (a.s) Hussain (a.s) Hujr ibn Adi..Malik ibn Nuwaira och Hani ibn Urwa. Namnen på våra hjältar är många. Deras historier, än idag, ger oss styrka och tålamod.

Tyvärr har deras fiender, försökt smäda dem. I dagarna såg jag en av ledarna för de terrorister som mördar shias i Irak och fördriver kristna, som säger att Imam Ali (a.s) inte föddes i Kaaba. Det är något som även sunni böckerna tar upp, utan han menar om man ska tro att han föddes i Mecka (sedan hånar han händelsen) då måste man utgå ifrån att hans mor tog dit honom för att tillbe Hubbal (guden som araberna tillbad). Så lögnerna och baktalet och förfalskningen även när den finns i sunni som shia böcker, är rätt uppenbar. Här kommer en berättelse om förföljelsen under Abdullah ibn Zubairs styre, han var i konflikt med Ommayyiderna (Yazid och hans ättlingar) men han var en av de största hatarna av AHlul Bayt (a.s):

Abdullah bin Zubair, var adoptivson av Aisha och hade lurat henne vid Kamelslaget, när hon ville vända om och gå hem igen han var även den som hånade sin far, Zubair, när denne fick kalla fötter och ville inte kriga mot Ali a.s. Sådant var hans hat mot profetens familj, att han inte tålde att någon ångrade sig och inte ville synda, för det är en synd att strida mot Ali, en synd som störtat en och annan i helvetets eldar

Förföljelserna under Abdullah bin al Zubair

När Abdullah ibn Abbas såg Abdullah bin al Zubair, så sa han att denne man enbart väntar på ett tillfälle att bli kalif och härska. Abdullah kontrollerade Mecka och Medina, Irak och Persien, ja allt förutom Syrien, Palestina och Egypten. Allt var under hans kontroll fram till år 73 Hijra, när han dödades.

Abdullah bin al Zubair var en mycket ond man, han älskade att skapa kaos, han hatad Imam Ali a.s och dennes familj och anhängare. Abdullah var uppbäxt och uppfostrad av Aisha, så hans hat hade sin grund hos Profetens saw, fru, som hatade Ahlul Bayt.

Ibn al Zubair flydde till Kaaban när Yazid krävde trohetslöftet av honom, han spelade religiös och i hemlighet närde han drömmen om att ta över det islamiska riket. När Yazid dog, blev det kaos i riket och då utnämnde Abdullah ibn al Zubair sig själv till kalif över Arabien och Irak och Iran.

Shiiterna i Mecka och Medina fick lida hårt under ibn al Zubairs styre, tortyr, exil och fängelse hörde till vardagen. Muhammed ibn al Hanafiyya var son till Imam Ali a.s, han fängslades i en mörk håla en mycket lång tid. Hans son hette Hassan, han torterades i fängelset enbart för att han var barnbarn till Imam Ali a.s.

Under denna tid kom al Mukhtar ut från fängelset som Muawiya hade satt honom i, han led stort under att Imam al Hussain a.s hade mördats, och han kände att han hade en livsuppgift – att döda dem som deltog i mordet på al Hussain a.s.

I början deltog al Mukhtar i Abdullah bin Zubairs styre, men när han fick reda på att Kufas befolkning väntade på en ledare, red han dit och samlade en skara män, som ville ta hämnd på mördarna av Imam Hussain a.s. En av dessa var Ibrahim bin Malik al Ashtar. Båda dog martyrdöden, efter att ha lyckats få tag i de flesta som deltog i mordet på Hussain a.s.

Al Khawarezmi rapporter att dagen efter att al Mukhtar dödades, så togs 7000 shiiter tillfånga och mördades utan barmhärtighet av Musaab bin Abdullah ibn al Zubair. Denna händelse påverkade Abdullah bin Umar, son till den andre kalifen Umar, så mycket, att när Musaab mötte honom och introducerade sig själv, så sa Abdullah bin Umar:

”Ja, jag vet att du är Musaab, han som mördade 7000 muslimer utan anledning. Må du leva så länge du önskar”.

Masa’ibush Shia, vol. 3 p. 226, quoting at-Tabari’s Tarikh, vol. 8 p. 159.

Liknande inlägg:

Bani Ummayyahs anställd

Bani Ummayyahs anställd

Ali Ibn Hamzah berättar:

”Jag hade en ung vän som arbetade som byråkrat i Bani Ummayyahs adminstration (härskarna som bekämpade Ahlul Bayt), en gång bad han mig anordna ett möte med Imam Sadiq (a.s), jag bad Imamen om lov och han gick med på mötet.

När vi kom dit, hälsade min vän på Imamen och vi satte oss ned. ”Må jag vara lösensumma för dig oh Imam! Jag arbetar för Skattkammaren hos kalifen och har ansamlat en större summa pengar men jag har begått vissa brott också.”

”Om Bani Ummayyah inte hade haft män som dig, som samlar deras skatter och som deltar i deras slag, så skullde de inte ha kunnat stjäla vår rätt. ”

Sa Imam Sadiq (a.s).

”Finns det en utväg så jag kan rädda min själ?”

Undrade ynglingen.
Imamen frågade:

”Ifall jag berättar hur du kan rädda dig själv, kommer du följa mitt råd?” Ynglingen bejakade det.

”Från de egendomar du innehar, ge tillbaka de pengar du kan till dem ägare du känner till och vad det gäller de egendomar som du inte känner till ägarna till, ge dessa till behövande, i deras ägares namn. I gengäld för detta, kommer jag garantera dig paradiset.” Sa Imamen a.s.

Ynglingen sänkte sitt huvud, och efter en längre betänketid, svarade han:

”Må jag vara lösensumma för dig! Jag ska göra som du instruerat mig att göra.”

Ali Ibn Hamzah sa:
Vi gick upp och tog oss till Kufa, där gjorde ynglingen som han hade blivit beordrad att göra, även hans kläder på hans kropp, gav han bort. Jag samlade lite pengar från mina vänner och köpte kläder åt honom och brukade skicka honom pengar för hans uppehälle. Några månader senare, blev han sjuk och vi besökte honom regelbundet. En dag, när jag besökte honom, såg jag honom nästan död. Han öppnade sina ögon och sa till mig:

”Oh Ali! Imamen har hållit sitt löfte!”

Sedan lämnade han denna värld. Vi gjorde tvättningen, lade skynke runt hans kropp och begravde honom. En tid senare besökte jag Imamen a.s, så fort hans ögon såg mig, sa han:

”Oh Ali! Jag har hållit mitt löfte till din vän.”

Må Jag vara din lösensumma! Det är som du har sagt, han sa också det (Att han garanterats paradiset) till mig före sin död.

Källa:
Shanidani-ha-e-Tarikh, sida 55; Mahajjatul Baiza, Volym 3, sida 254

Liknande inlägg:

Förföljelser under Ommayyiderna

Ommayyiderna roffade åt sig makten och hatade Profeten saw och dennes heliga familj, Ahlul Bayt. Här kommer en kortare beskrivning av de åren.

Förföljelser under Ommayyiderna

Marwan och hans son Abdul Melik begick stora illdåd mot shiiterna och Ahlul Bayt åren 64 och 85 Hijra. När Yazid dog, blev det kaotiskt i det Ommayyidiska riket. Marwan hade skickats i exil av Profeten saw, hade fått komma tillbaka av den förste kalifen Abu Bakr, och han tog över makten nu. Hans kalifat erkänns inte ens av sunniterna.
Han härskade i mindre än 1 år och sedan dog han, han hade valt ut sin son Abdul Malik som sin efterträdare. Så Abu Sufiyans dröm hade besannats och för nästan ett århundrade, härskade Ommayyiderna, genom att rulla kungatronen mellan varandra.

Marwan styrde över Syrien och Palestina enbart men efter att Mohammad bin Abu Bakr mördades, så kom även Egypten i hans ägo. Ökända svin som Ubaidallah bin Ziyad, Umar bin Saad, Hussain bin Numair och Shimir bin thil Joushan, arbetade för honom och hans rike. Abdul Malik bin Marwan härskade i 21 år och dessa år var fyllda av förtryck och förföljelse.

Om en person bara misstänktes ha sympatier för Ahlul Bayt, så fängslades han/hon, skickades i exil eller mördades.
Muawiya hade fängslat ett stort antal shiiter, vänner till Profeten saw och Imam Ali a.s, enbart för att de älskade Imam Ali a.s. Män som Hujr ibn al Adi, mördades med sina anhängare på hemska sätt.

När Yazid dog, så blev det kaos i landet och många av dessa shiiter släpptes fria. Många av dem deltog i al Tawabeen rörelsen, en rörelse med runt 4000 shiiter, som pga olika anledningar, inte kunnat delta i Imam al Hussains a.s kamp i Kerbala, så de kämpade mot en överväldigande arme skickad från Syrien. Efter tre dagar, segrade Ommayyiderna och ett fåtal av dessa shiiter överlevde slakten.

