• Ashura – Ahlul Bayts (a.s) fångenskap i Damaskus

    När man hör ordet Syrien, så brukar shiiterna tänka på det lidande som drabbade Imam al Sajjad (a.s) och den heliga familjen – de fåtal som blev kvar efter massakern och katastrofen vid Kerbala. Syrien, ordet påminner oss om Imam Sajjads (a.s) ord, när som han frågades om den plats där hans sorg nådde sin kulmen, så sa han :”Syrien! Syrien! Syrien!!”

    Historieböckerna nämner att 21:de i Rabiul Awwal, år 61 Hijra, på en onsdag, så nådde karavanen med de överlevande, till Damaskus, i Syrien. Författaren av Manaqib, återberättar från Zaif och han i sin tur från sin förfader, att Sohail bin Saad återberättar:

    ”En gång var jag i Baitul Muqaddas (al Quds). I Syrien nådde jag en plats där träd och strömmar fanns i överflöde. Hela staden var smyckat frikostigt. Dörrarna och fönstren var draperade med färgglada draperier av silke. Befolkningen i Syrien var glada och upprymda. Kvinnorna slog glatt på trummorna. Jag tänkte att det inte fanns någon festival som folket i Syrien firade, som jag inte kände till. Plötsligt såg jag några få män som talade med varandra. Jag undrade om det fanns någon festival, som jag inte kände till. De svarade: ”Åh vördade herre du verkar vara en irakier.” Jag svarade att jag var Sohail Bin Saad och att jag hade mött Profeten (saw). De sa det var förvånande att blod inte regnade från himmeln och att jorden inte sank. Jag undrade varför det var så. De svarade att Imam Husseins (a.s) huvud kommer föras från Irak. Jag uttryckte min förvåning att syrierna firade Husseins (a.s) huvuds ankomst.

    Från vilket håll kommer det anlända? De pekade mot en av portarna, som var känt som Baab as Saat. Under tiden anlände en ryttare från den porten, bärandes ett spjut, med huvudet spetsat på det, som på ett enastående sätt påminde om den heliga Profetens (saw). Ryttaren följdes av ett antal kvinnor. Jag närmade mig en ung flicka och frågade henne: 

    ”Åh barn, vem är du?” Hon svarade: ”Jag är Sukayna (Sakina) dotter till Hussein (a.s).” Jag sade: ”Kan jag hjälpa dig med något..?” Hon svarade: ”Åh Sohail, be denna ryttare att rida lite längre fram så folk blir upptagna med att titta på huvudet och de kanske då blir förhindrade från att titta på de obeslöjade kvinnorna i Profetens (saw) hushåll. ”Sedan gick jag till denna ryttare och sade åt honom att ta dessa 400 dinarer av mig och att gå längre bort. Han accepterade pengarna och tog huvudet till Yazid.”

    En föreläsare tog upp händelsen med en känd Tabee (de som föddes efter Profetens (saw) död), som levde som eremit och när han kom tillbaka frågade folket honom varför han hade valt det livet, så sa han, är ni inte varse den enorma katastrofen som drabbade oss? Sedan reciterade han följande verser:

    ”Åh son till Batool! Som om man mördade Profeten (saw) med uppsåt. Du mördades törstig. De tänkte inte på någon logik eller uppenbarelse när de dödade dig. De skrek Takbir i samband med ditt mord. Faktum är att de dödade Takbir och tillbedjan i samband med ditt mord.”

    ”O Son of Batool! As if the Holy Prophet (s.a.w.a.) was killed knowingly and deliberately. You were slain thirsty. They did not think of any reason or revelation while killing you. Reciting takbeer at your murder. Infact by your murder the oppressors have killed the takbeer and praise.”

    Författaren till Lohuf tar upp en av de plågor i Syrien, det handlar om fängelset där Ahlul Bayt (a.s) var fängslade runt ett år. De fängslades ansikten var brända på grund av den brännande solen och deras hudfärg hade förändrats. Och en gång, efter att de släpptes ur sitt fångenskap, när Imam Zain al Abidin (a.s) såg sin faster, bedjandes medan hon satt, frågade han henne förvånad:

    ”Åh faster du utförde inte ens extra bönen i sittande ställning, medan du idag utför de obligatoriska bönerna i denna position.”

    Tårar syntes i Zainabs (a.s) ögon och hon sade:

    ”Medan vi var i fångenskap, levererades vatten och mat i så små mängder, att jag vidarebefordrade min andel till barnen. På grund av den konstanta svälten, har jag blivit så svag, att jag inte klarar av att be ståendes.”

    Det nämns att när de närmade sig staden  Baalbak, så meddelade man den styrande i staden. Han skickade då ut sina män för att välkomna Yazids armé. När sällskapet såg karavanen med föräldralösa och Ahlul Bayt (a.s) några kilometer från staden, började fira och Imam Zain al Abidin (a.s) såg deras glädje så reciterade han versen:

    ”Tidens plågor och våndor minskar inte. Hur länge ska vi kastas tumulter? Vi förs fram på kameler utan sadlar – som om vi är fångar från Rom.”

    ”The afflictions and agonies of the time does not reduce. How long will we be plunged into turmoils? We are driven on unsaddled camels,-As if we are prisoners of Rome.”

    Ibn Numa återberättar från Imam Ali ibn al Hussein (a.s):

    ”Vi var tolv personer kedjade och i bojor, och fördes till Yazid och när vi ställdes inför den förbannade, sade jag: Åh Yazid! Vid Gud, vad tror du ditt öde blir när den heliga Profeten (saw) ser oss i detta tillstånd? Fatima (a.s) dotter till Hussein (a.s) sade: Åh Yazid! Den heliga Profetens (saw) döttrar har gjorts till fångar.” När detta hördes, så började alla att gråta. Även Yazids egen familjs medlemmar började gråta. Yazids palats fylldes av gråt och klagande. Imamen (saw) berättar vidare:

    ”Tillåt mig att säga något”. Yazid sa, tala meningsfullt. Imamen (a.s) sade: En person av min klass, talar inte meningslöst. Yazid, önskar du att den heliga Profeten (saw) ska se mig i ett sådant tillstånd? Yazid nickade till sina soldater och de tog bort kedjorna från Imamen (a.s).

    I Masabih får man läsa att Imam al Sadiq (a.s) sade att hans far återberättar om vad hans far (al Sajjad a.s) svarade när han frågade denne om vad han red på under händelserna i Syrien, då svarade han (a.s)

    På kameler utan Sadel, Imam Husseins (a.s) huvud var spetsat på ett spjut, kvinnorna var bakom oss, ridandes på de osadlade kamelerna och förtryckarna med spjuten, red runt oss och när någon av oss började gråta, så stack tyrannerna i våra kroppar med dem. Vi reste hela vägen till Damaskus på det här viset. När vi kom anlände till Syrien, så skrek en syrier, Åh syrier, dessa Ahlul Bayt är förbannade.”

    I Kitab Manaqib återfinns ett citat av Kitab Ahmar från Auzaiee, att när Imam Zainul Abidin (a.s) nådde Syrien och befann sig i Yazids palats. Så beodrade Yazid en talare att gå på talarstolen och smäda Al Sajjads (a.s) förfäder, mannen gjorde som han blev tillsagd, allt han kunde komma på, sade han om Imamens (a.s) familj. När talaren gick ner från talarstolen, ställde Imamen (a.s) upp sig och efter att ha lovprisat Allah och efter att ha skickat välsignelser över Profeten Muhammed (saw), så sa han:

