• Den oundvikliga Kärleken

    Den oundvikliga Kärleken

    Under Imam Alis (a.s) tid fanns en man som hette Nakhil. Denna man var en troende Shia som såg till att inte missa kvällsbönen bakom Imamen (a.s) i Al-Kufa moskén. Trotts alla dessa böner bakom Imam Ali (a.s), fanns det ingen relation mellan Nakhil och Imamen (a.s), Nakhil brukade till och med säga att ”Imamen (a.s) visste inte ens vad mitt namn var”.
    En dag blev Nakhil drabbad av en influensa som fick honom att hålla sig hemma i tre dagar. Under dessa dagar var han sängliggande och kunde inte ta sig till moskén för att be som vanligt bakom Imamen (a.s).
    Nakhil berättar:
    ”Under tredje dagen, trots min sjukdom, tog jag på mig mina kläder och bestämde mig för att gå och be i moskén.
    På vägen mot dörren, stoppades jag av min fru som med en frågande min sa: Nakhil, var ska du ta vägen?
    Då svarade jag att jag var på väg till moskén för att be bakom min Imam, Amir Al-Mu’mnin (a.s).
    Hon försökte komma med invändningar och sa: Men vänta tills du tillfrisknar helt innan du går.
    Jag berättade för henne att jag inte kunde vänta en dag till, jag hade saknat min käre Imam och ville be denna bön bakom honom”.
    Nakhil berättar att han gick och bad som vanligt bakom Imamen (a.s). När de hade bett klart hörde Nakhil en röst som ropade på hans namn:
    ”Åh Nakhil, gå inte. Jag vill tala till dig efter att du har gjort klart dina rekommenderade handlingar efter bönen”.
    Nakhil kollade åt det hållet som rösten kom ifrån. När han fokuserade sig på att identifiera mannen, upptäckte han att det inte var någon annan än Imam Ali (a.s) som stod vid moskéns böne-nisch.
    Med det samma gick Nakhil till Imamen (a.s) och hälsade på honom. Då frågade Nakhil om hur Imamen (a.s) hade fått reda på Nakhils namn, när de inte ens hade växlat några ord före detta.
    Då sa Imam Ali (a.s):
    ”Åh Nakhil, Jag vet vad ditt namn är och vad din fars namn är. Jag vet till och med vilka ord du växlade med din fru, hemma vid dörren. När du berättade för henne att du saknade Amir Al-Mu’mnin”.
    Då fortsatte Imamen (a.s) och sa:
    ”Åh Nakhil, det är inte du som saknade mig. Det är jag som saknade dig. Jag som sände iväg en vind med min doft för att väcka din åtrå och längtan efter mig, i hopp om att få se dig”…
    Frågan är:
    Hur ofta längtar vår tids Imam (AJ) efter oss och sänder oss en vind med hans ljuvliga doft?
    Varje person kan svaret på denna fråga, beroende på dens längtan efter Imamen (AJ)..
    //Sara Razzaq Asadi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up