Ubaidallah bin Ziyad och Hussain bin Numair, döadades av shiiternas stora hjälte och hämnare – Al Mokhtar al Thaqafi, när han skickade sin härförare Ibrahim bin Malik al Ashtar för att döda alla som deltog i mordet på al Hussain a.s.

Abdul Malik utnämnde då en av de stora massmördarna i historien – Al Hajjaj bin YOusef al Thaqafi, som ståthållare över Irak. Han utnämnde många fler som ståthållare över resten av de muslimska områdena men just al Hajjaj var ökänd, värre än alla andra. (Masa’ibush Shia, vol. 4 p.50 quoting Allama Kamaluddin ad-Dimyari’s Hayatul Haiwan, vol. 1p. 55.)

För att förstå vem al Hajjaj var: En dag gick han upp på minbar och frågade de bedjanden:

”Vem ger er ert dagliga bröd? Kalifen eller Allahs Profet?”

Sådan kufr, spred han, sådant hat hade han.
Han avskydde Profeten saw, han avskydde Medina och Meckas befolkning, han var det onda personifierad, han brukade säga:

”Hade inte jag varit tvungen att hålla mig pga politiska nödvändigheter, av kalifen Abdul Malik bin Marwan, så hade jag dödat allt folk i Mecka och Medina och låtit deras kroppar sättas in i säckar av åsneskinn, för dessa människor avskyr kalifen och är avundsjuka på hans överflöd.”

År 72 Hijra, skickade Abdul Malik, Al Hajjaj med en armé på två tusen syrier för att betvinga Abdullah bin al Zubair, som härskade över Mecka och Medina. Al Hajjaj skrev till kalifen och bad honom om tillåtelse att angripa Kaaban och kalifen tillät det. Abdullah bin al Zubair dödades.

Al Hajjaj mördade en betjänt till Imam Ali a.s vid namn Hamadan, han brukade kalla till bönen. Han mördade även Qambar, ännu en betjänt till imam Ali a.s och han högg av huvudet på Kumail bin Ziyad, som vi fick vår dua Kumail ifrån, en nära vän till Imam Ali a.s, han mördade även Umar bin ad Dhabbi, en gammal man på 90 år.

Han lät piska Utba bin Saad, för att han vägrade förbanna/svära åt Imam ali a.s.
Som guvernör under Abdul Malik, som varade i 11 år och 9 år under al Waleed bin Abdul Malik, så lär al Hajjah ha mördat över 120 000 shiiter i Kufa och Basrah alene.

När al Hajjaj dog, släpptes 30 000 män och 20 000 kvinnor fria, bara i Kufa och Basra, alla var fängslade av denna tyrann. Abu Sadiq Sulaym bin Qais al Hilali var en följeslagare till Profeten saw, och av fem imamer; Imam Ali, Imam Hasssan, Imam Hussain, Imam Zain al Abidin och Imam Muhammed al Baqir, a.s på dem alla. När al Hajjaj blev guvernör över Irak, befallde han att Sulaym skulle arresteras. Sulaym flydde och gömde sig på olika platser och han led hårt och dog i exil. Hans bok, Kitab Sulaym Bin Qays, ger oss en inblick i händelserna efter år 11 Hijra.

Saeed bin al Mussayyab var en känd följeslagare till Imam Ali a.s, Abdul Malik bin Marwan, ville gifta sig med Saeeds vackra dotter, Saeed vägrade och gifte bort henne med en fattig ung man istället. Abdul Malik beordrade då att man skulle piska Saeed 30 gånger, för han vägrade erkänna honom som kalif. Den gamle mannen dog år 94 Hijra.

År 94 Hijra, mördade al Hajjaj en man vid namn Saeed bin Jubeir, en vän till Imam Ali a.s, Saeed förbannade al Hajjaj och inom några månader, besannades förbannelsen och al Hajjaj dog en hemsk död.
År 95 Hijra, lät Al Waleed bin Abdul Malik, förgifta Imam Zain al Abidin a.s, det var 25 Muharram.

Sulayman bin Abdul Malik efterträdde Al Waleed till kalifatet, han släppte fri 300 000 fångar, kvinnor och män, som hade fängslats av al Hajjaj och det var inte för han älskade shiiterna, men det var för att fångarna kostade staten mycket pengar i form av mat och fångväktare. Sulayman lät förgifta Abdullah bin Muhammad bin Ali bin Abi Talib.

Hisham efterträdde sin bror Sulayman och dog år 125 Hijra. Han lät förgifta Imam Muhammed al Baqir a.s, och Abul Hassan Zaid bin Ali (Imamens bror). Han raserade Al Kumait al Asadis hus och högg av dennes tunga, en känd poet som skrev hyllningar till Ahlul Bayt.

Haleef al Quran Abul Hussain Zaid bin Ali bin al Hussain, mördades, med 313 av dennes anhängare, av en armé som leddes av Yousuf bin Umar, på kalifen Hisham bin Abdul Maliks order. Hans anhängare blev senare kända som Zaydi shiiterna, de som tror på 5 imamer. Han hängde sedan upp Zaids kropp vid ingången till Kufa. Kroppen var kvar där i 5 år, en väldoftand doft kom från kroppen. Allah skickade fåglar som byggde ett bo vid Zaid bin Alis kropp, för att skydda hans kön. Det här skedd år 121 Hijra. Muhammad bin Ali al Kufa mördades året efter.

När Al Waleed bin Yazid bin Abdul Malik blev kung, så försökte han fängsla Yahya bin Zaid, som stod emot 10 000 soldater, med enbart 70 anhängare. Zaid och dennes anhängare blev martyrer. Zaids huvud kapades av och skickads till kalifen, och hans kropp hängdes upp vid ingången till Jurjan i ett år. Khushkhash al Azdi, som flydde döden vid slaget, togs till Nasiruddin Sayyar. Al Azdis händer och fötter kapades av först och sedan blev han martyr.

http://www.coiradio.com/library/library/pro_ahl/imam03_husain/the_hidden_truth/43.htm

Liknande inlägg:

Hujr ibn Adi

Efter Profeten Muhammeds död, så blev det en splittring mellan muslimerna. Den ledare som valts av Profeten Muhammed att leda den islamiska gemenskapen, Ali ibn Abi Talib, lurades på sitt arv och blev inte ledare för nationen förrän över 20 år senare än planerat. När han blev ledare, så startade en korrupt guvernör över Syrien vid namn Muawiya, ett uppror.

Muawiya var manipulativ och duktig på att klara sig undan att bli stoppad från att ta över hela riket. När Ali blev mördad, så fick Muawiya makten över hela det islamiska riket och lät införa en obligatorisk förbannelse av Ali vid bönen. När man hade tal vid bönen, så ställde man sig upp och förbannade Ali. En synd av stora mått då Profeten själv i många fall sagt att den som sårar Ali eller den som bekämpar Ali är utanför islam. Det här höll på i över 60 år.

Några muslimer vägrade delta i denna sed, de mindes Profeten Muhammeds ord och befallningar. De visste och kände till Alis status. En av dessa var Hujr ibn Adi.

Den sunnitiske lärde Sayyid Abu Alaa Maududi skrev i sin bok, Kalifer och Kungar:

”Hurj ibn Adi var en troende vän till Profeten Muhammed och spelade en avgörande roll i att upprätthålla de islamiska värdena i samhället. Under Muawiyas styre, när det infördes förbannandet/svärandet åt Ali, från predikstolen, så blödde muslimernas hjärtan men man höll tungan för mun, av fruktan för döden. I staden Kufa, kunde Hujr ibn Adi inte hålla tyst längre och han började hylla Ali och tog avstånd från Muawiya. Medan guvernören Mughira styrde, så var han tålmodig med detta men när Ziyad, guvernör över Basra, blev även guvernör över Kufa, började allvarliga dispyter, eftersom denne svor åt Ali vid bönen och Hujr brukade besvara honom.

Vid ett tillfälle så varnade Hujr, Ziyad, för att denne kom för sent till fredagsbönen. Ziyad fängslade honom då med tolv av dennes vänner, anklagade för att ha startat en grupp för att störta Kalifen Muawiiya och att de svor åt Kalifen. Han samlade även falska vittnen att vittna mot dem; deras brott var att de menade att enbart Alis familj fick inneha Kalifatet. Andra anklagelser var att de skapade uppror, att de skickade hälsningar och välsignelser över Ali och att de hatade hans fiender (fiender som hade tagit över makten). Ett av vittnena var Qadi Shudri.

De anklagade skickades till Muawiya och han dömde dem till döden. Ifall de dock svor och förbannade Ali och visade sitt hat för Ali, då skulle de bli förlåtna. De vägrade och Hujr sade:
Jag kommer inte att säga något som går emot  Allah”.
Till slut mördades han och hans vänner. Av dessa skickades Abdur Rahman bin Hassan tillbaka till Kufa med ett skrivet meddelande, i det stod det att han skulle mördas på värsta möjliga sätt. Ziyad begravde honom levande. (5)

Hujr hade en sista önskan vid sin död, det var att man skulle döda hans son före honom, så att han stannar kvar vid sin kärlek till Ali och inte ändrade sig. Även kända familjer, som Abu Bakrs och Umars familjer, fördömde mordet på Hujr ibn Adi (1). Många av Profetens Sahaba (vänner) ansåg att mördaren av Hujr är förbannad.

