• Vad är syftet med människans skapelse?

    Det är ovanligt att hitta någon som inte har ställt sig själv eller någon annan den stora frågan: ”Vad är meningen med vår skapelse?” En grupp människor föds kontinuerligt in i den här världen medan en annan grupp lämnar den och blir utdöda för alltid – vad är tanken bakom den här fortgående processen?

    Om vi människor inte hade levt på den här planeten, vilken skillnad hade det gjort? Är det nödvändigt för oss att veta varför vi har kommit och varför vi ska försvinna igen? Om vi upptäcker anledningen, har vi förmågan att tillägna oss det här målet? Till följd av frågan dyker många andra frågor upp, frågor som plågar människans sinne och tankar.
    När materialister ställer sig själva den här frågan har de inget svar eftersom materia inte har förmågan till den perception och det intellekt som krävs för att kunna fullfölja ett mål. Därför har de inget att oroa sig för på den här fronten, eftersom de övertygar sig själva om hur obetydlig människans skapelse är!

    Är det inte konstigt att de här människorna föreställer sig specifika mål och planerar systematiska program för minutiös uppläggning av livet i form av utbildning, arbete, behandling, medicin och sport, när de anser att livet som helhet är meningslöst?
    Därför är det inte förvånande att när en grupp människor bland sådana personer reflekterar över de här frågarna, då blir de missnöjda av det här lönlösa och meningslösa livet och som konsekvens vänder sig till självmord.

    När en gudsdyrkande person, å andra sidan, ställer sig den här frågan finner han sig aldrig i förtvivlan. Han vet att skaparen av den här världen är vis och att vår skapelse därför otvivelaktigt är baserad på vishet – även om vissa människor inte är medvetna om det; vidare, genom att betrakta alla delar av sig själv, observerar han att de alla hyser ett mål. Inte bara hjärnan, hjärtat blodkärlen och nerverna, utan även naglarna, ögonfransarna, fingeravtrycken, handflatans fåror och fötterna; de har alla en filosofi bifogad till deras närvaro som har identifierats och bevisats i dag.
    Så naivt vi reflekterar när vi konstaterar att alla dessa individuellt har ett syfte men kollektivt saknar ett mål!

    Vilken absurd bedömning det är att identifiera ett mål med varje byggnad i en stad men samtidigt förneka att det existerar ett syfte för staden själv!
    Är det trovärdigt att en ingenjör har konstruerat en storartad byggnad där alla rum, gångar, dörrar, luckor, dammar, trädgårdar och utsmyckningar har skapats omsorgsfullt med ett specifikt syfte i åtanke, men att byggnaden själv har byggts helt utan något syfte eller mål?

    Det här är poängen som ger övertygelse till en troende person att skapelsen har ett mål vilket han bör försöka förstå genom att använda sitt intellekt.
    Vidare är det ofattbart att när de som förespråkar en mållös skapelse vågar sig på fysisk vetenskap, då gör de obevekliga försök på att avtäcka syftet med olika fenomen som de råkar komma över; så pass att de är ovilliga att tro att ens den minsta körteln i kroppen saknar ett syfte – år av experiment för att ta reda på meningen med dess existens. Men när det kommer till människans skapelse påstår de villkorslöst att det är utan ett syfte! Vilken bisarr motsägelse!
    Hur som helst så utgör tron på Allahs (s.w.t.) visdom och uppmärksamhet gällande syftet med människans olika delar en stark övertygelse för oss att det finns ett större syfte bakom människans skapelse.
    Efter att ha insett detta bör vi sträva efter att förstå vad syftet är och, så gott vi kan, försöka uppfylla det.
    Uppmärksamhet mot en fundamental poäng kan belysa vår stig och på så vis förenkla vår resa:

    Alla våra handlingar motiveras alltid av ett mål; och det här målet involverar oftast att bekämpa våra brister och uppfylla våra krav. Även handlingar som att tjäna någon, hjälpa en person i nöd eller utöva självuppoffring; alla har som mål att bli av med brister och uppfylla våra spirituella behov.
    Som följd, när vi begrundar de attribut och handlingar som Allah (s.w.t) utför, gör vi ofta misstaget att jämföra dem med våra egna, och ofta fråga oss själva: Vilka fel och brister hade Allah (s.w.t.) som möjligen skulle kunna elimineras genom att skapa oss? Eller, när vi läser Koranen som säger att syftet med människans skapelse är att dyrka Allah (s.w.t.), så frågar vi oss: Varför behöver han vår tillbedjan? Vi inser inte att de här tankarna härstammar från en felaktig jämförelse av attribut mellan skaparen och den skapta.
    Människan är verkligen en begränsad och instängd entitet som strävar efter att göra sig av med sina brister och därför koncentrerar sina ansträngningar på att uppnå det här målet. Det här konceptet är dock meningslöst för en entitet som är obegränsad och oändlig, och således bör vi leta efter mål och syften i hans handlingar i entiteter andra än han själv.

    Han är en riklig och överflödande källa och den ursprungliga skaparen som, efter att ha tagit hela skapelsen under sitt tak, ger näring till och fostrar den, leder den från brister och mot perfektion. Det här är det faktiska syftet med vår dyrkan (av Allah (s.w.t.)) och filosofin bakom vår dyrkan och våra böner, som sannerligen är lektioner för att leda oss mot perfektion.
    Följaktligen kan vi dra slutsatsen att syftet med vår skapelse är att uppnå perfektion i oss själva.
    Handlingen som är den faktiska skapelsen – det vill säga att gå från icke-existerande till existerande, från en icke-entitet till en entitet, från noll till en siffra – är ett stort steg mot perfektion, varefter de andra faserna som leder mot det här målet inleds, inklusive hela den religiösa uppbyggnaden som betonar det här målet. 1)

     

    1)Tafsir-e-Namuna, vol. 22, sida 389

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up