    ”Åh folk! De som känner till mig, vet vem jag är, och de som inte känner till mig, känn igen mig. Jag är Meckas och Medinas son. Jag är son till Safa och Marwah. Jag är son till Han som upphöjdes och som steg så högt, att han kom längre upp än Sidratul Muntaha höjderna (slutet på sju himlarna). Han kom så nära sin Herre att deras avstånd mellan varandra var mindre än två båglängder. Jag är son till Han som änglarna i paradiset, bad i par, bakom. Jag är son till Han som mördades orättfärdigt. Jag är son till Han som halshöggs från nacken. Jag är son till Han som inte gavs vatten tills hans sista andetag. Jag är son till Han som rullade i sitt eget blod vid Kerbalas sand. Jag är son till Han vars turban och mantel stals. Jag är son till Han över den änglarna i Paradiset grät. Jag är son till Han som sattes på toppen av ett spjut och presenterades som gåva. Jag är son till Han vars kvinnor fördes som fångar från Irak till Syrien. 

    Åh Folk! Lovprisad vare Allah, som testade oss stadigt och begåvade oss med vägledningens kunskap, rättvisa och fromhet. Sättet Han gav vilseledningens tecken till våra fiender. Allah tilldelade oss Ahlul Bayt (a.s) sex privilegier. Han skänkte oss, kunskap, tålamod, mod, generositet, och kärlek och respekt för oss i de troendes hjärtan. 
    ”O People! Those who are acquainted with me, know me and those who do not know me then recognize me. I am the son of Mecca and Mina, I am the son of Safa and Marwah. I am the son of the one who was elevated, who ascended so high that he went beyond the heights of Sidratul Muntaha. He drew so near to his Lord that the distance of two bows or even less remained in between. I am the son of one behind whose head whom the angels of heaven prayed in couples. I am the son of one who was killed unjustly. I am the son of one who was beheaded from the nape. I am the son of one who was not given water till his last breath. I am the son of one who rolled in his own blood in the sands of Karbala. I am the son of one whose turban and robe were looted. I am the son of one on whom angels of heaven have wept. I am the son of one was placed atop of spear and presented as a gift. I am son of one whose womenfolk were made prisoners and dragged from Iraq to Syria.
    O People! Praise be to Allah, who tested us firmly and gifted us with the knowledge of Guidance, Justice and Piety. The way he gave the sign of deviation to our enemies. Allah bestowed six privilege on us Ahlebait. He bestowed knowledge, forbearance, bravery, generosity and love and respect for us in the hearts of the believers.”

    Imamen fortsatte säga sådana meningar, tills rastlöshet syntes i de närvarandes ansikten. Yazid, för att bibehålla kontrollen, gav tecken till böneutroparna att kalla till bön. Imamen sa: Jag bekänner mig till samma som ni bekänner er till, när Profetens (saw) profetskap nämndes i Adhaan (böneutropet), frågade Imamen (a.s) Yazid, om Profeten (saw) var hans förfader eller Imamens (a.s) förfader? Om du säger att han var din förfader då är du en lögnare och ifall du säger han var min förfader, så säg mig varför slog du ihjäl min far och tillfångatog våra kvinnliga släktingar? Sedan vände Han sig mot de närvarande och sade: ”Åh män! Finns någon ibland er vars förfader var den heliga Profeten (saw)? Då började åhörarna att gråta och klaga högt. 
    Imam (a.s.) kept on saying such sentences that until signs of restlessness appeared in the audience. Yazid in order to keep the circumstances under control gestured towards the Muezzin to give Azaan. When he delivered testimonies Imam (a.s.) said ”I too testify to one whom you testify”. When he testified the Prophethood of Holy Prophet (s.a.w.a.), Imam (a.s.) asked from Yazid, ”O Yazid tell me whether Muhammad was your grandfather or mine? If you say that he was your grandfather then you are a liar and if you say that he is my grandfather then why did you slay my father and captivated our female kin?” Then he turned towards the public and said ”O Men! Is there anyone amongst you whose father or grandfather was the Holy Prophet (s.a.w.a.).” Thus the audience broke into mourning and crying aloud.

    (Maqtal Abi Makhnaf, pg 135; Behaarul Anwaar, vol 10, pg 233; Riyazaul Quds, vol 2, pg 328

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *