• || Slaveri – Dess historia och Islams roll ||

    Del 1: Slaveri i antiken
    Del 2: Kristendom och slaveri
    Del 3: Islam attackerar slaveri

    Slaveri är ett utav det äldsta inhumana ting i samhället som genomsyrar hela människohistorien. Kristna kyrkan var delaktig i slaverihandeln och deras präster välsignade fartygen som transporterade ”mänskliga last” samt förmanade slavarna att vara lydiga men aldrig uppmanade mästarna att vara ödmjuka. Bland ALLA religioner var det bara Islam som angrep själva grunden för denna ondska av slaveri. Men det ironiska idag av historien är att de människor som närde slaveri, gav stöd och drog nytta ifrån den hyllas idag för att ha avskaffat slaveriet.

    DEL 1: Slaveri i antiken

    Slaveri var inget som uppfanns av kristendomen eller islam, det fanns långt innan dessa religioner kom till och som en inblick angående det gamla slaveriet, ett citat ifrån Ameer Ali (1849 – 1928) en indiskt/brittisk jurist:

    ”Bruket av slaveri är jämlikt med människans existens. Historiskt är dess spår synliga i alla åldrar och i varje nation. Judarna, grekerna, romarna och de antika tyskarna, människor vars rättsliga och sociala institutioner har mest drabbade moderna seder och bruk, praktiserade båda typerna av slaveri, JORD- slaveri samt hushålls slaveri. Med etableringen av västra och norra barbarer på ruinerna av det romerska riket, förutom personlig slaveri, territoriell träldom, knappt känd för romarna, blev allmänt i alla de nya avvecklade länder. De barbariska koder som den romerska, betraktas slaveri som ett vanligt villkor för mänskligheten; och om något skydd erhölls slaven, var det främst skydd som tillhör hans mästare, som ensam, förutom staten, hade kraften i liv och död över honom.” [1]

    Vid begynnelsen av Islam hade slaveriet frodats i hela Indien, Persien, Rom, den arabiska halvön, Rumänien och Grekland. Eliten tillsammans med den högsta utbildade samhällsklassen i dessa länder betraktade inte slavarna berättiga för även de grundläggande mänskliga rättigheterna. Slaven betraktades som en handelsvara inte mer värdig än boskap och var såld billigare än får och getter. Vid särskilda sociala tillfällen anordnades gladiatorspel där slavarna tvingades slåss med svärd och spjut där folket jublade tills en föll död och överlevaren applåderades varmt till. Slavsystemet var en erkänd institution i dessa samhällen.. [2]

    DEL 2: Kristendom och slaveri

    William James Durant, (1885 – 1981) en amerikansk filosof, historiker och författare skriver, ”Kyrkan fördömde inte slaveri. Ortodoxa och kättare, romerska och barbar både accepterade institutionen att vara naturlig och in-förstörbara. Hedniska lagar fördömde till slaveri vilken fri kvinna som gifte sig med en slav; Constantine lagarna [en kristen kejsare] beordrade kvinnan att avrättas och slaven att brännas levande. Kejsaren Gratian förordnade att en slav som anklagade sin herre för brott utom högförräderi till staten bör brännas levande på en gång, utan att undersöka rättvisa laddningen.” [3]

    DEL 3: Islam attackerar slaveri

    Araber i förislamiska dagar var lika dåliga brottslingar som sina grannar. Slavar var en handelsvara och en lika mycket etablerad institution hos araberna. Slavar kränkte islams anda lika mycket som avgudadyrkan gjorde men medan den ena har sina rötter i spiritism hade den andra sina rötter i handel, samhällsstrukturen och jordbruksfälten. Detta kunde ha motverkats med våld men ineffektivitet av detta är välkänd och skulle givit oundvikliga fiender.

    Islams kamp mot slaveri syftade först till att ändra attityden och mentaliteten som genomsyrade hela samhället, så att efter frigörelsen skulle slavarna bli dess fullvärdiga medlemmar utan något behov av demonstration. Vilket Islam uppnått till synes omöjliga mål utan krig.

