• Wahabiternas plundring och massmord i Kerbala

    Wahabiternas plundring och massmord i Kerbala

    En persons blod och liv är heligt. För att underlätta och rättfärdiga att angripa en person, hans egendom, hans familj, då måste man rättfärdiga det på något sätt och det gör man genom att man kallar en person för otrogen, kafir, och därför har vi idag grupper som kallas av muslimerna för takfirigrupper, alltså grupper som går runt och kallar människor för kuffar, otrogna, så att de får rätten att mörda dessa, våldta deras fruar och stjäla deras egendom. Denna ideologi har sina rötter i Wahabismen.

    En av de värsta grymheterna som wahabiterna begått i modern islamisk tid, är attacken mot den heliga staden Kerbala i Irak, år 1802. Wahabiterna eller som de själva föredrar att kalla sig, salafiterna, är inte enbart idag ökända för att ligga bakom stor del av den ”islamistiska terrorn”, i form av Daesh (ISIS) och al Qaida; nej de har sedan sin början på slutet av 1700 talet, legat bakom stor oro och stora massakrer på muslimer, särskilt på shiiterna.

    Idag förstör deras anhängare moskéer, gravvalv, helgedomar och diverse vallfärdsplatser. Idéerna för dessa grymheter har sin grund i Ibn Taymiyya, en ”lärd” från medeltiden som myntade begrepp om takfir (otro) och som spydde ur sig hätska attacker mot andra grupper i Islam, som ledde till att hans idéer och hans värderingar återupptäcktes på 1700 talet av Ibn Abdul Wahab, som allierade sig med familjen Saud och genom detta skapade den ”moderna” wahabitiska ideologin, i form av en allians mellan dessa två familjer, en allians, som idag sprider sig som en cancersvulst.

    wahabiterna 1

    År 1802 hade wahabiterna lagt under sig stora delar av den arabiska halvön och mördat stora skaror av vallfärdande till Mecka, men nu hade man siktat in sig på Kerbala i Irak, där man i April det året, massakrerade flera tusen shiamuslimer, som hade samlats inför den stora högtiden Ashura i månaden Muharram, då man besökte Imam al Hussains (a.s) grav. Följande är vittnesskildringar från den attacken:

    Ögonvittnesskildring av J.B Rousseau skriver i sin Description du Pachalik du Baghdad Suivie d´une Notice Historique sur les Wahabis (Paris, 1809) om attacken. Jag summerar här men längre ner kan ni se citatet (1):

    ”Vi har nyligen sett ett hemskt exempel på wahabismens blodtörstiga fanatism i Imam al Hussains (a.s) moskéns öde öde. Stora rikedomar har samlats i denna stad. Persiens shaher har inte ens haft sådana här stora rikedomar i sina skattkamrer.
    I århundraden har Imam al Husseins (a.s) helgedom fått ta emot stora donationer av guld, silver och juveler. Även Tamerlane (ökänd mongulförstörare) skonade helgedomen. Alla visste att stor delar av Nadir Shahs rikedomar som han tog med sig från sin indiska kampanj, överfördes till Imam al Husseins (a.s) och Imam Alis (a.s) helgedomar. Dessa rikedomar har upphetsad wahabiterna de har en längre tid drömt om att plundra Kerbala och var så säkra på sin sak att deras fordringsgivare satt plundringen av Kerbala som återbetalningsdag.

    Den dagen kom till slut. 12000 wahabiter attackerade plötsligt Imam al Husseins (a.s) moské; efter att ha stulit mera än de någonsin stulit, MÖRDADE de allt och alla. De gamla, kvinnorna, barnen, alla dog till följd av barbarernas svärd. Förutom detta, så sägs det att vart de än såg en havande kvinna, så skar de upp hennes magar och lät hennes foster ligga på hennes döda kropp. Deras grymheter kunde inte tillfredsställas, de slutade inte mörda och blodet forsade som vatten. På grund av den blodiga katastrofen, gick fler än 4000 personer under. Wahabiterna bar iväg sitt plundrade gods på 4000 kamelers ryggar. Efter plundringen och mördandet, förstörde de Imamens helgedom och omvandlade det till en vallgrav av styggelse och blod. De åsamkade störst skada på minaretterna och kupolen, i tron att de bestod av guld.”

