På teve, i media och bland folk läser och hör man hur det ska bli omvälvande demonstrationer idag på dagen för revolutionen för den islamiska republiken Iran. Idag för 31 år sedan revolterade iranierna mot Shahregimen. Nu ser man på filmer vem iranierna stödjer, de shahälskande förrädarna eller de ledarna för revolutionen som gett sina liv och sin tid för en stat utanför USAs och Israels kontroll.
Vi måste fråga oss, på vems sida står majoriteten av befolkningen? Ska vi stå på majoritetens sida eller minoritetens?
Lägg märke till början av filmen där sionister har israels flagga med sig och demonstrerar för de gröna. Israel vittrar blod och låter dess hejdukar demonstrera för att stödja de gröna.
Miljoner går ut på gatan och stödjer regeringen och systemet, medan de gröna och Shahens och MKO:s anhängare försöker störa firandet.
DN2 terrorister försökte angripa den iranska ambassaden i Stockholm. Deras uppsåt är att försöka skapa ett liknande kaos som i Iran, men svensk polis tog några av dem in till förvar och de är gripna för brott mot knivlagen.
Associated Press (AP) är världensstörsta nyhetsbyråer. Stora delar av de nyheter som förmedlas oss, kommer just från denna byrå. Någon dag sedan publicerade AP en historia om Iran, som var fylld av felaktigheter och rena rama lögner. Allt i krigshetsarnas tjänst. Man försöker kopiera samma metoder man använde mot Irak, innan USA invaderade landet. Man hade hittat massförstörelsevapen, man hade hittat papper som bevisade att Saddam hade försökt köpa vapen, teknik och kunskap för att utvidga sitt massförstörelsevapenprojekt.
På samma sätt försöker man nu i media svartmåla Iran. DN.se kör en historia om Iran på daglig basis, aldrig positiv, hela tiden negativ. Att DN gör det, kan jag väl leva med men att AP, en erkänd och såkallad objektiv nyhetsbyrå gör det, tycker jag visar på vem som styr världen och med vilka medel.
När det uppdagades att AP försökt sprida lögnerna runt om världen, kom Jason Ditz, nyhetschef på Antiwar.com, med ett svar som rättade felaktigheterna och lögnerna. Nu har AP insett vilken tabbe man gjort och då tog man bort den gamla artikeln med lögnerna och satt dit en ny och lite mera nyanserad artikel med lite mera fakta och lite mindre felaktigheter.
Vi kan ogilla Iran, ja vi kan hata landet, dess befolkning och dess system, men vill vi verkligen vinna ”kriget” mot Iran, med hjälp av lögner? Borde vi inte ifrågasätta hur det kan komma sig att den största nyhetsbyrån går vissa staters intressen? Borde vi inte ifrågasätta varför svenska nyhetsförmedlare, aldrig visar en positiv sida av Iran och det iranska systemet? När några få tusen gröna revolterade, förstörde, hotade och tog till våld för att misshandla poliser och civila, då var det stora rubriker i våra tidningar om hur fredliga demonstranter hade förvägrats deras rätt. Deras rätt att misshandla? Deras rätt att bränna? När iranierna fick nog och miljoner gick ut på gatorna för att demonstrera mot dessa vandaler, då var det inte ens värt en notis i de svenska tidningarna. Det var upp till personer som jag, för att förmedla den nyheten med hjälp av youtube.
Om ni läser någon tidning, så titta på hur ofta man skriver om Iran. Vad man skriver och hur ofta det ger en positiv bild av Iran. Hur ofta ser ni artiklar som belyser det stöd som iranier ger sitt system och sin regering. Läs mellan raderna och så ser ni att allting är hets, varning och nedvärdering av Iran och dess folk och system.
Svenska medier tror väl att ifall USA kan, så kan vi också. Kan de ljuga, kan vi också, kan de bedra, kan vi också, kan vi hota och varna för och bekriga, kan vi väl också?
Uppdatering:
Skrev inlägget vid 5 tiden, nu ser jag på SvT1 hur de talar medNahid Persson Sarvestani och hennes son Rostam. Nahid är mera känd för sina propagandafilmer mot regeringen i Iran, en film hyllade Shahens exfru. Sverige är ett fantastiskt land, där man låter illiterata som denne Rostam yttra sig. Han vet ingenting om Iran, men han yttrar sig om frihet, om kamp, om död och om livet i Iran. Dumbass. Han är också filmmakare, jaha, med det ordförråd han har, så kan han inte lyckas, eller? Ja juste, är du emot islam, Iran eller för USA och Israel, då lyckas du med allt, hur blåst du än må vara.
Jag är en anhängare av den islamiska republiken Iran, och jag har ett antal vänner i Iran som säger att majoriteten av iranierna är för systemet och för landets ledarskap och bevisen såg vi på Ashurademonstrationerna där några få tusen försökte håna Imam Hussains minne, men här kommer en annan bild, en bild av en exiliranier som besökte landet efter 30 år och kom i kontakt med de människor som står emot regeringen. Jag håller inte med henne, men jag vill inte vara en hycklare och låter henne tala själv för sin sak och för sin syn på vad som skedde och sker i Iran.
Texten är på engelska och rätt lång men väl värd att läsa.
Bra text om Iran och den så kallade nya ”revolutionen”, väl värd att läsa men på engelska. Analyserna är rätt träffande. För den som vill läsa mera om Iran och situationen där utan att falla för propagandan från vissa grupper. Dilip gör jämförelser mellan 1979 års revolution och de grönas försök till kaos i Iran, och han ställer frågan varför så få iranier stött och stödjer de gröna.
Jag tystades igen på DN.se när jag gav en annan version händelserna..
[Note to TomDispatch Readers:Slowly, slowly, the newest iteration of this website is working out its kinks and bulking up. A number of you have written in about the missing “what we read” blogroll. It’s now back, updated and ready for use. Just scroll down the right column to check it out. Tom]
The Obama administration’s Iran policy is a riddle wrapped inside a conundrum folded into a pickle. So many signals are being sent in so many directions that it’s a wonder the Iranians (or other involved parties) have any idea what’s going on. Barack Obama came into office pledging to reach out diplomatically to Iran. In fact, the administration did so in only a half-hearted way, even as the president quickly began setting deadlines for the Iranians to respond (on their nuclear program) in a way Washington considered satisfactory — or face further “crippling” sanctions. Now, the latest of these deadlines, January 1, 2010, has passed and a move towards new sanctions, especially against companies associated with Iran’s Revolutionary Guard Corps, which controls significant parts of the country’s economy, is evidently being prepared. But China, which holds the presidency of the Security Council for the month of January, recently rejected even a debate on the subject. Like the Russians, the Chinese are deeply involved in developing long-term energy relations with Iran, which means that no sanctions which might “cripple” that country’s economy are likely to make it through the Security Council, no matter which country has the presidency.
In the meantime, rumors, circulating for years, about an impending Israeli attack on Iranian nuclear facilities (which is a polite way of saying Iranian military defenses of every sort) continue to fly. President Obama reportedly even used his supposed inability to hold the Israelis back as a way to urge China’s president to fall into line on sanctions. Administration officials regularly repeat versions of the Bush-era formula: “all options are on the table.” Recently, for instance, Chairman of the Joint Chiefs of Staff Admiral Mike Mullen referred vaguely in public to Pentagon contingency plans for an attack on Iran (“…at the same time preparing forces, as we do for many contingencies that we understand might occur…”). However, on the subject of such a military assault he soundedunenthusiastic in the extreme. Obama’s influential Secretary of Defense Robert Gates has long beenemphatic in his opposition to heading down such a path. From his 2006 confirmation hearings on, he has exhibited a clear sense of just how regionally catastrophic a military operation against those nuclear facilities would be (including a potentially globally crippling spike in oil prices).