    En tredelad attack på slaveri inleddes:

    DET FÖRSTA: Islam införde restriktioner på förvärv av slavar. Enda undantaget gällde avgudadyrkande fiende som fångades i ett krig som utkämpades antingen i självförsvar eller med tillstånd av Profeten eller hans rättmätiga efterträdare. Detta undantag beskrevs med juristen Ameer Ali’s ord som ett sätt ”för att tjäna som en garanti för bevarandet av livet för de fångar.” [4]

    Koranen angående krigsslavar:

    … Sedan [kommer den tid] då ni skall ge dem fria, godvilligt eller mot lösen [47:4]

    Krig som tvingades på muslimerna hade profeten beordrat mycket human behandling av fångar som föll i muslimska händer. De kunde köpa sin frihet mot betalning av små summor men oftast släpptes de iväg utan något betalning. De fångar som hölls av muslimer efter första islamiska slaget, Badr, frigavs på lösen medan de stam av Tay frigavs utan lösen. [5]

    Vid dessa situationer var det förbjudet att skilja en mor ifrån hennes son, en bror ifrån sin bror, en make ifrån sin maka eller en medlem av en klan ifrån sin klan. Islam etablerade även ett straff för människor som tog en fri man till slaveri.

    Muawiyah var den första muslimska härskare som införde i den muhammedanska världen praxis att förvärva slavar genom köp, något som de rättfärdiga efterträdarna av profeten återgick till att kämpa emot. [6]

    DET ANDRA: Islam inledde en aktiv kampanj för att befria slavarna. Frigörelse av slavar förklarades till försoning för ett antal synder. Syftet av frigörelsen mot botgöring hade målet att uppnå ett samhälle fritt från denna skadliga institution. [7]

    Islam klargjorde även att varje kvinnoslav som födde ett barn av sin mästare inte kunde säljas och på sin mästares död blev hon automatiskt fri, barnet fick, i motsats till alla tidigare seder, mästarens status. [8]

    ”Mukatabah”, en juridisk term som beskrivs i koranen [24:33], talar om slavens rätt för frigörelse. En frigiven slav måste få hjälp av statskassan. [9] För den som frigör en slav erkänner Koranen detta som en tillåten utgift för allmosor och välgörenhet. [9:60, 2:177].

    En slav blir automatiskt fri om hans mästare skär av hans öra eller bedrövar honom hans syn ifrån hans ögon. Ifall en slav är muslim och har arbetat i sju år är det högt rekommenderat att frige slaven, att tvinga slaven att arbeta mer än sju år anses icke tillåtet. Utöver dessa obligatoriska sätt att frigöra en slav var frivillig frigörelse av slavar deklarerad som en utav de renaste formerna av välgörenhet. Imam Ali (as) frigav över ett tusen slavar med pengar ifrån sin egen ficka. Samma antal frigav den sjunde Imamen, Musa Al Kazem (as). [10]

    Islam är den första och enda religion som har förskriven befrielse av slavar som en dygd och ett tillstånd av äkta tro på Gud. Befriande en slav har ordinerats som ett kardinal grund av tron som nämns i Koranen i kapitel 90 vers 4–13.

    DET TREDJE: Islam återställde värdighet åt slavar och förbättrade deras sociala status. Islam gjorde ingen skillnad mellan en slav och en fri man och alla behandlades med jämställdhet. Det var detta faktum som lockade många slavar till Islam.