Muawiya, som lät mörda Hujr, var en grym tyrann men en slug sådan. Han anses vara en av de slugaste i den arabiska historien. Han var känd för att använda sig av guld för att muta och honung med gift för att mörda. Den lärde sunnitiske imamen Al Hasan al Basri, skrev det här om Hujr och Muawiya (3):

”Muawiya hade fyra brister/fel:

  1. Hans utnämnande av bråkstakar till maktställningar i samhället, så han stal makten och ledarskapet utan att rådfråga folket, även då det fanns bättre vänner till Profeten, som hade kunnat ge rätt vägledning.
  2. Hans utnämnande av sin son Yazid till sin efterträdare, en alkoholist och vinälskare, som klädde sig i siden och som var en gycklare.
  3. Hans erkännande av en oäkta son (Ziyad), medan Allahs Profet sagt; Ett barn tillhör sängen, och den otrogne ska stenas. (4)

När Muawiya besökte Profetens fru Aisha, så frågade hon honom om han inte fruktade Allah när han mördade Hujr och dennes vänner? Men en man som bekämpade Profeten och dennes släktingar, kan inte frukta Allah. Hujr är begraven i Adra, en stad norr om Damaskus, i Syrien.

Vilket tålamod, enligt källorna så bad Hujr innan han blev mördad och sa, aldrig har en bön känts så lätt att utföra som den jag gör nu. Han såg fram emot att möta sin skapare. Han ville behålla sina kedjor på sina händer, så att han kunde ha dem som bevis mot Muawiya när denne mötte sin skapare. Frågan är hur skulle vi handla? Vi är fega, skulle vi stå emot orättvisan och riskera våra liv? Det kan ses som fanatism eller fundementalism, men i slutändan är det vår önskan att inte leva som förtryckta eller slavar.

Det är denna kraft som driver islam överlag och särskilt shiaislam. Det är det här som skrämmer folk. Om Muawiyas guld inte kunde attrahera dessa människor, hur ska då materialismen i väst attrahera? Här ser vi många som slåss för sitt land, sitt folk och för rättvisan mot förtrycket. Det är något folk inte kan eller vill förstå. Ju mera du tänker, ju mera du bryr dig desto mera får du stämpeln av att vara en kuf.

Mina hälsningar till Hujr och hans vänner och anhängare. De dog för något som var värt att dö för…

Källhänvisning:

(1) al-Bidaya wa al-Nihaya, Volume 8 page 55 ; Kanz al Ummal, Volume 3 page 88 ; Tarikh al Islam by Dhahabi Volume 2 page 217 ; Tarikh ibn Khaldun, Volume 3 page 12 ; al Isaba, page 355 Dhikr Hujr; al-Istiab, Volume 1 page 97.
(2) Qadhi Abi Bakar al-Arabi. ‘Awasim min al Qawasim’ p.341 ; Allamah Muhibuddin al-Khateeb
(3) History of al-Tabari, English version, The Events of Year 51 AH, v8, p154
- History of Ibn al-Athir, v3, p242
- al-Bidayah wa al-Nihayah, by Ibn Kathir, v8, p130  som nämner första brottet att han bekämpade Ali
- History of Ibn Kathir, v3, p242
- Khilafat Mulukiyat, Syed Abul Ala Maududi, pp 165-166
(4) Ziyad deltog i mordet på Hussain, barnbarn till Profeten. Han var känd för att kallas för Ziyad ibne Abih, Ziayd son till sin far, då ingen visste vem hans far var och han var alltså en bastard. Muawiya sägs ha varit fadern och därmed begick han ett brott som otrogen man.
(5) Histroy of al-Tabari, v4, pp 190-206
- al-Isti’ab, by Ibn Abd al-Barr, v1, p135
- History of Ibn Kathir, v3, pp 234-242
- al-Bidayah wa al-Nihayah, v8, pp 50-55
- History of Ibn Khaldoon, v3

(6)

Hujr ibn Adi – Wikipedia, the free encyclopedia.

Imam Reza sida

  • Hans mord på Hujr och dennes vänner. Elände över honom två gånger för hans mord på Hujr och dennes vänner

Liknande inlägg:

Ashura – Al Tawwabin (De som ångrade sig)

The Tawwabin (The Repenters).

Shiitisk historia är fylld av militära misslyckanden, men ser man på dessa slag ur en lite mera moralisk synvinkel, så inser man att dessa shiiter, verkligen gjorde något de trodde på. Ali dog för det han trodde på. Al Hassan förgiftades för det han trodde på. Al Hussein mördades för det han trodde på. Al Mukhtar dog för det han trodde på och alla de var militärt underlägsna eller hade enbart ett fåtal anhängare.

Genom tiden ser vi gång på gång hur shiiterna är splittrade i två delar, å ena sidan shiiter som är enbart shiiter till namnet, som skryter talar högt om islam och som i grund och botten är fega uslingar och å andra sidan har vi de få, de lyckliga få, de som dog med Hassan, dog med Hussein och dog med Al Mukhtar.

Al Tawwabin, de som ångrade sig för att de inte följde med Hussein till att möta sitt öde vid Kerbala, var shiiter från Kufa som hade planerat att skapa ett shiitiskt rike. De fick vid flera tillfällen möjlighet att slå sig samman med fiender till Ommayyiderna, men de struntade i detta, för de trodde på andra värden, andra mål. Även här ser vi att tiotusentals lovade stöd, lovade att komma och hjälpa dem i sin kamp mot Ommayyiderna, men av dessa dök bara några få tusen upp. Ändå valde shiiterna, jag tänker kalla enbart de sanna shiiterna för shiiter, att gå vidare med sina planer att kämpa mot de välbeväpnade syriska trupperna.

De slogs modigt i ett slag vid Ayn al Warda, i tre dagar höll 4000 shiiter stånd mot tiotusentals av Ommayyidiska elittrupper. Till slut förlorade de sina ledare och enbart ett fåtal överlevde som insåg att det var tid att dra sig tillbaka. Deras önskan var först och främst att skapa ett shiitiskt rike, men när de insåg att de blivit svikna av sina wannabe shiiter, då insåg de att det var bättre att dö för sin tro än att leva under det förtryck och det hyckleri som Ommayyiderna utövade.

De bevisade för sig och omvärlden att de betalade för sitt svek av Hussein och de gav sitt blod för Hussein.

När jag ser på de shiiter, däribland jag själv, som går runt och skriker Ya  Ali och Ya Hussein, då frågar jag mig, hur många fler av oss är wannabeshias? Hur många av oss skulle lova Ahlul Bayt trohet men skulle svika när de verkligen behövde oss?

Vi shiiter väntar på Mehdin (a.s), vi väntar på att han ska skapa  Allahs rike på jorden, men enligt vår tro, så sker det enbart om vi är redo för honom, är vi redo för honom? Eller vet han mera om oss än vi själva gör? Han kanske vet om att vi är lika falska som de ”shiiter” som svek en Imam efter en annan?

Ett tal av en av shiiternas predikanter

God chose Muhammad as His creature for His prophethood. He singled him out for all His benefit. He strength­ened you by making you his followers and bestowed on you faith in him. Through him, He prevented the shedding of your blood. By him He made safe your dangerous paths. You were on the edge of the pit of fire and He saved you from it. Thus God makes clear His signs to you. Perhaps you will be guided.(Koranen 3:103)Has God created from the first to the last anyone with a greater right over this umma than its Prophets? Has the offspring of one of the Prophets or Messengers of anyone else more right over this umma than the offspring of one of its own Prophet? No, by God this was never the case, nor will it ever be. You belong to God. Don’t you see ‑ don’t you understand what crime you have committed against the son of the daughter of your Prophet? Don’t you see the people’s violation of his sacredness, their seeking out weakness in his oneness, their staining him with blood. His things they spread out. They did not see their master in him, nor his relationship to the Messenger. By God, Husayn b. ‘Ali, what trust and for­bearance they betrayed ‑ what courage, what resolution! The son of the first Muslim in Islam, the son of the daughter of the Apostle of the Lord of the worlds. His defenders were few, his attackers were many. His enemy attacked him while his friend deserted him. Woe to the killer and reproach to the deserter. God will accept no excuse from his killer. Nor any excuse from his deserter except he sincerely repent to God and make war on the killers and thwart the corrupters. Perhaps then God will accept repentance and remove the guilt. We call you to the Book of God and thesunna of the Prophet, to vengeance for the blood of the family of his house, and to war on the heretics and deviators from the true religion. If we are killed, it is better for the pious to be with God. If we are successful, we will restore power to the ahl al‑bayt of the Prophet.

Källa Tabari, II 507‑8.