The Obama administration is now evidently considering throwing greater support behind Iran’s “green movement.” This movement of dissidents regularly in the streets protesting against the present regime and a fraudulent election would, as Dilip Hiro points out, instantly be undermined by either“crippling sanctions” or an attack on the country’s nuclear facilities. All this, in other words, looks suspiciously like chaos as policy.
Hiro, an Iran expert and TomDispatch regular, has just written a new book — it’s being published this very day — that puts Iran, the United States, China, and Russia into a global context. It’s calledAfter Empire: The Birth of a Multipolar World and I’m proud to say that it grew from an article Hiro wrote for this website back in 2007, “The Sole Superpower in Decline.” It offers the kind of balanced, knowledgeable assessment of our world that we’ve come to expect from him and which should put After Empire on every bookshelf. Tom
Regime Change in Tehran? Don’t Bet on It… Yet By Dilip Hiro
The dramatic images of protestors in Iran fearlessly facing — and sometimes countering — the brutal attacks of the regime’s security forces rightly gain the admiration and sympathy of viewers in the West. They also leave many Westerners assuming that this is a preamble to regime change in Tehran, a repeat of history, but with a twist. After all, Iran has the distinction of being the only Middle Eastern state that underwent a revolutionary change — 31 years ago — which originated as a mild street protest.
Viewed objectively, though, this assumption is over-optimistic. It overlooks cardinal differences between the present moment and the 1978-1979 events which led to the overthrow of the Shah of Iran and the founding of an Islamic Republic under Ayatollah Ruhollah Khomeini. History shows that a revolutionary movement triumphs only when two vital factors merge: it is supported by a coalition of different social classes and it succeeds in crippling the country’s governing machinery and fracturing the state’s repressive apparatus.
Two Movements, Two Moments
A short review of Iran’s 31-year-old revolution is in order. In February 1979, the autocratic monarchy of the Shah collapsed when the country’s economy ground to a halt due to strikes not only by the religiously observant merchants of the bazaar, but also by civil servants, factory employees, and (crucially) leftist oil workers. At the same time, the foundations of the modern state — the armed forces, special forces, armed police, and intelligence agencies, as well as the state-controlled media — cracked.
The street demonstrations, launched in October 1977 by Iranian intellectuals and professionals to protest human rights violations by SAVAK, the Shah’s brutal secret police, lacked both focus and an overarching set of coherent demands articulated by a towering personality. That changed when Khomeini, a virulently anti-Shah ayatollah exiled to neighboring Iraq for 14 years, was drawn into the process in January 1978. From then on, the ranks of the protestors swelled exponentially.
Today, the key question is: Have the recent street protests, triggered by the rigged presidential poll of last June, drawn one or more of those segments of society which originally ignored the electoral fraud or dismissed the claims to that effect?
The evidence so far suggests that the protests, while remaining defiant and resilient, have gotten stuck in a groove — even though on December 27, the day of the Shiite holy ritual of Ashura, they spread to the smaller cities for the first time. What has remained unchanged is the social background of the participants. They are largely young, university educated, and well dressed, equipped with mobile phones, and adept at using the Internet, YouTube, Facebook, and Twitter.
In the capital, they are usually from upscale North Tehran, which contains about a third of the city’s population of nine million. It is home to affluent families, many of whom have relatives in Western Europe or North America. They often spend their vacations in the West; and most are fluent in English and at ease with computers.
Naturally, then, Western reporters and commentators identify with this section of Iranian society, and focus largely on them, inadvertently or otherwise.
In the autumn of 1977, too, such people predominated in the street protests against the Shah. The difference now is one of scale. Since the Islamic Revolution, there has been an explosion in higher education. Between 1979 and 1999, while the population doubled, the number of university graduates grew nine-fold, from a base of 430,000 to nearly four million. The student bodies of universities and colleges have soared to three-quarters of a million young Iranians. That explains the vast size of the protests and their sartorial uniformity.
Now, the foremost question for Iran specialists ought to be: Over the past six months have significant numbers of residents from downscale South Tehran, with its six million people, joined the protest? Going by the images on the Internet and Western TV channels, the answer is “no.” South Tehranis do not wear fashionable jeans, and any protesting women would appear veiled from head to toe and without noticeable make-up.
It is South Tehran that contains the Grand Bazaar, covering five miles of warren-like alleyways and more than a dozen mosques. That bazaar is the commercial backbone of the nation with its intricately woven strands of trade, Islamic culture, and politics. Its lead is followed by all the other bazaars of Iran. Because Prophet Muhammad was a merchant, there has been a symbiotic relationship between the commercial class and the mosque from the early days of Islam. Iran is no exception and the importance of the bazaar’s influence still cannot be overestimated. After all, it was barely a century ago that oil was first found in the country, while industrialization gained a foothold only after World War II.
So, have bazaar merchants begun to shut their shops in solidarity with the protestors — as they did during the anti-Shah movement? No again.
Leaving aside the shuttering of stores, if some bazaar traders were simply to resort to setting up their own blogs and joining the protests online, that in itself would surely draw the attention of the regime of Supreme Leader Ayatollah Ali Khamanei and might even lead it to consider a compromise with the reformers.
The Limits of 2010
So far the opposition has been led by the defeated candidates for the presidency — Mir Hussein Mousavi and Mahdi Karroubi — neither of whom has anything like the charisma or religious standing of a Khomeini.
Furthermore, the opposition suffers from the lack of a single overarching demand. During the 1978-1979 movement, Khomeini rallied diverse anti-Shah forces — from Shia clerics to Marxist-Leninist groups — around a maximum demand: Dethrone the Shah.
Then Khomeini managed to hold together this unwieldy alliance by championing the causes of each of the social classes in the anti-Shah coalition. The traditional middle classes of merchants and artisans saw in him an upholder of private property and a believer in Islamic values. The modern middle classes regarded him as a radical nationalist committed to ending royal dictatorship and foreign influence in Iran. The urban working class backed him because of his repeated commitment to social justice which, it felt, could only be achieved by transferring power and wealth from the affluent to the needy. The rural poor saw him as the one to provide them with arable land, irrigation facilities, roads, schools, and electricity.
Khomeini performed this superhuman task by maintaining a studied silence on such controversial issues as democracy, the status of women, and the role of clerics in the future Islamic republic.
Today, the most popular slogan of the protestors is “Death to the Dictator,” meaning Supreme Leader Khamanei. (In Persian, “Marg bur/ Diktator” rhymes well.) Yet that is certainly not what either Mousavi or Karroubi wants.
On his website, Mousavi recently demanded the release of all political prisoners and the amending of the electoral laws, along with the enforcement of freedom of expression, assembly, and the press as stated in the Iranian constitution. In short, he wants to reform the present system, not overthrow it.
As it is, there is a mechanism in the constitution for the removal of the Supreme Leader. The popularly elected 86-member Assembly of Experts has the authority to appoint or dismiss him.