    En annan samtidiga källa är Uthman bin Abd Allah bin Bishr (död 1872) i sin Unwan al Majd fi Tarikh Najd (Mecka 1930), skriven ur en wahabitisk synvinkel, beskriver en liknande redogörelse (2). Sammanställning av texten igen.

    ”År 1802, red Ibn Saud med sin segerrika armé mot Kerbala, med folket och beduinerna från Najd, Janub, Hijaz, Tihama och andra. Muslimerna (wahabiterna) omringade Kerbala och tog det med storm. De dödade de flesta människorna ihusen och på marknaderna. De förstörde domen ovanför al Hussains grav, de tog bort allt med sig som de såg i graven och nära det, även buren som omgav graven och var smyckad med diamanter, saffirer och pärlor. De tog med sig allt de hittade i staden, ägodelar, vapen, kläder, guld, silver och värdefulla böcker. Man kan inte ens räkna upp bytet! De stannade där bara för en morgon och lämnade på eftermiddagen, bärandes på alla ägodelar. Nästan 2000 personer dödades i Kerbala.”

    wahabiterna 2

    Båda två ögonvittnesskildringar säger samma sak att wahabiterna, som idag, älskade att stjäla och mörda, att de älskade att förstöra helgedomar och vanhelga dessa. Wahabiternas erövring av Taif och Hijaz, följde ett liknande scenario. Runt 1818 förintades wahabiternas rike i Saudiarabien, med hjälp av ottomanerna och Muhammed Ali Pasha från Egypten, men wahabiterna återkom igen, 100 år senare.

    wahabiterna 3

    Källor:

    (1)

    “We have recently seen a horrible example of the Wahhabis’ cruel fanaticism in the terrible fate of the mosque of Imam Husayn. Incredible wealth was known to have accumulated in that town. The Persian shahs have, perhaps, never had something like that in their treasury. For centuries, the mosque of Imam Husayn was known to have received donations of silver, gold, jewels, a great amount of rarities…Tamerlane even spared that place. Everybody knew that the most part of the rich spoils that Nadir Shah had brought back from his Indian campaign had been transferred to the mosques of Imam Husayn and Imam Ali together with his own wealth. Now, the enormous wealth that has accumulated in the former has been exciting the Wahhabis’ avidity for some time. They have been continuously dreaming of looting that town [Karbala] and were so sure of success that their creditors fixed the debt payment to the happy day when their hopes would come true.

    That day came at last…12,000 Wahhabis suddenly attacked the mosque of Imam Husayn; after seizing more spoils than they had ever seized after their greatest victories, they put everything to fire and sword…The elderly, women, and children—everybody died by the barbarians’ sword. Besides, it is said that whenever they saw a pregnant woman, they disemboweled her and left the fetus on the mother’s bleeding corpse. Their cruelty could not be satisfied, they did not cease their murders and blood flowed like water. As a result of the bloody catastrophe, more than 4000 people perished. The Wahhabis carried off their plunder on the backs of 4000 camels. After the plunder and murders they destroyed the Imam’s shrine and converted it into a trench of abomination and blood. They inflicted the greatest damage on the minarets and the domes, believing those structures were made of gold bricks.” [Rosseau, Description, pp. 74–75]

    (2)
    “In the year 1802, Ibn Sa’ud made for Karbala with his victorious army, famous pedigree horses, all the settled people and Bedouin of Najd, the people of Janub, Hijaz, Tihama and others…The Muslims [i.e. the Wahhabis] surrounded Karbala and took it by storm. They killed most of the people in the houses and the markets. They destroyed the dome above al-Husayn’s grave. They took away everything they saw in the shrine and near it, including the coverlet decorated with emeralds, sapphires and pearls which covered the grave. They took away everything they found in the town—possessions, arms, clothes, fabric, gold, silver, and precious books. One cannot even enumerate the spoils! They stayed there for just one morning and left after midday, taking away all the possessions. Nearly 2000 people were killed in Karbala.” (Ibn Bishr, Unwan al-Majd, Vol. 1, pp. 121–122)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up