Liknande inlägg:

Ashura – Al Mukhtar al Thaqafi

En av giganterna i tidig islamisk historia var Al Mukhtar ibn Abu Ubaida al Thaqafi, vars far var en av ledarna för de muslimska arméerna som erövrade Iran under Kalifen Umars tid. Hans far dog i slaget vid Marva år 13/634 när han krossades av en krigselefant.

Mukhtar föddes i Taif år 622. Hans livshistoria är en märklig sådan. Beroende på vilka texter man läser, så kommer olika bilder fram om Al Mukhtar. Jag själv har i åratal läst om honom och för varje ny text jag hittar om honom, så är det en annorlunda bild jag får av denna märkliga person, hämnaren Al Mukhtar.

Al Mukhtar var en Shiat Ali, en supporter till Ali och dennes rätt till att leda den muslimska gemenskapen, men enligt historikern Tabari (andra volym, sida 520) så utmålas han till att vara en fiende till shiiterna, eftersom Al Mukhtar hade gett sin farbror rådet att inte hjälpa Alis son Hassan, när denne var sårad och hade förts till farbroderns palats i Madain.

Enligt Tabari så uppmanade Al Mukhtar, sin farbror, att överlämna Hassan till fienden Muawiya, för att bli vän med Muawiya, något som fick farbrodern att förbanna Al Mukhtar.

Den förste att ge Muslim bin Aqeel trohetslöftet i Kufa, var Al Mukhtar men under händelserna vid Kerbala, var Mukhtar fängslad. Senare dök han upp i Kufa för att ta hämnd på dem som hade mördat Hussein och dennes följe. Hans önskan var lik al Tawwabuns (de ångrande) önskan, att ta hämnd på alla dem som deltog i mördandet av Imam Hussein. Skillnaden mellan Al Mukhtar och Al Tawwabun var att Al Mukhtar var mera organiserad. Al Tawwabun vägrade att delta i Al Mukhtars revolt.

Så här ser vi att shiiterna i Kufa var splittrade och det är något som vi sett genom århundradena. Alla hade samma mål, men alla hade olika idéer om hur de skulle nå dessa mål. Det sägs att Al Mukhtar vände sig till Zain al Abidin, Imam Husseins son, för att få stöd från denne, men att han vägrade. Vissa har tolkat detta som att imamerna ogillade Al Mukhtar, andra däremot tolkar det som så att de inte vågade eller kunde ge honom öppet stöd, men när Al Mukhtar senare lyckades döda alla de som deltog i mördandet av Hussein, då började Imam Zein al Abidin skratta igen, han började le igen, han slutade gråta lika ofta som förr.

När Al Mukhtar inte fick stöd av Zain al Abidin, vände han sig till Imam Husseins halvbror, Ibn al Hanafiya. Det fanns en liten konflikt mellan Alis anhängare på den tiden, vissa stödde Hussein och hans gren av familjen, medan andra stödde Ibn al Hanafia. Ibn Al Hanafia började även han samla stöd för att kämpa mot Ommayyiderna, men vägrade att öppet ge Al Mukhtar något stöd utan ville vänta och se om han lyckades med sitt uppsåt att få Kufas befolkning på sin sida.

Samtidigt kom ett tredje hot mot Kalifen i Damaskus, Abdullah bin Zubair utropade sitt kalifat och skapade sig en maktbas i Irak, södra Arabien och i östra Syrien. Det hotet var så allvarligt att Kalifen Abdul Malik stoppade vallfärden till Mecka, för det gick igenom bin Zubairs område, så att denne inte tjänade pengar på de vallfärdande utan fick dem att vallfärda till Jerusalem istället. Han fick även stora lärda att utfärda sådana fatwas, som uppmanade syrierna att vallfärda till Jerusalem istället, däribland den kände teologenn Al Zuhri. Så korrumperade man den muslimska gemenskapen..

Abdullah bin Zubair dödades i ett slag mot Ommayyidernas general Hajjaj år 692, efter att ha regerat i 9 år. Al Mukhtar tog över Kufa 686 och stora delar av nuvarande Irak, allt i Husseins namn. I Kufa spred han propaganda för Ibn al Hanafia. De svaga, de förtryckta, ickearaberna som Ommayyiderna var rasistiska emot, alla dessa började samla sig runt Al Mukhtars fana.  Ickearaberna var diskriminerade, något som senare ledde till Ommayyidernas undergång.

Al Mukhtar var ofta fängslad och ofta räddades han av revolutionära krafter eller av mäktiga släktingar. Bin Zubair insåg hur farlig Al Mukhtar var, så när han tog över staden varnade han sin ståthållare för Al Mukhtar. År 685 började Al Mukhtar känna sig tillräckligt stark, så han startade sin revolt. Mot sig hade han en stor övermakt, ändå segrade Al Mukhtars armé. Samma år tillfångatog Al Zubair sin motståndare Ibn al Hanafia, och dennes familj. Om de inte gav sitt trohetslöfte till Bin Zubair, så skulle han döda dem, något som fick Al Mukhtar att ta en styrka och befria Ibn al Hanafia. Al Mukhtar lyckades även att få tag i Ibn Ziyad, mördaren av Imam Hussein, och straffa honom som det var förutsagt av både Imam Ali och Profeten Muhammed. Han tog hämnd på alla som deltog i mördandet dessa år.

Al Mukhtar dödades till slut år 687, av Bin Zubairs bror, Musab bin Zubair. Kan tilläggas att wahabiternas stora religiösa ideolog, Ibn Tammiyya skrev om al Mukhtar så här:

Ibn Taymiyyah skriver i Minhaj al sunnah 2nd version , sidan 70

”Det är känt att Umar ibn Saad var ledare och ansvarig för armen som dödade al Hussayn(as), och trots att han(Umar) var felaktig och föredrog denna världen framför religionen, var hans synd ej lika stor som Mukhtars synd, som tog revansch för Imam al Hussayn (as) genom att döda hans mördare”

Ibn Taymiyyah menar alltså att det var större synd att döda de som dödade Imam Alhussein(as), än att döda själva Imam hussein(as). Så förvanskad och så hemsk blev historien om martyrerna vid Kerbala. Utan shiiternas påminnelse om händelserna, så skulle sanningen aldrig uppdagas, då skulle historien skrivas av wahabiterna och deras hatfyllda budskap mot Ahlul Bayt

Liknande inlägg:

Ashura – Hani ibn Urwa

I samband med Muslim bin Aqeels mördande, dyker det upp en Sahaba vid namn Hani ibn Urwa, en gammal man som var lojal mot Profeten Muhammed (saw) och dennes heliga familj, Ahlul Bayt. Här kommer en liten förklaring till Hanis död.

Hani Ibn Urwa

Hani var ledare för en stor klan i Kufaområdet kallad Madhhij, enligt uppgifter var han en Sahaba, en som hade levt på Profeten Muhammeds tid. När han mördades, var han 89 år gammal. Enligt historiska källor var han ledare för över 12000 krigare, en stor armé på den tiden.

Muslim ibn Aqeel kom till Hani, och gömde sig i dennes hus. När Hani vägrade lämna ut Muslim, fängslades han av Ibn Ziyad. När Muslim bin Aqeel mördades, huggade man av Hanis huvud och sedan korsfästes hans kropp på en dörr.

Enligt rapporter så drogs Hani iväg från fängelset och då skrek han ut, vart är ni mina klanmedlemmar, varför hjälper ni mig inte? När han började misshandlas av fångvaktarna, då skrek han ut:

”Från Allah kommer vi och till Allah går vi”. Hanis och Muslims huvuden skickades till Yazid, med ett meddelande om vad som hade skett. Yazid, Kalifen, å sin sida skickade ett brev som förklarade för Ibn Ziyad att förbereda sig på Hussain och att huvudena skulle hängas upp vid stadens murar.

En dikt från Abd allah ibn al Zabir om Hanis och Muslims död lyder:

If you do not know what death is,

Then look at Hani’ and Ibn ‘Aqil in the marketplace.

Look at a hero whose face the sword has covered with wounds

And at another who fell dead from a high place.

The command of the governor struck them down,

And they became legends for those who travel on every road.

You see a corpse whose colour death has changed

And a spattering of blood, which has flown abundantly.

När de huvudlösa kropparna började släpas efter hästar, då kom Madhhijklanen och återtog dem från mördarna, tvättade dem och begravde dem enligt muslimsk sed. En annan arabisk poet sade:

They threw your body from the palace after tying you.

Has any limb remained intact?

You were tied and dragged through their streets.

Were you not their commander until yesterday?

Will you die without the wailing women crying for you?

Do you not have anyone to weep for you in this city?

Even if you were mercilessly killed, cries of grief were heard

As news of your death reached [the people of] Zarud

Liknande inlägg:

Ashura – Början, vägen, mötet med ödet

Azzam Allah ejuurekum we Ejurena 3ala ma9aab abu 3abd allah al Hussain…

”Jag har inte rest mig för att visa upp mig eller för att förtrycka, inte heller har jag rest mig för att sprida ont och för att härska, men jag har börjat denna resa för att reformera min morfars samfund och jag önskar att sprida det goda och förbjuda det onda.”