That Assembly is presided over by Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. As a former close aide to Ayatollah Khomeini, his revolutionary credentials are on a par with Ali Khamanei’s.
Rafsanjani backed Mousavi in his presidential bid with funds and strategic planning. Now, if he decides, he can summon the Assembly of Experts for an emergency session to debate the present crisis caused by the divisions at the top. Normally the Assembly meets only twice a year. But being a shrewd politician, Rafsanjani would first consult senior Assembly members individually to test the waters. It seems so far that he has not succeeded in gaining strong enough support for a special session.
At the grass-roots level, the numerous oppositional blogs and websites rarely deal with the big picture. They are mainly focused on highlighting the brutal repression and arguing that Khamanei’s regime has strayed wildly from its Islamic roots and its revolutionary promises of justice, freedom, and independence.
Their critique, however, covers only one major aspect of the situation. It is not enough to bring about regime change in the country. A second complimentary side would have to spell out some specifics about how the protestors want to see their vision of change realized in practice. At the very least, the opposition ought to debate the issue, which it is not doing now; or it could emulate Mousavi, who has dropped his earlier demand for a fresh presidential poll to be supervised not by the interior ministry but a non-governmental body. That gesture could, sooner or later, open the way for a compromise with President Mahmoud Ahmadinejad that might lead to a national unity government composed of his partisans and the opposition leaders.
One major difference between 1979 and 2010 is that the Internet provides a great opportunity for a kind of debate that was unthinkable until a decade ago. On the other hand, what the 1979 movement and the present one have in common is the idea of making political use of the Shiite religious days, the Islamic custom of commemorating a dead person on the 40th day of his or her demise, as well as of the martyr complex engrained among Shiites. It was Ayatollah Khomeini who pioneered such tactics. He consistently used the 40th day of mourning for the martyrs of the Shah’s regime to draw ever bigger, ever more enthusiastic crowds in the streets, and used the holy month of Ramadan to charge the nation with revolutionary fervor.
The attempts of today’s opposition leaders to emulate Khomeini’s example have not succeeded chiefly because their camp lacks a religious leader of his stature.
The near-fatal blow that Khomeini struck at the Shah’s regime lay in the fatwa he issued decreeing that firing on unarmed protestors was equivalent to firing at a copy of the holy Quran. Most of the Shah’s soldiers, being Shiite and often young conscripts, accepted Khomeini’s interpretation. Many of them had already lost faith in their commanders after bank employees revealed, in September 1978, that top army officers had been transferring vast sums abroad. Little wonder that, by the time the Shah left Iran in January 1979, the army’s strength had plummeted from 300,000 to just over 100,000, mainly due to desertions.
By contrast, there is little evidence so far that the present regime’s security forces — the heavily indoctrinated Revolutionary Guards, the Basij militia, or the armed police — are vacillating when ordered to break up demonstrations with force. On its part, the regime, aware of the danger of creating martyrs and of the historical precedent, has taken care to make minimal use of live fire in dispersing protesting crowds.
During the 12 months of the revolutionary movement that stretched from 1978 into 1979, the indiscriminate use of live fire by the Shah’s regime led to between 10,000 — the government figure — and 40,000 — the opposition’s statistic — deaths. In the six months of the street protest this time around, the total, according to the opposition, is 106.
Nationalism as a Factor
If this interpretation of the current situation in Iran has focused solely on internal political dynamics, that doesn’t mean external forces are unimportant. Given the geo-strategic significance of Iran in the region and the world, any move by not-too-friendly Western governments against Tehran is bound to alter the domestic situation dramatically.
Were the Western powers, for instance, to succeed in ratcheting up economic sanctions against Tehran through the United Nations Security Council, the opposition would undoubtedly cease its protests and cooperate with the Ahmadinejad administration to face a common national threat under the banner of patriotism.
With a proud recorded history stretching back six millennia, Iranians have evolved into staunch nationalists in modern times. That is a simple, if overarching, fact which leaders in the West cannot afford to ignore.
Dilip Hiro is the author of many books on the Middle East, including The Iranian Labyrinth. His latest book, After Empire: The Birth of a Multipolar World(Nation Books), has just been published. From January 22nd to February 4th, he will be in the U.S. on his book tour.
Här vill jag belysa lite artiklar och källor som visar vem som står bakom de gröna, varför man står bakom dem och vad representanter för västliga makter sagt i frågan. Vi borde inte låta våra fördomar mot Iran, styra vår önskan och vårt stöd till USAs politik. Vi får inte falla i samma fälla som så många miljoner före oss föll, när de stödde USAs invasion av Irak:
USA och CIA har i många årtionden begått illdåd i demokratins namn. Man störtade och angrep flera av de stater i Sydamerika som förhöll sig lite för långt på vänsterkanten. Mycket blod flöt på gatorna, på grund av USA och CIA. Just i fallet med Iran, har vi Mossadeq, en demokrat som lierade sig med kommunisterna, det var en törn i USAs ögon. CIA, med hjälp av Storbritannien, störtade denna Mossadeq och det ledde till att den förhatliga Shahen, återkom.
När USA anklagade Iran för att ha valfuskat, så var det med en baktanke, man försökte skapa kaos, störta den iranska regeringen och därmed installera ännu en liten nickedocka, som i de arabiska staterna, som skulle sälja ut sitt land, sin heder och sitt samvete. Några iranska ungdomar gick ut, föll för dessa tricks eller blev köpta, men i slutändan gick många fler ut på gatorna och visade sitt missnöje med dessa personer som hotade och mördade. Här kommer en äldre artikel jag skulle skriva om, som belyste de så kallade grönas revolt.
Bara veckor efter attacken i USA på 11/09, 2001, så erkände de neokonservativa krafterna i USA, hur deras ”önskelista” för mål, såg ut. Bush och hans krigshetsare hade sammanställt en lista på 6 länder, däribland:
Irak
Iran
Syrien
Libiyen
Afghanistan
och den palestinska adminstrationen.
Irak & Afghanistan
USA lyckades ockupera Irak och Afghanistan. Israel fick fria händer i fallet med palestinierna. Man ockuperade och svartmålade araberna till den grad, att allt hopp om fred försvann och Israel annekterade mera mark. Mycket av det som skedde var rena rama olagliga komplotter för att svartmåla de utvalda fienderna. Lögner om massförstörelsevapen och terrorstöd, ledde till att man hade det amerikanska folket bakom sig i sina försök att starta krig.
Libiyen
När Libiyens diktator, Muammar Qadafi, insåg vad som höll på att ske, hur Saddam Hussain föll, började han ta kontakt med USA och Storbritannien. Han accepterade alla krav på honom och tog på sig även skulden för Lockerbkatastrofen, där hundratals människor mördades av terrorister, allt för att slippa bli nästa offer.
Syrien
År 2005 såg vi att Syrien började inse allvaret i sin situation. Man drog sig tillbaka från Libanon efter en 29 årig presens i landet. Trycket mot Syrien avtog, men man var fortfarande ett mål för USA, eftersom man stödde de grupper som slåss mot USAs ockupation av Irak. Vidare fanns de största motståndsgruppernas baser i just Syrien.
