• Arbaeen vandringen – En upplevelse utan dess like

     

    En resa för älskare.
    Det längsta matbordet i världen.
    En all-inclusive tripp till den torra, glödheta irakiska öknen.
    Detta är endast beskrivningar om den förtrollande och fascinerande vandringen från städer som Najaf till Karbala för att markera Arba’eens högtid (den fyrtionde).

     

     

    För muslimer och icke-muslimer runtom i världen, ses Hussain (Profetens Muhammeds, Alis och Fatimas son) som ett helgon som ständigt påminner oss om att förbättra oss själva och på att ett positivt sätt försöka påverka samhället.

    Miljoner människor flockas kring hans grav varje år under den fyrtionde dagen efter hans martyrdöd för att högtid hålla den vid hans helgedom i Karbala.
    Denna pilgrimsfärd är allmänt känd som den enskilt största fridfulla, årliga sammankomsten/församlingen i världen. Där vandrar en stor flock av människor förenade, för att svära trohetslöfte till en man som lämnade ett tidlöst arv för 1400 år sedan en man som kom att inspirera många efter hans död.

    Man ser små barn komma i vagnar med sina föräldrar, äldre människor farandes i sina rullstolar och även de funktionshindrade haltandes haka på steg för steg, utan något stöd förutom deras kryckor och en stor vilja att färdas till Hussain för att skicka sin hälsning till honom.
    När man lämnar den heliga staden Najaf (där Hussain’s far och guide, Ali ibn Abu Talib är begravd) börjar du en tredagars resa till fots som helt garanterat kommer att förändra ditt liv, och inte minst om du kommer från väst, då själva tanken kanske verkar otänkbar av att vandra i dagar utan något slut genom öknen i ett krigsdrabbat Irak. Men denna känsla av ängslan bleknar snabbt bort när du får syn på den stora folkmassan av flera miljoner medvandrare vid din sida.

    En som utfört denna vandring berättar förljande;

    När jag skulle utföra denna vandring rekommenderades jag att packa en liten ryggsäck med lite extra kläder, deodorant, lite mellanmål/snacks och underställ – då jag varnades för kylan som skulle omfamna oss under nätterna!

    Ack, egentligen fanns det ingen anledning till att packa något överhuvudtaget. Under resans gång så finner man tält (de så kallade mawqibs) som uppställts av lokalborna för att tjäna Hussain’s besökare (de så kallade zuwar) med ett överflöd av hjälp och bekvämligheter.
    Menyn innehåller oftast soppa, falafel (serveras bäst med syrlig apelsinsås), risrätter och massor av frukt. Vatten är en oändlig tillgång, och under varje minut kommer du att stöta på någon som serverar det berömda tet ”Chai abu Ali” färskt, sött, hett te som tillförser din energinivå och håller den hög (upp till dig helt själv hur mycket te och socker du vill ha, och inte inte tvärtom!).

    Utöver allt det så finns det människor på plats som insisterar på att massera era ben och fötter, byggnader där ni kan ta och vila upp er, ladda upp era telefoner, människor som erbjuder sig att laga era barnvagnar, rollator för de äldre m.m. Finns även rena kläder om så skulle behövas, duschplatser och självklart en mängd offentliga toaletter. Så fort solnedgången närmar sig så saktar folket ner, och det finns en mängd tält att sova i. Vid dessa sovplatser till förses du med en madrass, kuddar och mysiga filtar.

     

    Så hur mycket pengar skall man ta med sig för att kunna återbetala denna underbara gästfrihet? Svaret är inget. Valutan och priset för denna vandring är endast givmildhet. varje volontär du stöter på kommer att vara mer tacksam mot den besökande än vice versa, eftersom det är den största äran för de att bistå och assistera gästerna som utför denna resa. Så fort du inser detta kommer ditt hjärta att smälta och du kommer att värdesätta och uppskatta Guds värde av fred och harmoni som Hussain’s arv efterlämnat.

    Alla som genomgått denna vandring kommer att ha sin egna unika lilla berättelse att dela med sig av till er, så tillåt mig att berätta min till er.
    När jag splittrades från min grupp ju mer jag närmades Karbala tröttnade och det kanske visade sig då en man tog tag i mig från folkmassan och satte mig på en bänk och började prata med den lokala dialekten som jag inte tycktes förstå, han började med att ta av mig skorna och sockarna. Jag blev lite skrämd. Jag fick syn på en metallkorg som var fylld med tjockt vatten och tvål. Mannen började varsamt massera och tvätta mina fötter, medan jag satt där helt mållös och generad av att en äldre man gjorde detta för mig. Medan jag såg honom le och tacka Gud för att ge honom tillfället att tvätta mina fötter, kunde jag inte hålla mina tårar tillbaka och kyssa hans panna, och tacka Gud för att låta mig närvara under denna fängslande resa.

    Bara några få kilometer senare började jag fundera över tiden, när och var jag skulle stanna till för eftermiddagsbönen. En man tog in folk i en byggnad för åkallan och välkomnade mig in med ett skinande och varmt leende. Hälsningar av fred, leenden som sträckte sig till våra ögon och belåtenhet var tillräcklig kommunikation med den Iranske mannen jag bad intill. Båda vi visste att vi var en halvtimme ifrån den gloriösa destinationen dvs Hussain’s och hans broder Abbas helgedom. Efter bönen planerade jag en kvick utgång från hallen men var tvungen att sätta mig ner igen.

    Det var lunchdags. Med tanke på att vi ätit falafel för någon timme sedan så var mat det sista som jag hade kommit att tänka på, men brodern som välkomnade mig in där stod nära mig och uppmanade mig till att ta en bit. Det fanns fem volontärer och ungefär 200 människor där, ändå var hans uppmärksamhet enbart riktad mot mig. Några utav de lokala volontärerna tittade på mig och undrade om jag var någon speciell (med tanke på min grova brittiska brytning och nike skorna, så jag måste faktiskt ha sett någorlunda speciell ut).

    Jag insisterade på att jag inte kunde äta brickan med mat som givits till mig och gick med på att ta en apelsin med vatten. Värden kände sig inte nöjd med att inte serverat mig tillräckligt så han erbjöd mig boende i Karbala. Efter att jag artigt tackat nej, erbjuda han mig ekonomisk hjälp – som jag ännu en gång respektfullt avböjde. Men till sist ville han skänka mig en ny t-shirt – då han kände sig bunden och ärad till att fullfölja vissa handlingar av medkänsla och service för mig så att hans roll som värd skulle uppfyllas.

    Nu vet jag varken vad eller hur jag ska beskriva hans beteende – förutom med ordet generositet och det är minst sagt inte ens tillräckligt.
    Vart någon annanstans i hela friden på hela denna planet kan man finna sådan osjälviskhet (och inte minst mot en främling)? Det jag faktiskt vet om, är att denna tredagars resa var fylld med stunder och ögonblick likt dessa, och det råder ingen tvekan om att Hussain är en man som värmer varje persons hjärta, och inspirerar folk till nya höjder av medkänsla och sympati.

    Efter ungefär 80km, tre dagar senare, hundra koppar te senare, med trötta ben, och ett hjärta fyllt av känslor, så föll mina ögon på den glänsande helgedomen dvs Hussain’s gyllene kupol vid helgedomen.

    Glädje, sorg, ödmjukhet och ära sammanfogades till en ström av tårar, eftersom paradiset på jorden hade nåtts.

     

    [Skriven av Irman]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up