Hussain sa dessa ord, men folk förstod inte, de ville inte förstå. Därför stod han nästan ensam i Kerbala.

Tror att Ashura och just alla sorgesånger över Hussain är mina favorit. Jag saknar tiden då jag gick i processioner för att visa min sorg och för att visa västerlänningarna vad det handlar om. Men min fobi för folk har lett till att jag hellre sitter hemma, lyssnar på nätet och gråter. Jag skrev några inlägg här och där som jag kommer uppdatera och sätta upp här. Mycket av de närmaste inläggen kommer handla just om Ashura. Sunnis har en massa fördomar om dem och shias själva är oinsatta i många av de krav och seder som Muharram och Ashura är och innehåller. I vissa områden så vägrar man ta varandra i handen eller hälsa med salam, utan man har en ”shia hälsning” . Vissa vägrar tvätta sitt hår (för att visa sin sorg) andra slår sig blodiga. Vissa gråter, andra slår sig på bröstet. Jag kan bara förklara att allt det här är seder och inte har nåt med själva religionen Islam att göra, men Islam har färgats och förändrats och utvecklats överallt i världen genom de olika folkens och civilisationernas seder och bruk. Man behöver bara se på hur vissa stater blev muslimska eller hur deras klädbruk ser ut.

Sukayna

Sukayna eller Ruqaya var dotter till Imam Hussain. Hon sägs ha varit fyra år gammal när hon dog av strapatserna efter fångenskapen (Kommer senare i artiklelserien) Efter att hennes far mördats och hans huvud huggits av, så togs hon och de andra damerna från Profetens familj, till olika platser i det stora Ommayyidska riket. De skulle visas för massorna, hånas och folket visste inte vilka dessa föräma och adliga damer var, så man kastade stenar och sopor efter dem. Man slet av dem slöjorna, man trodde de var rebeller, som hade slagits emot islam, inte att de hade slagits för islam, inte törstat för islam, inte dött för islam. Folket visste inget om dem men snart skulle hela världen höra talas om Ahlul Bayt och om Kerbala.

Sukaynas sorg var så outhärdlig, att Kalifen (kungen) hörde hennes gråtande och skrikande, Oh Far, oh Hussaina, vart är du. Kalifen Yazid orkade inte med att fortsätta höra dennna lilla flickas klagande, snart slapp han höra på. Hennes död var på grund av sorgen över sin döde far, Hussain. Ruqaya var mkt fäst vid sin far Hussain och han försökte få henne att vänja sig att sova utan honom, men på kvällarna smög hon sig till honom och han fick då varje kväll, föra henne tillbaka till sin egen säng hos sin moster Zeinab. När vattnet blev knappt, så delade hon det lilla hon hade med de andra barnen i följet. När vattnet till slut tog helt slut, så såg man hur barnen tittade åt henne med törstande blickar och ledsna ögon. Hennes livsöde räknas till en av de mest tragiska som omnämns i Ashura tragedin. Hennes farbror Abbas vågade sig till floden för att hämta vatten åt henne och när han dog, så såg hon hans blodiga sköld och den dagen slutade hon att beklaga sig över törst. Abbas var borta och hon var en älskad farbror mindre. Hon och de andra damerna fördes runt i riket och hon slutade vara det levnadsglada barnet, som alla kände. Hon satt försjunken i sina egna tankar och allt man hörde från henne var hennes snyftande. Till slut ledde umbärandena och sorgen till att hon inte vaknade upp längre. Hennes mor skulle väcka henne till morgonbönen, men Sukayna var kvar, hon var kall och rörde inte på sig. Ruqayas livsöde är omtvistad då man inte är säker på om det var flera som hette som hon eller ej, men man vet hur hon dog och att hon först begravdes i den kalla fängelsehålan Senare flyttades hon till en plats utanför fängelsemuren. Medan de mördande kungarnas gravar blivit till avfallsplatser, så är hennes grav ett av de mest välbesökta.

Hur ska en värld som är efter att ha så mycket nöje som möjligt, en värld där sorg ses som negativt, en värld som hatar allt som har med tråkigheter eller syssellöshet att göra, förstå shia och Ashura? Jag sitter här och tårarna rinner nerför mina kinder över Ruqaya. Detta var en befrielse för mig. Detta är en befrielse för alla som minns denna mans och dennes familjs öde. Hussains huvud sätts på ett spjut för att visas runt i riket. En kristen blir muslim när han ser under ske på grund av huvudet. Kvinnorna dras genom gatorna, kedjade och de hånas, då ingen vet vilka det här är.

Barn som mördas för att man satt pris på deras huvuden. Törsten, brinnande tält. Det värsta brottet var att det här inte var vem som helst, det här var Profetens Familj. Dessa personer kom med ett budskap utan dess like. Islam kom som en befrielse från slaveri och vidskeplighet. Här låg de mördade, torterade, hånade, slagna, kedjade, här låg Hussains och Profeten Muhammeds släkt. Deras brott var att de trodde på Allah och deras straff blev denna bestialiska förnedring mot deras heliga person.

Vill man förstå sann Islam? Förstå dessa personer deras öden och deras offer..

Den dagen, i Kerbala, den dagen, Ashura, då räddades Islam. Det sägs att Jesus offrades av sin far. Hans far var den allsmäktige Guden som visste att hans son skulle återuppstå. Hur kan man se det som offer då? Offret, det sanna offret, det var Hussain och hans familj. Här låg han, hästar som trampade på hans kropp. Hans barns och hans släktingars kroppar, liggandes på den heta ökensanden. Deras supporters svek dem. Idag var en stor dag för Islam och idag var också en stor dag för ett offer, ett verkligt offer – Hussain.

Enligt Imam Khomeini, så ska man inte gråta över någon annan än över Hussain och dennes öde.

Varför berättelsen berör våra hjärtan

Historien om Kerbala och Hussain har alla beståndsdelar i ett hjälteepos. Det är dock bara runt 200 miljoner människor i världen som upprätthåller detta epos av styrka, mod och uppoffring. I korta drag:

Här har vi hjälten Hussain som vägrar ge trohetslöfte till tyrannen Yazeed och för det måste han plikta med livet. Här har vi Abbas, hans käre bror, som ser de törstande barnen och kvinnorna. Han tar sig till floden, där fienden väntar och skär av honom ena armen och sedan andra armen. Här dog Abbas son till Ali, Hussains bror. Här har vi Hussains barn, en av dem kallad för Profeten Muhammeds liknelse på jorden, så lik var han honom. Unga män, som slogs ner på slagfältet, en var 12, ändå slogs han mot fienden som det lejon han var. Här har vi Muslim bin Aqeel, Hussains kusin som var hans sändebud till irakierna. När han kommer dit får han förslaget att lura fiendegeneralen i ett bakhåll och slå honom bakifrån, och han vägrar, ”vi är inte sådana” var hans svar. Ärlighet, mod och heder. Här återfinner vi Zeinab, Hussains syster som höll ett av arabiens bästformulerade tal inför fiendens härskande elit i huvudstaden Damaskus, Syrien Här har vi även Ruqaya, ett barn vars sorg skar genom hjärtan. Hon dog på grund av den saknad hon kände för Hussain. Här har vi Abdullah, spädbarnet, bara sex månader gammal och som skrek av törst, istället för vatten fick han en pil genom halsen. Här har vi Hurr, fiendegeneralen som byter sida till Hussains och säger, jag väljer paradiset före helvetet. Här har vi 72 döda vänner till Hussain, som valde döden före livet, när tiotusentals irakier vände dem ryggen, de sanna shias of Ali, döda vid Kerbala. För evigt är deras minne inristat i våra hjärtan. Här finns berättelsen om hjältemod och ärlighet, om heder och samvete, här har vi berättelsen om händelser vi drömmer oss till när vi ser på teve eller läser böcker och ingenstans kan man återfinna sådan hjältemod, som den som man såg vid Kerbala.

Jag vet att jag inte skulle kunna uppbringa sådan mod, skulle du? Livet är oss för kärt

”Finns det någon förkämpe som kan kämpa för mig?”

Så lär Hussain ha skrikit ut vid Kerbala. Dagarna hade gått, det var under vallfärden som Hussain fick avbryta den på grund av de lönnmördare som hade skickats ut av Yazid I. Det var en lång ritt, tusentals hade följt honom på vägen till hans fars gamla huvudstad, Kufa. Anhängarna hade lovat honom stöd och de som följde honom trodde på en stor seger, rikedomar och makt dock Hussain kände till sitt öde, hans blod måste flyta vid Kerbala, hans seger kan bara uppnås genom hans och hans familjs offer. Han stannade till då och då och talade om för folket, jag kommer att möta min skapare vid Kerbala, jag är inte ute efter rikedomar eller makt, så vänd om alla ni som drömmer om sådant. Varje dag minskade hans anhängares antal, till slut var de inte mer än 72, däribland hans unga söner, en av dem 12…

Kung Muawiya hade dött och han hade varnat sin son Yazeed för att utmana Hussain. Tvinga inte honom att ge dig sitt trohetslöfte, tvinga inte honom att resa sig mot dig. Yazeed lyssnade inte utan ett av hans första steg var att uppmana ståthållaren över Mecka och Medina att kräva att Hussain ska ge sitt trohetslöfte till Yazeed. Hussain förklarade att han inte kan ge trohetslöfte till en tyrann, en man som förvanskat och förvrängt religionen. Under vallfärden lämnade han Mecka och rörde sig mot Irak, mot Kufa, mot Kerbala.