    Det återberättas i pålitliga traditioner från Profeten (saw) att man ska föda sin slav med vad man själv äter och bör klä sin slav med vad man själv klär sig i. I profetens berömda predika i Arafat den 9 Dhul Hijjah, under hans sista pilgrimsfärd sade han (saw) ”… och dina slavar, se till att du matar de sådan mat som du äter och klär honom i kläder du själv klär dig i. Och om de begår ett misstag som du inte är benägen att förlåta de för så sälj dem, ty de är tjänare av Allah och inte till att bli plågade…” [11]

    Att påstå att Islam behandlar slavar på samma grunder till en fri människa är en underdrift, i Islam underlättas det mer för en slav i jämförelse till en fri man. Inom ett antal brott utmäts straffet till en slav vara hälften av straffet till fri man av samma brott. [12]

    Något som är motsats till den praxis av varje nation som straffade slavar det hårdast, hårdare än frimännen. Något som Professor Davis lyfter upp i sin bok ”The problem of Slavery in Western Culture”.

    Profeten (saw) gav inte enbart rättigheter till slavar som ingen någonsin tidigare gjort utan även uppmanade alla att alltid behandla sina slavar som familjemedlemmar. Han och hans familj behandlade sina anställda alltid med sådan moral.

    En återberättelse bland autentiska traditioner talar om Ali och hans manliga tjänare Qambar när de gick till en butik för att köpa kläder, Ali valde två plagg, en billig av mycket sämre kvalité och en dyr av finare tyg. Ali gav sedan den finare till Qambar varav Qambar utbrast i chock: ”Oh Mästare! Detta är den bättre och du är härskare över muslimerna, du bör ta den.” Varav Ali svarade, ”Nej Qambar du är ung och den unga ska bära bättre kläder.”

    Det är beordrat i Koranen att visa godhet mot slavarna likt man visar godhet till sina föräldrar. [4:36]

    Den amerikansk filosof, historiker och författare Will Durant berättar om Imam Ali (as):

    ”… han hanterade dem med en genial mänsklighet som inte gjorde deras öde värre, utan kanske även bättre och säkrare, än en fabriksarbetare i 1800-talets Europa.”

    Mouradgea d’Ohsson (en huvudsakliga informationskällan för västra författare på det ottomanska riket) förklarade att det inte finns någon nation där fångar och slavar behandlades med mer vänlighet än bland muhammedanerna.

    Referenser:
    1. Ameer Ali, Spirit of Islam (London: University Paper-back, 1965), p. 259-261
    2. Durant, W., op. cit., vol. III, p., 397; vol. IV (New York, 1950), p.29
    3. Lecky, W.E., History of European Morals, vol.II (New York, 1926), p.61, quoted by Will Durant, op. cit., vol. IV, p.77.
    4. Toynbee, A. J., Mankind and Mother Earth, (N.Y.: Oxford University Press, 1976), p.12.
    5. al-Waqidi, Muhammad bin ‘Umar, Kitabul Maghazi, ed. M. Jones, vol. I (London: Oxford University Press, 1966), p.129; Ibn Sa’d, al-Tabaqatul Kabir, Vol. II:1 (Leiden: E.J. Brill, 1912), pp.11, 14.
    6. Ameer Ali, Muhammadan Law, vol. 2, pp. 31-2.
    7. al-Khu’i, Sayyid Abu’l Qasim, Minhajus Salihin, 3rd ed., vol. II (Najaf, 1974), pp. 328-331; also see the Qur’an, 4:92, 5:89, 58:3.)
    8. l-‘Amili, Hurr, Wasa’ilu ‘sh-Shi’ah, vol.16 (Tehran, 1983), p.128.
    9. al-‘Amili, op. cit., vol.16, p.101, 111, 121-2
    10. al-Hilli, Muhaqqiq, Sharaya’ul Islam (kitabul-‘itq); also see The Encyclopaedia of Islam:, vol. I (Leiden: E.J. Brill, 1960), p.3 p. 31-3, 43-4.)
    11. Ibn Sa’d, op. cit., vol. II:1, p. 133; al-‘Amili, op. cit., vol.16, 21.
    12. l-Amili, op. cit., vol.18, pp. 401f, 527-8, 586-7; vol. 19, pp. 73, 154f.

     

    Av Noha Al-Haddad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up