Iran
Av alla dessa stater, var det tuffaste målet fortfarande kvar, Iran. Detta land var inte instabilt, det var inte styrt av en diktator, det var inte involverat i ett inbördeskrig. När USA ockuperade Afghanistan och Irak, då kom man sitt mål närmare, man hade landgränser med Iran. Under 2004 tvingade Ayatollah Sistani, amerikanerna att hålla rättvisa val, något de ville undvika. Alla irakier hade en röst, och de la dem på Iran allierade shiiter. Vidare stödde Iran olika grupper i landet, dessa användes i ett litet proxy krig mellan Iran och USA.
När Bush började sin andra presidentperiod 2005, då hade det amerikanska säkerhetsrådet en intensiv debatt om Iran. Konflikten handlade inte om ifall man ska byta regering i Iran, men frågan var ifall man ska använda sig av hårda eller mjuka sätt att störta systemet i Iran. Dick Cheney, krigshetsaren och vicepresidenten, med försvarsminister Donald Rumsfled, menade att man borde provocera fram ett krig genom att eskalera våldet mot Iran, medan Condoleezza Rice och Storbritanniens statsminister Tony blair menade att man borde använda sig av mera mjuka metoder. Till slut kom man fram till att man inte hade råd med ett nytt krig, eftersom situationen i Irak, blev allt sämre och att USAs styrkor dränerades.
Irans stöd till upprorsgrupperna i Irak, hade alltså gett dem lite andningsrum. Mellan 2005-2009, gav den amerikanska kongressen över 400 miljoner dollar till för att ”främja demokrati”. Detta innebar att man gav stöd till olika motståndsgrupper i Iran. år 2008, gav Kongressen specifikt ett antal miljoner för att knäcka Irans regerings internetstöd och internet försvar. Man ville alltså stoppa ”Irans censur”.
Maj 24, 2007, kom Brian Ross, ABCs korrespondent, med en nyhet om de mjuka metoder som användes för att byta system. Han beskyllde CIA och Bush för dessa metoder.
”Nuvarande och före detta underrättelsetjänst anställda har talat om för ABC news, att CIA fått hemliga president godkännanden att starta det som är känt som hemliga operationer för att destabilisera den iranska regeringen, och att man redan är på god väg med dessa. Dessa personer menar att planerna för Iran inte är våldsamma i sin natur och att det är en kampanj för att sprida propaganda via satellit, negativa artiklar i media, manipulation av Irans valuta och banktransaktioner. Propaganda var ett av CIAs viktigaste verktyg i sin kamp mot Iran”.
Sånt får vi inte höra så mycket om i svensk media.
Tre dagar senare rapporterar den brittiska Daily Telegraph, detaljerat om CIAs plan ” en propaganda och desinformationskampanj för att destabilisera och slutligen störta det iranska systemet”. Man menade att det för första gången gav CIA rätten att samla information inrikes, ett område som vanligtvis reserverades för FBI, med hjälp av de många exiliranier och immigranter. En av de CIA anställda användes som källa och i den hävdade han:
”Iranier i USA har kontakt med sina familjer i Iran och de är ett bra två vägs källa till information”. Med andra ord, de var bra spioner som gärna svek sitt hemland.
Del av CIAs planer var att ge pengar och vapen till militanta grupper som Jundullah, en wahabitisk extremistisk terrororganisation som bar ansvaret för mordet på många civila i gränslandet mellan Pakistan och Iran. De anföll även vallfärdande till de olika heliga shiitiska städerna. Sedan 2007 har iranierna uppgett att de tillfångatagit ett flertal av Jundullahs medlemmar och att man fann bevis för deras samarbeta med CIA. Några av attackerna var riktade mot President Mahmoud Ahmadinajads kampanjlokaler.
Vidare gav amerikanerna den ökända MKO, Mujahedin Khalq organisationens medlemmar asyl i Irak. Denna grupp anses av även USA, för att vara terrorister. De har sedan 70-talet utfört olika terrordåd i och utanför Iran.
Telegraph menar även att CIA fick tillåtelse att leverera avancerade kommunikationsutrustning till de olika grupperna i Iran som vill störta regeringen, för att de ska kunna samarbeta med varandra. Sådan utrustning har hittats av regeringen i Iran vid flera tillfällen, detta kanske kan förklara varför Iran är så benäget att ha ”censur”. Pengarna för detta är inte inkluderade i de pengar som den amerikanska kongressen godkänt för att ”sprida demokrati” i Iran. Så man kan lätt räkna med över 1 miljard dollar för att skapa kaos i Iran.
Under hela 80-talet, var både USAs regering och CIA, mycket aktiva i att sprida uppror, revolter och proteströrelser i Östeuropa. Dessa försök att skapa mera västvänliga regeringar har dokumenterats i många böcker och biografier. Dr Zbigniew Brzenninski erkände detta på CNN i juni 21/2009.
När han skulle kommentera solidaritets skapande 1980 i Polen, talade han om för sin värd: ”Jag var upp till nacken involverad i att ta hand om det, styra det och manipulera det”. När han tillfrågades om systemskifte i Iran, svarade Brzezinski att det är önskat för det skulle skapa en ”större plats” för USA men det krävde bland annat ”intelligent manipulation”.
I juni ställde CNN reportern Fareed Zakaria en bra fråga till bob Baer, en före detta CIA anställd, som jobbade i över 21 år för underrättelsetjänsten med inriktning på Mellanöstern. Han frågade:
”Är det inte sant att vi försöker underminera och destabilisera regeringen i Iran? Ger vi inte ekonomiskt stöd till olika grupper i och utanför Iran som försöker störta regeringen? Baer svarade:”Oh definitivt”!och lade till”Det finns hemliga planer mot Iran där den amerikanska militären utför hemliga uppdrag mot Iran från sina baser i Afghanistan och Irak.”
Här kommer intervjun:
De gröna och deras herrar
Före de grönas ”demokratiförsök” så stödde USA de oranga i Ukraine, de rosa i Georgien, de tulpanfärgade i Kirgistan, de cederträ i Libanon och de saffransgula i Burma. Så de gröna var i fint sällskap och de leddes av USA vänliga grupperingar däribland Shahens anhängare och MKOs medlemmar.
Guardian, en engelsk tidning, hävdade bestämt att USAID, National Endowment for Democracy, The International Republikan Institute, the National Democratic Institute for international Affairs och Freedom House, var direkt involverade och stödde dessa revolutioner. Washington Post och New York Times rapporterade också de om dessa organisationers stöd till kupperna.
Enligt Saeed Behbahani, en fanatisk kritiker av den islamiska regeringen och skapare av Mihan Teve utanför Washington DC, så utbytte den amerikanska adminstrationen meddelanden med Mir Houssain Mousavi i början av Juni. Han hävdar att iranier med kontakter hos Hillary Clinton, hade mött Mousavis kampanj chef Mehdi Khazali i Dubai.
Dagen därpå hyllades och intervjuades Khazali i Voice of Amerikas persisktspråkiga sändningar. Västlig media är delaktig i att svartmåla Iran, det har jag ofta skrivit om här på bloggen. Var och varannan dag ser man reportage om hur ”friihetsälskande” iranier protesterar mot den ”grymma regimen”. Man nämner ingenstans att miljoner iranier gick ut på gatorna för att ge sitt stöd till regeringen och systemet.
I mångt och mycket påminner detta beteende om hur man stödde och hyllade planerna för ett angrepp mot Irak.
Vart är ramaskriet där?
I Egypten höll man val 2005, oppositionen med muslimska brödraskapet i ledning, fick stort stöd i valen. Diktatorn Mubarek lät sina hantlangare slå ner på oppositionen och det ledde till att tiotusentals gick ut på gatorna för att demonstrera mot diktatorn. Västlig media rapporterade knappt om händelserna, ändå kan de liknas vid de händelser som uppstod i Iran.
Media och valfuskanklagelsen
En myt som spreds handlade om att Iran fuskade i valen, man var så dum att man i vissa valkretsar hade över 100% valdeltagande. Man nämnde inte att det bygger på det iranska systemet, att man kan rösta vart som helst i landet och att detta inte var något nytt eller dramatiskt. Folk kan åka vart de vill i Iran, få en stämpel i sin valbok och får färga sitt pekfinger med färg som inte går att ta bort, för att de inte ska kunna få rösta fler än en gång. Så många röstade i andra kommuner och distrikt för att de reste eller var på semester just där. Detta ville man dock i väst inte belysa.
Detta belyser hur man med flit försökte lura läsarna. Valkommissionen fick över 646 överklaganden av oppositionen om valfusk. Man kom fram till att även om man tog dessa överklaganden i beaktning, så skulle inte valresultatet förändras nämnvärt och Ahamdinajad skulle ändå vinna.
Västlig media föredrog dock att hoppa över hela berättelsen utan spred att det skett valfusk och att det skulle ha varit en annan vinnare i presidentvalet. Något vi än idag får läsa och höra. Man hade duperat läsarna och man fortsätter dupera dem.
Twitter och Facebook
Man måste fråga sig hur det kom att de flesta inläggen om valet och demonstrationerna var på engelska, varför? Vem är målgruppen då? Varför höll demonstranterna skyltar med engelsk text och inte persisk? Varför stod det på skyltarna ”Vart är min röst”? Borde man inte ha skrivit på persiska? Borde man inte ha yttrat sig på persiska? Nej allt var ett sätt att dupera och lura de läsare som fanns i väst, för att förbereda dem på en ”rättfärdig invasion” av Iran.
En studie gjord avwww.chartingstocks.net kom fram, tre dagar efter valet, att majoriteten av de över 30 000 twitter inläggen, var manipulerade av ett fåtal konton; alla skapade under en dag efter valet 13/06 och det är intressant att lägga märke till att enbart 0,6% av twitterkontona används av iranier medan 44% ägdes av amerikaner.
Henry Kissinger, en av USAs äldsta och mest bevandrade utrikespolitiker, en som själv deltagit i många planer på komplotter och kupper, medgav till BBC på den 19/06 att USA var djupt involverat i kaoset i Iran:
”Ifall det visar sig att det är omöjligt för en regering att uppstå i Iran, som kan bete sig som en nation hellre än som en sakfråga/ideologi, då har vi en annan situation” med andra ord, ifall de kandidater vi valt inte vinner valet efter att vi använt oss av alla mjuka medel, då måste vi jobba för att störta regeringen utifrån. Så då måste man störta regeringen med våld. Vidare hävdade han att Barack Obama inte vill göra något öppet utan hellre gör det i det fördolda.
Vem tjänar på kaoset i Iran? Vilka stödjer befolkningen, de gröna eller regeringen? Vill folket byta system? Vem kommer näst efter Iran? Vem bestämmer vad som är sant och inte sant i rapporteringen? Vems ärenden går västlig media?
Orkade inte korta ner det här, men det är en väl värd artikel att läsa, som handlar om vem som ligger bakom de många morden på iranska vetenskapsmän och intellektuella. Vi hör ofta om Neda och andra ”offer” för den iranska regeringen,men aldrig om de offer som mördats av USA och Israel och deras hejdukar:
Iranian scientist assassinated as US steps up war threats
By Bill Van Auken 13 January 2010
Massoud Ali Mohammadi, one of Iran’s leading nuclear scientists, was assassinated in Tehran Tuesday, just two days after the top US military commander in the region announced that the Pentagon has drawn up plans to bomb Iranian nuclear sites.
The killing and the ratcheting up of military threats are indicative of the deepening international tensions over the Iranian nuclear program. While the US, Israel and other Western powers have charged Tehran with seeking to obtain a nuclear weapon, Iran has insisted repeatedly that its nuclear programs are for peaceful purposes only.
Ali Mohammadi, 50, was killed when a powerful remote-controlled bomb exploded near his vehicle as he prepared to drive to work at Tehran University. The blast shattered windows 300 feet away in Ali Mohammadi’s northern Tehran neighborhood of Qeytariyeh. It was reported that the bomb was strapped to a motorcycle.
Ali Mohammadi taught neutron nuclear physics at the university, and, according to at least one report from Iran, he was among Iranian citizens subject to international sanctions for involvement in the nuclear program.
Colleagues of the murdered professor described him as apolitical, although his name appeared with those of more than 200 other academics in a statement supporting opposition candidate Mir Hossein Mousavi’s challenge to the results of the disputed June12 presidential election, which gave President Mahmoud Ahmadinejad a second term.
Iran’s senior prosecutor charged the US and Israel with responsibility for the attack. “Given the fact that Massoud Ali Mohammadi was a nuclear scientist, the CIA and Mossad services and agents most likely have had a hand in it,” the prosecutor, Abbas Jafari Dolatabadi, told the state-run media.
Foreign ministry spokesman Ramin Mehmanparast said that initial investigations pointed to “the Zionist regime, America and their mercenaries in Iran in this terrorist incident.” He added, “Such terrorist acts and the physical elimination of the country’s nuclear scientists will certainly not stop the scientific and technological process, but will speed it up.”
Iran’s Press TV commented, “It seems that kidnap and assassination of Iranian scientists is on the agenda of the United States.”
Washington brushed off the accusation. “Charges of US involvement are absurd,” said State Department spokesman Mark Toner.
Given the growing bellicosity of Washington’s threats over the Iranian nuclear program, together with the fact that the US and Israel are the leading practitioners of the criminal policy of targeted assassinations, Tehran’s charges cannot be dismissed so easily.
The state prosecutor, Dolatabadi, said that the killing of Ali-Mohammadi follows the disappearance last June of Iranian nuclear researcher Shahram Amiri during a pilgrimage to the holy city of Medina in Saudi Arabia. The Iranian government has charged that he was abducted by Saudi intelligence and handed over to the US.
The Financial Times of London also pointed to the case of Ardeshir Asgari, a professor at Shiraz University, who worked at Iran’s nuclear uranium conversion facility in Isfahan. His death in 2007, at the age of 44, was attributed to “gas suffocation,” but there are strong suspicions that he was murdered.
The US-based intelligence web site Stratfor noted: “Three years ago, a noted Iranian nuclear scientist, Ardeshir Hassanpour, was killed. At the time, Stratfor had learned that the Israeli intelligence service Mossad was behind the assassination. Indeed, even this time around, Iranian officials have pointed fingers at the Jewish state. It is, however, too early to tell if that is the case.
“Assassinations of individual scientists and even defection and kidnapping of others is not unprecedented. Furthermore, there have been bombings in recent months that have targeted senior military commanders of the country’s elite military force, the Islamic Revolutionary Guard Corps.”