Denna alkoholist, denna Yazeed I, som senare skulle gå till historien för sitt mord på Hussain och dennes anhängare, denna Yazeed, som senare skulle låta bomba Mecka och Medina, mörda tiotusentals muslimer och låta sina soldater våldföra sig på kvinnorna, denna man var tvungen att försöka förödmjuka Hussain. Istället förödmjukades och störtades hans rike, just på grunda av Hussains offer.

Hussain hade sen barnsben fått höra från Profeten, att hans blod ska spillas vid Kerbala, för att Islam ska räddas. Hans väg var utstakat, denna prins, denna hjälte, denna Hussain måste dö för att Islam ska leva samtidigt skickade han flera sändebud till irakierna för att se hur läget såg ut och få information hur stark support han kunde räkna med. Innan de kom till Kufa stoppades de av en armé på 4000 man ledda av Hurr ibn Yazid al Reyahi. Hurrs order var att inte låta Hussain komma nära Kufa och att hålla honom borta från vattnet.

Muslim bin Aqeel

Hussain red från Medina till Mecka för att vallfärda; och för att undfly sina förföljare och lönnmördare som kalifen Yazid I skickat ut, så avbröt han vallfärden och red till Kufa, hans fars gamla Huvudstad. Kufas befolkning hade skrivit till honom och uppmanat honom att hjälpa dem i sin befrielsekamp mot tyrannen Yazeed och hans förtryckareregim.

Tusentals brev hade skickats till honom och man sade att ifall han inte kom för att hjälpa dem, så skulle de vittna inför Allah mot hans svek, hur kan Hussain lämna dem i sticket? Hussain skickade sitt sändebud Muslim bin Aqeel till Irakierna för att se hur läget såg ut. Muslim bin Aqeel kom till Kufa och fick löften av mellan 12000 (al Tabari i hans historiebok) och 18000 (sheikh Mufid i hans bok om händelserna). För att förstå antalet, i slaget vid Badr deltog drygt 300 muslimer mot 1000 fiender från Mecka. I slaget vid Lützen hade Sverige lika många soldater, och det var 1000 år senare. Så denna grupp supporters till Ali och Hussain (kallas Shia) var stor.

Kung Yazeed I fick reda på att Muslim bin Aqeel hade nått Kufa och att han hade fått folkets löfte om lojalitet och eftersom hans ståthållare i Kufa varit svag i responsen mot dessa upprorsmän, utnämnde han Ubaidallah bin Ziad till ny ståthållare över Kufa. Ubaidallah ibn Ziad red till Kufa med enbart 50 man, när Kufaborna såg honom rida in trodde de att det var Hussain, som kommit för att leda dem, men när Ibn Ziad gav sig tillkänna då sjönk både deras mod och deras lojalitet till Hussain.

Innan hela detta uppror startade, innan de skickade sina brev, så bad deras klanledare dem att tänka efter; att det kommer krävas offer och att de inte borde be Hussain rida och hjälpa dem och lämna Mecka, som var en bas för hans support i och med att det var fyllt av muslimer fientligt inställda till Yazeed. Folket sade då med en röst, vi vill ha Hussain här, vi ska offra oss, vi ska ut på Jihad mot Yazeed. Men som det arabiska ordspråket så fint lyder, det du säger på natten försvinner när dagen gryr
Så snabbt försvann deras lojalitet och deras löften om att slåss för Hussain mot den orättvise Kungen Yazeed.

Do people think that they will not be tested because they say, ”We have faith?” We tested those who were before them. Thus Allah knows those, who are truthful, and knows those, who are liars.”Quran 29:2- 3)

Tror folket inte att de kommer bli testade bara för att de säger ”Vi har tro? Vi testade dem som kom före dem. Därmed vet Allah vem som är pålitlig och vet också vem som är lögnaren. Koranen 29:2-3

Situationen i Kufa var den vi får se nu och alltid kommer att se. Det är lätt för oss att ge support till Hussain, till Gaza, till fångar till kampen mot förtryck, så länge inte vår tro och våra ord och vår support ifrågasätts eller testas, så är allt frid och fröjd.. Jag vet inte hur jag hade betett mig om jag kunde välja mellan att stödja Yazeed eller den svagare parten, Hussain. De fåtal som vågade stå emot Saddam Hussain, blev mördade eller försvann i hans fängelser under marken, för att aldrig mera höras av. De som höll tyst, de som svek sina ideal, de som visste sin plats, de överlevde. Går du ut idag och ger stöd åt Gazaborna, så blir du dumförklarad, och är du inte dumförklarad är du en terrorist. Så var situationen i Kufa. Folket blev rädda. Av de drygt 18000 man, som hade gett sitt trohetslöfte till Hussain, återstod ett fåtal som inte ens var tio till antalet. Dessa sattes i fängelset. Hussain och Muslim bin Aqeel blev svikna. Vem vill kämpa för sanningen när det ju är bättre att vara tyst och leva några år till? Vi alla kan vara stora i orden, fram tills vi testas och de 18000 i Kufa testades…

Do not subject your lives to destruction with your own hands. Quran 2:195
Låt ej era liv bli förstörda genom era egna händer Koranen 2:195

Kufas svek

Nu var det inte tal om Jihad, nu var det tal om sådana suror när folk tillfrågades varför de inte gick ut för att försvara Profetens barnbarn Hussain bin Ali.
Muslim bin Aqeel fick bo hos en känd klanledare vid namn Hani, denna Hani förråddes och torterades svårt av Ubaidallah bin Ziyad, till den grad att Muslim bin Aqeel kände sig tvungen att gå ut och störta denna ståthållare. Utav de 18000 dök enbart 4000 upp för att hjälpa Muslim bin Aqeel, när han stod vid Palatset hade dessa 4000 minskat ner till 10. Ju längre dagen gick desto färre blev dem och efter att ha bett kvällsbönen kom Muslim bin Aqeel ensam ut ur moskéen

Så gick det till när Muslim bin Aqeel och Hussain bin Ali sveks. Så gick det till när Islam och sanningen sveks. I palatset hos Ubaidallah bin Ziayd, fanns det hela 50 man, 4000 flydde fältet för att de var rädda för 50 man. Innan han tillfångatagits, när han fortfarande trodde på de 18000 männens ord, så skickade Muslim bin Aqeel bud till sin kusin Hussain att skynda sig till Kufa, att man hade en stor här redo att slåss för honom. När dagen var över och han såg att han var ensam (han hade två söner med sig en av dem 10 den andre 8 år gamla) så skickade han iväg sina söner att möta Hussain och gav dem i uppdrag att varna Hussain för denna förräderiets stad, denna stad som svek Hussains far och bror i tidigare krig.

Allah knows those who are truthful, and knows those who are liars. Quran 29:3

Muslim bin Aqeels död

Vilken hemsk situation. Vilket öde. Här går Muslim bin Aqeel genom Kufas gator, förrådd av allt och alla. Ingen vän, ingen släkting ingen supporter någonstans att se eller att finna i denna förräderiska stad, i denna svekfulla stad. Han knackade på dörrar, men de förblev stängda. Han skrek och bad folk om lite vatten att stilla hans törst, men ingenstans ville någon höra honom. Till slut var det enbart en kvinna som vågade låta honom komma in i sitt hus och stilla sin törst. Nästa dag förrådes hans gömställe av kvinnans son för lite Judas silverpengar och armén omringade huset. I Hanis hus hade man föreslagit för Muslim bin Aqeel att svekfullt lura Ubaidallah bin Ziad, fiende ståthållaren,  in i huset för att döda denne bakifrån, men Muslim svarade, det är inte så vi gör, vi är Profetens släktingar.

Efter hårda strider i den trånga gränden, så lovade man Muslim att ge upp, han skulle få leva om han bara gav upp. Hjälten som dödade så många fiendesoldater tänkte att han nu fick en chans att berätta för Hussein bin Ali hur hemsk denna Kufa är, denna stad fylld av svek och förräderi. Muslim bin Aqeel fångades levande och efter svår tortyr, där man slog sönder hans tänder, så slog man ihjäl honom och Hani; deras huvuden skickades iväg till Yazeed i Damaskus medan deras kroppar drogs genom stadens gator. Så dog Hussains sändebud, utan att Hussain hade fått reda på Kufabornas svek.

Två unga huvuden

Under tiden hade Ubaidallah fått reda på att Muslim hade två barn som kunnat slinka ut ur staden. Han utfärdade en belöning för den som kunde få tag i dem och många av dem som bara någon dag sedan var lojala mot Muslim bin Aqeel, red ut för att hitta dem och få belöningen.

