Allah (swt) initierade sitt skapande till en början utan att genomgå någon reflektion, utan att utnyttja några experiment, utan innovation av någon rörelse, och utan att uppleva någon strävan av sinne. Allah (swt) gav alla saker sin rätta tid, satte ihop deras variationer, gav dem deras egenskaper och bestämde deras funktion som Han kände till innan Han började skapa. Fullt insatt i sitt skapandes begränsningar, deras svagheter och komplexitet.
När Den allsmäktige skapade öppningarna av atmosfärerna, de vidsträckta himlavalven och skikten av vindarna, flödade Han in vatten vars vågor var stormiga i det och vars överspänningar hoppade ovanpå varandra. Han fyllde det med livliga vindar och brytande tyfoner, beordrade dem att kasta tillbaka det (som regn), gav vinden kontroll över regnets styrka och lärde vinden dess begränsningar. Vinden blåste under det medan vattnet flödade ilsket över den.
Sedan skapade Den allsmäktige vinden och gjorde dess rörelse sterila, förevigade dess ståndpunkt, intensifierade dess rörelse och spred den vilt och brett. Han beordrade sedan vinden att lyfta upp djupa vatten och att intensifiera vågorna av haven. Så vinden slängde det och drev vågorna våldsamt till himlavalvet som sedan kastades på baksidan och flödade orörligt på tills nivån återtogs upp och ytan fylldes av skum.
Sedan höjde Den Allsmäktige upp skummet till öppna vindar och vidsträckta himlavalv och utformat de sju skyarna utifrån det, Han utformade den lägre till en orörlig våg och den övre som skyddande tak som en hög byggnad utan någon stolpe som stödjer eller någon spik som håller ihop den. Därefter dekorerade Han den (himlen) med stjärnor och ljus av meteorer, och Han hängde den skinande solen och den strålande månen under den roterande skyn, rörliga tak och roterande himlavalv.
[Nahjul Balagha; Peak of Eloquence. SERMONS, LETTERS AND SAYINGS of Amír al-mu’minín HAZARAT ALI (A.S.)]