In another article, Stratfor wrote that the assassination of Ali-Mohammadi will complicate negotiations between the West and Iran over the country’s nuclear program. “That could provide an opportunity for Israel,” the web site continued. “If Iran becomes more inflexible in the nuclear negotiations, Israel will have a stronger argument to make to the United States that the diplomatic course with Iran has expired. And should the United States be driven by the Israelis to admit the futility of the diplomatic course, the menu of choices in dealing with Iran could narrow considerably.”
The assassination in Tehran came just two days after the senior—and highly political—US Army general, David Petraeus, announced in a television interview that Iran’s nuclear facilities “certainly can be bombed.” Petraeus heads the US Central Command, which oversees both the Afghanistan and Iraq wars. His statement signaled a significant escalation of US military threats against Iran.
In an interview with the CNN cable news network broadcast Sunday, Petraeus declared that “it would be almost literally irresponsible” if CENTCOM (Central Command) failed to draw up “plans for a whole variety of different contingencies” relating to a potential military attack on Iran.
The general said that despite reports that Iran had dispersed its nuclear facilities and sought to protect them in underground tunnels, they can still be attacked. “Well, they certainly can be bombed,” he said in the interview. “The level of effect would vary with who it is that carries it out, what ordnance they have and what capability they can bring to bear.”
While Petraeus refused to comment on Israeli plans for military action, the statement was clearly an oblique reference to whether an attack on Iran would be carried out by Tel Aviv, which has repeatedly threatened such a strike, or the United States. The US military is accelerating production of its new “bunker buster” weapon, known as the Massive Ordnance Penetrator. This 30,000-pound bomb is reportedly capable of burrowing 200 feet into the ground before detonating.
In a statement that suggested the grand scope within which Petraeus sees his military responsibilities, the CENTCOM commander allowed that “there’s a period of time, certainly, before all this might come to a head, if you will.” In other words, he is prepared to allow the politicians and diplomats to go through the motions with Tehran before he takes charge.
Tehran issued a muted reaction to Petraeus’ provocative remarks. A foreign ministry spokesman referred to them as “thoughtless and irresponsible.” TheTehran Times quoted the spokesman as saying that “the US is retrogressing and repeating the mistakes of the previous administration.”
In another indication of the military pressure that Washington is bringing to bear on Iran, President Obama has ordered a carrier strike group, led by the aircraft carrier USS Eisenhower, into the Persian Gulf for a six-month deployment. The flotilla, including 6,000 sailors and Marines, four squadrons of fighter bombers and several missile cruisers and destroyers, set sail for the region on January 2.
The military escalation is running parallel to the Obama administration’s attempt to punish Iran with a new set of economic sanctions. The so-called P5+1—the US, France, Britain, Russia, China and Germany—is set to meet in New York City Saturday to discuss punitive measures against Iran, over and above three earlier rounds of sanctions imposed by the United Nations Security Council over Iran’s refusal to suspend its uranium enrichment program.
The six powers had imposed an end-of-the-year deadline on Tehran to accede to a proposal made by the International Atomic Energy Agency, the UN nuclear watchdog, that would have compelled Iran to ship most of its low-enriched uranium (LEU) to Russia and France to be refined into reactor fuel.
Tehran ignored the deadline and put forward its own counter-proposal to exchange batches of the LEU for nuclear reactor fuel from Turkey, with which Iran has been developing close economic ties. The US and the other Western powers have ignored this proposal.
Secretary of State Hillary Clinton said this week that Washington wants the implementation of “smarter sanctions” that would target “decision-makers.” Media reports have indicated that the US is pushing for a wide range of new sanctions against the Islamic Revolutionary Guard Corps, which is involved in Iran’s nuclear program, but also controls broad swathes of the Iranian economy, ranging from the Tehran airport to national telecommunications, with substantial investments in thousands of enterprises.
It is highly unlikely, however, that any substantial new round of sanctions will gain the approval of the UN Security Council, which is chaired by Beijing this month. Both Russia and China are among the five countries with veto power and neither has any interest in halting economic relations with Iran.
China is rapidly expanding trade with Iran and investment in its energy sector. Iran is now the third-largest supplier of crude oil to China and also exports large amounts of natural gas. For its part, Russia is responsible for 85 percent of Iran’s weapons imports. Both countries have interests in the region that are in conflict with those of Washington and do not see the Iranian nuclear program as any real threat.
Nor for that matter is the threat of an Iranian bomb the driving force behind US policy. US imperialism is seeking to establish its hegemony over the energy-rich regions of Central Asia and the Middle East, where it is now waging two wars—in Iraq and Afghanistan, with Iran lying between the two. It is seeking to reassert US dominance in Iran at the expense of its geo-strategic rivals and is threatening to ignite a conflict that could trigger a far wider war with incalculable consequences.
In the absence of Security Council approval, Washington will likely impose its own unilateral sanctions, with the support of Britain and other allies. Legislation now pending in the US Congress would give the Obama administration the power to enforce an embargo on Iran’s importation of refined petroleum. With Iran dependent on imports for 40 percent of its refined petroleum, such a measure would have a crippling effect and would be tantamount to the launching of a war.
Obama was elected in 2008 promising a new policy of “engagement” with Iran. As he nears the end of his first year in office, however, Washington’s rhetoric and policies are turning more and more threatening, while the diplomatic actions over Iranian sanctions begin to resemble the maneuvers staged by the Bush administration over Iraqi “weapons of mass destruction” in the run-up to the Iraq war.
Det är inte ofta jag talar illa om de ”turbanklädda” lärda inom shiaislam, men några klantiga och äckliga människor, måste man kalla vid sitt rätta namn, idioter. Karroubi är en av dem. Han förlorade valet i Iran, men försökte ändå skapa kaos genom att hävda att allt var fusk, att han inte var en förlorare. Detta handlande gav upphov till att Shahälskare och den terroristiska MKOs anhängare, kunde skapa kaos. Så höll de på fram tills det kom fram att majoriteten av iranierna inte gillade dem eller stödde dem, sedan dess har de försökt sig med att angripa Irans poliser och vetenskapsmän, som i sprängattentatet någon vecka sedan mot en fysiker.
För lite makt, för lite pengar, svek Karroubi de islamiska idealen om rättvisa och försvar av de svaga. Han valde hellre att skapa kaos, och bara gud vet om han gjort det på uppdrag av andra eller ej. Enligt profetior om domedagen, så lär Mehdin, muslimernas Messiahs, en dag dyka upp och då döda över 3000 korrumperade turbanbeklädda lärda. Detta tyder på att korruptionen kommer vara hög bland de ”lärda”, jag kan tänka mig att herr Karroubi är en av dem.
Ingen kan förneka att Iran har problem, men jag finner det absurt att folk inte vill erkänna att stödet för regeringen i Iran, är större än stödet för män som Karroubi och Mousavi och deras vänner, Shahen och MKO.
Låt demokratin bestämma, låt folket bestämma. De visade klart i sina demonstrationer vem de röstade på och vem de föredrog. Karroubi har blod på sina händer, han såg till att upplopp och uppror fick eld på sina lågor..
Min lärare på samhällskunskapen lärde mig en läxa för livet. Han samlade oss i olika grupper och alla fick vi varsin text att läsa, min grupp fick en text skriven av Pravda, den ökända sovjetiska tidningen som spred propaganda för kommunismen. Jag, smart som jag var, tänkte, allt som skrevs måste ha varit falskt, allt måste ha varit lögn, enbart ett fåtal av oss insåg, att man ska strunta i vem som förmedlade texten och enbart bry sig om vad som sades och hur sanningsenligt det lät. Det visade sig att alla vi fick samma text, men att vissa texter hade Pravda som källa, medan andra hade mera kända västerländska källor.
Den dagen lärde jag mig att alltid vara så kritisk som bara möjligt. Idag fick jag genom hjälp av min bror Rasul, denna film, som belyser hur media och hur internet spelat en avgörande roll för att svartmåla det iranska folkets önskan att behålla sin regering och sitt system. I denna korta youtubefilm, kan man se hur man förvanskat bilder och förvrängt dem, för att svartmåla Iran. Hur ofta har inte vi accepterat källor och nyheter, för att de passar vår världsbild?
I alla sammanhang, måste vi vara kritiska, ifrågasättande och inte ta allt för givet. På teve såg jag några dagar sedan ett program, om just hur lätt det var att fejka nyheter och bilder. Vem som helst kan lyckas med det i sitt hem.
Några dagar sedan ifrågasatte en person att jag sa om de som vanhedrar Hussain på hans Ashuradag, skulle skjutas så skulle jag inte ha något emot. Enligt honom så är dessa personer personer som har andra åsikter, alltså att jag önskar mina åsiktsmotståndare döden. Så är inte fallet. Många jag möter har en annan åsikt, inte ofta jag hittar någon som håller med mig i allt, inte vill jag att de ska dö. Problemet är ifall en person uppmanar till mord, till död, till förstörelse och särskilt när denna person hädar mot islam i ett islamiskt land, såsom de gröna gjorde. De misshandlade, skrek åt, hånade Hussain, en Imam man mindes på den dagen. De ville döda andra, varför ska jag då inte önska dem döden?
Här har jag hittat ännu en skön film om de här gröna, de här som vill förstöra och som vill vanhedra. Det märkliga att sådana här filmer inte dyker upp på hemsidor och på teve. Man visar gärna negativa saker om islam och muslimer dock. Man ska se hela filmen och se hur man uppmanar att bränna alla muslimer. Så man hatar islams förtryck och vill byta ut det mot USAs och Israels förtryck? Den gröna rörelsen i Iran, har inte mycket stöd i landet, men eftersom de vanhelgar allt som har med islam att göra, så får de gärna stöd av västvärlden. Hyckleri..
Märkligt att man stödjer de här individerna som vill bränna och mörda, men att man klagar på mina ord och på iraniernas ord som står emot dessa terrorister?
Förklaringar:
Vilayat al Faqih = systemet med en hög jurist som leder nationen (Irans system är uppbyggd på det viset)
Hussain = Imam Hussain, tredje Imam i shiaislam, som mördades 680 i Kerbala och som man några dagar sedan sörjde.
En massa spott från en av dem som säger sig stödja den gröna rörelsen i Iran. En massa spott från en dam som avskyr islam, Profeten och Koranen. Hon skryter om hur hon och de gröna bränner Koranen och att de kommer göra mycket mera när de besegrat den islamiska republiken Iran.
För var dag så blir de gröna, med Mousavi och Karroubi, med USA och Israel, med Shahen och Mujahedin Khalq, allt mer bisarra. Jag kan bara säga, länge leve den islamiska republiken Iran!
Dagens Nyheter har en framträdande roll i att bekämpa Iran och i att bekämpa islam. Jag har läst deras nyhetssajt i några år nu och jag ser dagliga artiklar som belyser hur hemska muslimerna är eller hur hemska de iranier är som stödjer regeringen. Idag var det alltså inte något som förvånade mig när jag såg Parvin Ardalan komma till tals. Denna dam fick något Olof Palmepris för sin kamp för jämställdhet.
I sin text försöker hon med olika härskartekniker att sprida fler lögner, fler myter, myter som till slut får ett eget litet liv och som svartmålar de miljoner, som stödjer regeringen och det islamiska systemet. En av de lögner hon sprider är lögnen om att det var regeringen som slog ner på de stackars demokratikämparna, på självaste Ashuradagen, hon skriver:
Demokratirörelsen i Iran attackerades under den religiösa högtiden Aashura i slutet av december. Sedan dess har minst åtta personer dödats och mer än 1 000 arresterats. Medborgarrättskämpen Parvin Ardalan skriver här om hoppets och motståndets bilder.
Tyvärr verkar hon inte veta att lögner har korta ben, i det här fallet jättekorta ben. Jag skrev om händelserna och använde mig av samma medium som dessa ”demokratiförkämpar” så älskar, youtube. I filmen kan man se hur dessa personer startar provokationer, hånar och häcklar andra iranier. I Parvins text märker man av fler lögner, motstridiga argument och propaganda och hon blir inte ifrågasatt, utan man slukar allt hon säger.
Hade jag skrivit om något ur en muslims eller ur den iranska statens synvinkel, då hade man kritiserat, och på olika sätt slagit hål på min text, för den passar vare sig DN eller de västerlänningarna som avskyr islam och Iran. I och med att Ardalan representerar eller säger sig representera de värderingar och de åsikter som väst har, så kommer hon undan med att ljuga. Å ena sidan talar hon om att den iranska regeringen får olika grupper i landet att stå emot varandra, när man uppmanar iranierna att gå ut på gatan och visa sitt stöd, å andra sidan försöker hon med samma medel att så split mellan de religiösa ledarna i landet, när hon tar upp Montazeri, en känd religiös ledare som stod emot regeringen och var kritisk mot den.
Vare sig hon eller de som är emot den islamiska regeringen, vill erkänna att de här miljonerna som gick ut på gatan hade tröttnat på de köpta ungdomarnas förstörelse. De vill inte medge eller förstå, att deras världsbild kanske inte passar alla? De vill inte erkänna att de här miljonerna är de verkliga demokraterna, för de var tysta och accepterade de grönas rätt att yttra sig, men till slut var måttet rågat när man såg hur dessa ungdomar menade sig representera alla iranier, när man såg hur dessa ungdomar förstörde, misshandlade och bränder ner. Varför kan ingen av dessa ”demokrater” erkänna att de är i minoritet? Att iranierna är för islam och emot de västliga värderingarna? Sanningen är bitter säger islam, och Parvin Ardalan måste ta till lögn för att rättfärdiga sin och sina anhängares övertygelse, för att få fler västerlänningar att tro på henne, för att få fler européer att betala henne och ge henne priser. Sanningen är uppenbar, frågan är varför DN inte skrev om de miljoner som demonstrerade för staten på ett tydligare sätt? Varför nämns det när 200 exiliranier står i Stockholm och håller en tyst protest, men man nämner inte de miljoner som går ut på gatorna och skriker ut sin vrede mot förstörelsen av Teherans gator?
Nej lögn blir till sanning och sanning blir till lögn, så fungerar det i världen. Vi måste tvinga på våra värderingar och våra åsikter på folk. Varför kan bara jag se hur Parvin leker bort läsaren? Varför ser inte de upplysta och duktiga journalisterna och kritikerna vad hon gör? Jag önskar att Iran lät en omröstning om sitt system, något de redan gjort, göras, men även då skulle de väl anklagas för fusk? För jag vet att det nuvarande systemet skulle vinna..
Gissa vilka de här massorna stödjer, och nej de gillar inte grönt, inte heller Mosavi eller Karroubi. Dessa är representanterna för den revolutionära ådran i islam. Dessa är de som stödjer och älskar och vördar Ahlul Bayts minne. Till alla som trodde att folket i Iran är förtryckt, stoppa upp det i näsan. Det här är shiiterna, det här är iranierna det här är de lojala krafterna till Khomeini och Khameini.
Länge leven den islamiska republiken Iran och länge leve folkets röst, ett folk som står bakom systemet och bakom Ayatollorna. Det här är något vi inte ser i tidningar och i tv. Så vem ska vi lyssna på? Några få tusen bortskämda Shahälskare eller ska vi lyssna på de miljoner som vill ha det islamiska systemet?
Vad säger era ögon? Vad säger era hjärnor?
Här gråter man över Zeinab, Hussains öde och här ser man de miljoner som stödjer och vördar och älskar Iran. Kan bara glädjas åt att de gröna bajsat på sig. Här i väst har man skrutit om att alla är emot den islamiska republiken..kan bara säga HAHA!!
Jag är en tålmodig människa, men jag tål inte två saker: 1) Saddams anhängare och 2) Ahlul Bayts fiender. Ahlul Bayt är Profetens heliga familj. I några månader har jag sett hur de ”gröna” fått bete sig som värsta svinen, och de har kommit undan med det. De hånar, häcklar och angriper. De utmålas i väst av sina allierade i väst för att vara fredliga, men jag har gång på gång visat att de är allt annat än fredliga.
Fredliga demonstranter bränner inte ner byggnader, angriper inte polisstationer och bränner inte upp motorfordon. Fredliga demonstranter kastar inte stenar, slår inte människor och ropar inte på mord. De som ligger bakom dessa saker är Mousavi och Karoubi samt deras herrar i väst. Två ledare som inte klarade av att förlora valen, så de kände sig tvungna att skapa kaos. Nu börjar man antyda att de flytt landet, bra, låt oss slippa se dem i Iran.
I dagarna sörjde 200 miljoner shiiter Hussains död, Hussain Profetens älskade barnbarn, mördades under Ashura i det nuvarande Irak. Här kommer en film som visar något man inte brukar se på västliga tevekanaler och något man inte får läsa om i tidningar. Vad mig anbelanger kan man skjuta alla de här svinen, för jag tål inte se dem förstöra Iran längre. Alla mina empatier och sympatier är borta.
Vill jag verkligen se de här få makten i Iran? Se även på de hundratusentals som strömmar ut på gatorna och stödjer den islamiska republiken.
Miljoner marscherar på Irans gator i protest mot terroristerna som störde Ashurafirandet. Det här är något som västlig media borde ta upp. Om vi säger oss vilja ha demokrati, borde vi inte fråga oss varför vi ska lyssna på några få tusen istället för på de miljoner som är för regeringen? Varför ska vi tro att den islamiska republiken kommer falla, när vi ser vilket stort stöd de har bland befolkningen?
Nej dessa människor är inga araber, såsom de rasister som hatar islam i Iran, sagt, dessa är iranier, stolta iranier, som älskar sitt land och sin regering. Ställ Mousavi och Karroubi inför rätta, de bär ansvaret för det våld och den förstörelse som dessa terrorister begått.
MKO
MKO erkänner att de delvis lett attackerna mot den Islamiska Republiken Iran. MKO en terroristorganisation som kämpade på Saddams sida mot motståndet i Irak och mot sina iranska landsmän, ansågs i många år vara en terrororganisation i EU, något man tog bort efter påtryckningar av lobbyorganisationer. Organisationen anses fortfarande vara en terrororganisation enligt USA, även då USA skyddat dem i många år i Irak.
Maryam Rajavi, ledaren för MKO
När nu även MKO erkänt att de skapat stor oro i Iran, då måste vi fråga oss, är det verkligen en terrororganisation vi vill ha vid makten? Vill vi verkligen stödja sådana här grupperingar?
Redan innan dessa herrar började med sina försök att svartmåla och förstöra Iran, så varnade Imam Khomeini för dessa tricks. Han höll ett otroligt bra tal som förklarar skillnaden på att kritisera och att skapa upplopp och skapa kaos. Jag vet att dessa två herrar, även de, inte vill förstöra Iran eller få bort det islamiska systemet. Dock deras beteende och deras handlingar leder enbart till att skapa kaos och konflikter i landet och mellan grupperna. De flesta iranierna som demonstrerar för dessa två herrar är även de religiösa och anhängare av systemet. Deras problem är bara att grupper som hatar islam, hatar araber, hatar muslimerna också deltar och förstör innifrån.
Min tillförsikt för den Islamiska republiken Iran har bara ökat.
Svensk media är alldeles för positivt inställd till motståndet mot Iran. Vill man veta vad som försiggår så måste man sluta tro på propagandan som skickas ut av iranier i exil, dessa Shahälskare och Mujahedin Khalq drönare. Det var Kuwaits lögner om att irakierna mördade barn i kuvöser, som ledde till att USA attackerade Irak första gången. Det var irakiska motståndets lögner om Saddams innehav av massförstörelsevapen, som ledde till att USA attackerade Irak en andra gång.
Vill man komma fram till sanningen måste man få bort allt det här bruset av propaganda för ena eller andra sidan. Här kommer ett mejl från en tjej i Iran, hon blev tillfrågad av en bekant till mig om vad som sker i Iran och vad som är sant och inte sant.
På frågan vad som hänt svarade hon så här:
Alaikumu salam,
Everything is okay and under control, alhamdolillah. Yesterday the Friday prayers were great. There were very few proMousavis in the demonstrations in different routes, but the main gathering and demonstration they had was in one of the routes, from what my brother and sister-in-law saw, they were not many maybe a thousand or more but they were breaking fasts in public, carrying water and stuff with them. But since ordinary people were in that route too, at points there were some clashes, esp when Khatami and Karoubi joined the crowd, which caused them to leave very quickly. Police were there and got things under control, but apparently one of Karoubi’s bodyguards used tear gas against the crowd! and after the crowd were forced to disperse, they tried to get together in some points and flame some trash cans but then again the police confronted them.
In general, most of the crowd going to the prayers didn’t notice any problem because it was only in one location and during and after the prayers the news spread. I’ve read some of the news on the internet and my brother saw some of the films they had taken while he was at Al-Jazeera, they are exaggerating as usual. so there’s nth to worry about, insha’allah.
"The zionist argument to justify Israel's present occupation of Arab Palestine has no intelligent or legal basis in history." /Malcolm X
“Our people will not say: ‘Hello, I am from the hasbara department of the Israeli foreign ministry and I want to tell you the following.’ Nor will they necessarily identify themselves as Israelis. They will speak as net-surfers and as citizens, and will write responses that will look personal but will be based on a prepared list of messages that the foreign ministry developed.”
— from the Israeli Jew HASBARA Manual. They should also have said: "neither will we say we are Jews..." because this was given out to Jew College students all over the West.
Denna manual är en propagandamanual för Israel
Terrorism i Europa
Enligt islamofoberna "Alla muslimer är inte terrorister men alla terrorister är muslimer" men de verkar glömma Europols statistik från 2007, som säger att det utfördes 498 terrorattacker i Europa, utav dessa är 424, alltså 85% separatistiska, de har alltså ingen som helst koppling till islam.
Loading ...