Muhammed och Ibrahim, Muslim bin Aqeels två söners grav

Efter många strapatser så hamnade de två pojkarna tillbaka i staden igen och togs omhand av en snäll kvinna. Hon förklarade för dem att inte göra något ljud när hon gömde dem i ett rum, för hennes man var en av dem som letade efter dem. På natten vaknade den åttaårige av gråt och berättade för sin bror att han drömt om att han ska möta sin far snart. Den äldre berättade om en liknande dröm och båda insåg att döden stod för dörren. Just då trängde Harith, husets herre in för att han hade hört deras diskussion han insåg vilken otrolig tur han hade. Han förde dem till floden Eufrats strand och sa till dem att de ska dö snart. Barnen bad honom att inte göra det och de bad honom föra dem levande till Kungens ståthållare Ubaidallah, men fick då till svar att Harith inte hade något hjärta så inga ord kunde rädda dem. Hariths fru förlorade även sina händer när hon försökte stoppa sin man från att slå ihjäl ungarna, men slå ihjäl det gjorde han. Han kapade av dem huvuden och slängde kropparna i floden.

Harith kom till Ubaidallah och visade upp huvudena, även mördarna i tronsalen blev besvärade av de unga huvudens utseende. Ubaidallah ställde några frågor om hur ungarna dog och sen kallade han på sin bödel. Harith blev förvånad och bad om sitt liv men Ubaidallah svarade: ”jag är som du, jag har inget hjärta heller och du borde ha lyssnat på pojkarna när de bad dig ta hit dem levande”.

Harith fick sitt straff och synden straffar sig självt.Så gick det till när Profetens hushåll förlorade mera heligt blod, så gick det till när oskyldigt blod spillde, och Hussain var fortfarande på sin väg till Kufa, omedveten om händelserna i staden. Barnens dröm hade besannats, de fick möta sin far.

Hurr

Hussain fick reda på sitt sändebud Muslim bin Aqeels död och höll ett tal till dem som följde honom, han uppmanade dem att gå hem att han inte var där för att skövla och bli rik utan han skulle få möta sitt öde. Bara ett fåtal stannade kvar och snart fick han och de få som stannade kvar, möta Hurr, en ledare på 1000 man ur Yazeeds här. Hurr törstade så Hussain delade med sig av sitt vatten (ha det i minne).

Hurr hade fått order av ståthållaren Ubaidallah att inte låta Hussain komma undan och att hålla honom i schack fram tills fler trupper anlände. Ubaidallah uppmanade Kufaborna att gå ut och strida mot Hussain, samma folk som bad om Hussains ankomst och uppmanade honom att komma till honom, skulle ut och slåss mot honom.Hussain hade på vägen till Kufa mött den kände Poeten Farazdeq och på frågan hur Kufa såg på Hussains ankomst sa poeten :

” Deras hjärtan är med dig men deras svärd är med dem”. (med Yazids armé alltså)

Till slut kom Hussain till Eufrats strand men ju fler soldater som anlände till fiendelägret, desto mera provocerande var de. Till slut krävde fiendearmen att Hussain skulle erkänna Yazeeds status som kalif, något Hussain inte kunde eller ville. Hur ska han kunna erkänna en tyrann? Man tvingade Hussain att flytta sig från vattnet och ut på den glödheta öknen. Till slut kom han till en plats och frågade människorna vad platsen hette, alla namn han fick höra sa honom inget, tills en gammal man sa att han hört att det fanns ett namn för stället, namnet var Karbala.Hussain sken upp och sa, här ska vi dö, här ska vi falla, här ska vi möta vårt öde.På den sjunde dagen i månaden Muharram, den första av det Islamiska årets månader, gavs order att inte låta Hussain eller hans följeslagare få något som helst vatten. På kvällen brukade Abbas, Hussains halvbror, slingra sig ut och hämta vatten åt de törstande kvinnorna och barnen. Hussain ville under inga omständigheter utpekas som aggressor så han gick med på alla krav och på alla provokationer som fienden kom med visade han stor tålamod. Till slut bad han fiendens här att låta honom flytta från det islamiska riket, han skulle aldrig återkomma, men svaret var, erkänn Yazeed eller dö.

Sjunde dagen i månaden Muharram. Hussains läger, fylld av barn och kvinnor, börjar känna av hettan och törsten. Männen var vana vid det hårda ökenlivet, men kvinnorna och barnen led. Hussains halvbror Abbas smög sig iväg då och då för att hitta vatten åt de törstande och på en av hans försök anfölls han av fienden. Hans ena hand blev avhuggen, så han tog svärdet i den andra, och när han förlorade det, så kom fienden fram och högg av honom hans huvud.

Hussain grät över denna Abbas, en man som än idag vördas för sitt mod. Många av de sorgesånger som shias sjunger handlar just om Abbas, hur han kunde förlora sitt liv, när kvinnor och barn nu var utan beskyddare, och utan hjälten som skulle skaffa dem vatten.Hussain talade om för fienden att hans väg var vägen mot paradiset och de som slogs mot honom skulle möta helvetets tortyr. Ett fåtal lyssnade, däribland Hurr, mannen som hade stoppat honom från att komma till Kufa. En annan som kom för att slåss på Hussains sida var en kristen vid namn John, som konverterade till Islam den dagen, och senare dag för Hussain.

Ali ibn al Hussain förde kampen vidare

När Hussain hade lyft sin inte ens 1 åriga son, och bad Allah ge honom vatten, så sköt fienden en pil mot honom som genomborrade al Asghars hals, hans huvud lutade sig mot sin fars armar och Hussain hördes säga: ”Oh Allah ge mig styrka att uthärda detta”.

Efter al Asghar dog även den äldre brodern, och även Hussains brorssöner och systersöner led martyrdöden. Till slut fanns han bara kvar. Han red fram och tillbaka, slog ner på fiendens soldater som det lejon han var, han Alis son, Profetens barnbarn, han som hade den gudomliga styrkan given honom från Allah.

Han skrek ut : ”Finns det ingen som kan vara mig behjälplig?”

Detta efter att alla hade dött och han var ensam kvar, var detta för att han var feg? Var det för att han blev rädd om livhanken? Nej. Detta var ord riktade mot oss, vi som kom efter honom. Vi ska hjälpa hans budskap, hans kamp, hans väg. Vi ska vara de som hjälper sanningen och Imam Hussains kamp. Vi är de som ska gå i hans fotspår, det var för oss orden var riktade.

Till slut genomborrades han av en pil med tre huvuden och där föll han, dödligt sårad, när Shimr kom fram och kapade av honom huvudet. Där låg hans kropp och hästarna började rida fram och tillbaka på de dödade, alla dessa anhängare till Profeten, här låg de.

Den fruktansvärda natten

Kvinnorna och barnen som överlevde fick se sina tält brännas ner, de fick se sig ensamma över natten och de hörde hur djuren började samlas kring kropparna. Nästa dag fördes de vidare genom det stora arabiska riket, till slut nådde de Damaskus, där de sågs som rebeller, ingen kände till att dessa var ättlingarna till Profeten Muhammed. Den ende som fick leva och som var man, var Ali ibn al Hussain, Hussains son som hade varit sjuk under slakten. Han som nu var fjärde Imam.

Dikt av en sufi om Hussains ståndaktighet

Man kastade skräp på dem, kvinnornas slöjor drogs bort, alla var säkra på att dessa var rebeller som kämpade mot islam.

Hussains huvud

Det sägs att Hussains huvud läste Koranen, där det var upphängd på ett spjut. En kristen betalade även pengar som muta till vakterna, för att kunna få höra på denna röst. Till slut konverterade denna kristne man. När man kom till Yazids hov i Damaskus, så fördes huvudet till denne kalif, han tog tag i det och började slå på det med en pinne, sedan sade han :” Idag tog vi hämnd för skammen vid Badr”, han syftade då på det slag som kostade honom hans förfader och flera andra släktingar. Vidare sa han att Muhammed aldrig kommit med ett budskap, därmed förnekade han islam i det hela.

Under tiden blev Hussains kropp och hans vänners kroppar begravna av bybor som bodde i närheten och som inte lydde ibn Ziads order att inte begrava de mördade och skändade kropparna.  Från den dagen spred Imam Hussains syster Zeinab och Imam Hussains son Ali, sanningen om vad som hände och vad som skedde. Från den dagen har detta utvecklats till de sorgprocessioner vi sett så mycket av på nätet och på tv.

Liknande inlägg:

Ashura – Vem var Yazid?

Fortsättning från inlägget om Muawiyas avtal med Imam Hassan (a.s)

Hussains mördare, som idag blivit rentvådd av vissa grupper.

Yazid, son till Muawiya, var inte mycket annorlunda än någon av sina släktingar. Hans farfar var fiende till Profeten Muhammed (saw). Hans far var fiende till Ali och nu var Yazid fiende till Hussein (a.s). Den kände historikern (Arabernas Herodes) Masudi skriver om Yazid:

”Yazid var en man som sökte nöjen. Han var en man som höll farliga djur i sitt palats. Han hade hundar, apor och farliga katter. Han hade orgier i alkoholdrinkandet. En dag, efter Husseins martyrdöd, när han satt i en sådan tillställning, satt Ibn Ziyad på Yazids högra sida och då vände sig Yazid till betjänten med alkoholen och sa några meningar till denne:

Ge mig en mugg vin, så den mättar mina ben. Sedan ge ännu en mugg till Ibn Ziyad, mannen som är min rådgivare och som har stärkt min position och mitt Kalifats fundament.

Yazid menade att när Ibn Ziyad mördade Hussein (a.s), så hade han stärkt Yazids Kalifat. Den rättmätige arvingen till Kalifatet var mördad, nu fanns bara Yazid kvar i bilden.

Efter detta skriver Masudi om orättvisan och förtrycket som Yazid utövade:

”I den muslimska världen var Yazid som Egyptens Farao (ond). Det stämmer inte, för Farao var rättvisare mot sina undersåtar än Yazid var mot muslimerna”.

Han lade till:

Den orättvisa och ogudaktighet som Yazid uppvisade, sipprade ner till den muslimska gemenskapen. Synderna som Yazid begick, var även synder som hans närmaste män begick och de antog hans seder och bruk. Under denna tid blev det vanlig med musik och dans i heliga städer som Mecka och Medina, och all sorts av skoj och nöjen började ses på gatorna. Folk började dricka alkohol öppet. Det är även förunderligt att den person som säger sig vara efterträdare till Profeten Muhammed (saw) och som satt på Kalifatets tron, hade en apa som husdjur som han kallade Abu Qays. Yazid brukade ta Abu Qays med sig till sina drinkorgier och han lade ut röda mattan inför den. Han satte apan även på en åsna och lät det delta i hästtävlingarna. En dag vann Abu Qays tävlingen. Då kläddes apan i röda och gula kläder gjorde av silke.

Alltså Yazid korrumperade muslimerna.

Det var det här som Imam Hussein (a.s) menade när han talade om Muawiyas efterträdare i sitt brev. Denne Yazid lät sin armé anfalla de heliga städerna, Mecka och Medina. Han lät sina soldater skjuta sönder dessa städer med katapulter och lät sin armé våldföra sig på de muslimska kvinnorna, efter att ha slaktat tusentals kända vänner till Profeten Muhammed (saw). Ställ så denne person mot Imam Hussein (a.s). Är det då så konstigt att Imam Hussein (a.s) vägrade ge sitt trohetslöfte till denne man?

Liknande inlägg:

Tårar i den troendes ögon

1372 år sedan räddades Islam av en samling män och kvinnor vid Kerbala i dagens Irak. Deras offer räddade Islam, skapade den inriktning shiiterna tog och såg till att namnet Hussain och Kerbala för all framtid skulle bli ihågkommet av människor från all världens hörn.

Imam Ali sade till sin son Hussain: ”Oh (Hussain, du är) tår i alla troendes ögon; när som en troende minns dig, tåras dennes ögon.”

Ibn Qawlawayh, Kamil az-Ziyarat: Narrated by Imam as-Sadeq (a.s)

Liknande inlägg:

Citat – Muawiyas far

Muawiya var en Bastard..en man vars far inte kunda säkerställas. Han sägs ha varit son till Abu Sufiyan, men då Muawiyas mor, horan Hind, var en känd sköka, så kan man ifrågasätta detta. Här kommer sunni källor som menar att Muawiyas far kunde ha varit en av 4 män. Muawiya, den ”femte” Kalifen..en bastard och son till bastarder, han bekämpade islam, bekämpade Ali och bekämpade Profetens (s.a.w) barnbarn al Hassan. Denne man höjs till skyerna av sunniterna idag.

Den store sunnitiske lärde Abu al Qasim Mahmud ibn Umar al Zamakhshari, skriver:

”Det fanns fyra personer som antogs ara Muawiyas fäder, Abi ibn Umar bin Musaafir, Abi Umar bin Waleed, Abbas bin Abdul Muttalib och Sabah”

Källa:

Rabi Al Abraar wa nusus al Akhbaar, volym 3, sida 551

Aisha förbannade Muawiya och Amr ibn al Aas efter att Muhammed bin Abu Bakr hade mördats (hennes bror), och Egyptens folk gav trohetslöfte till Muawiya. Det var efter denna händelse som Aisha började förbanna Muawiya och Amr ibn al Aas, efter varje bön. 

Källa:

Tarikh ibn al Wardi, volym 1, sida 245

Tarikh Kamil volym 3, sida 180

Uthman Shaheed av Muhammadi bin Yahya bin Abi Bakr Maliki (död 741 Hijra)

Tadhkira ul Khawass, sida 62

Så denna av wahabiterna och sunniterna älskade femte Kalif, var inte bara en Kafir, en otrogen, enligt Imam Ali och Profeten Muhammed, utan han var även en bastard som förbannades av den kvinna i världen som sunniterna älskar mest. Ändå finner vi folk som försvarar denna bastard, varför? Jo för att Muawiya och hans hejdukar lyckades nästla sig in i historieböckerna som stora hjältar, de köpte sig ett gott rykte, något som gav dem makten över människornas sinnen.

 

Liknande inlägg:

Muawiya I – Al Hassan wa al Hussain a.s

Jag skrev lite om en serie som skulle visas över hela Mellanöstern, en serie som menar att Muawiya I, horungen, son till en hora och far till bastardar, den så kallade femte kalifen, en man som Imam Ali a,s kallade en kafir och en vilseldd och vilseledande person, skulle vara en god muslim, en man som inte hade några problem med Ali, hans två söner eller islam överlag.

Denna serie heter just: Muawiya, Hassan we al Hussain. Den sprider den urgamla myten att shiiterna skapades av en viss Abdullah bin Sabah, en jude som skapade kaos i den muslimska världen, bevisen i historien är dock många om att denna person aldrig existerade.

Jag kan inte dölja mitt hat för denna Muawiya, vars far bekämpade Profeten Muhammed och vars mor sålde sig för att kunna få Profeten Muhammed eller dennes farbror dödade (hon lyckades med farbrodern, Hamza).

Hennes son bar skulden till den stora fitna, konflikten som uppstod mellan shiiter och sunniter, när han tog till vapen för att bekämpa Ali a.s, samme Ali a.s, som Profeten s.a.w, sade om: Ni känner en hycklare genom hans hat för Ali och en troende genom hans kärlek för Ali. Vidare sa han, den so slåss mot Ali är en kafir.

Ändå lyckades denna Muawiya och dennes son, Yazid, ökänd för att ha dödat Proetens barnbarn Hussain vid Kerbala, att förändra historien, till den grad att de är vördade hos vissa sunniter. Man har ändrat historien men vi shiiter kvarstår vid den ursprungliga historien som visar dessa äckliga personer som de verkligen var, kuffar och barn till kuffar, fäder till kuffar och må Allah förbanna dem och alla dem som älskar dem.

Här kommer lite arabiska från den serien, med bevis från sunni källor om hur mycket skitsnack som förs fram i serien, denna serie visas nu i dussintals länder och kanaler. Så än en gång försöker djävulens hantlangare och Muawiyas älskare, att ändra på historien än en gång försöker de ge andra skulden för de brott som Muawiya och hans familj begick.

Ahlul Bayts ljus skiner klarare än nånsin.

Liknande inlägg:

Al Mokhtar – Del 39 Omrehs död

Salam we alef Salam på alla som stödde er, kämpade för er, led för er, grät för er och offrade sina liv för er – Oh Ahlul Bayt.

Tårarna rinner över ert öde och ni visade oss en väg utan dess like. Näst sista avsnittet på denna härliga serie..

 

Liknande inlägg:

Vad Abbassiderna gjorde med Aliderna

Jag brukar söka upp nåt på wikipedia, sedan leder det alltid till nån ny artikel, nu hittade jag om en av Abbassidernas (andra dynastin i den muslimska historien) som tog makten i Ahlul Bayts (Profetens s.a.w, familj) namn, men som förföljde dem svårt. Här tas Al Mansur upp, den andre Kalifen, som innan han dog uppmanade sin son och dennes fru att hålla en nyckel och där hade han en överraskning åt dem, de fick inte öppna dörren, förrän han hade dött. När de fick reda på att han dött, så gick de glada till rummet, i tron att de skulle få hitta stora skatter, det de hittade, var grymmare än någon av dem kunde ens föreställa sig.

I rummet hittade de kroppar efter kroppar, av Alider, ättlingar till Profeten Muhammeds familj. Barn, kvinnor och män, alla var de döda och lagda på hög i rummet. Deras öron hade märkts med deras ursprung, familjetillhörighet och kön.

Samme al Mansur, hade dött på vägen till vallfärden, en sann muslim? Ända sedan Profeten Muhammeds (saw) död, har man förtryckt, mördat och jagat Ahlul Bayt och deras ättlingar och anhängare, och idag ser vi i fallet med Bahrain, att det fortfarande fortgår..

viaAl-Mansur – Wikipedia, the free encyclopedia.

Liknande inlägg: