• Hurr al Riyahi

    Hurr son till Yazid Riyahi från Tamimklanen

     
    Hurr som hade sitt ursprung från en ståtlig familj och klan redan på den förislamiska tiden var en av det islamiska imperiets militära generaler. Kufahövdingen ‘Ubadydullah beordrade honom att ge sig ut efter Imam Husain som var på väg från Arabien mot Irak. Han lydde sina order och gav sig iväg med en styrka på tusen män. Medan han trädde ut ur Kufahpalatset hörde han en person tala bakom honom. ”Hurr, glada nyheter till dig att du lovas paradiset.” Han tittade bakom sig men såg ingen där. Han ansåg det vara oerhört märkligt, inte bara för att det inte fanns någon där utan även för att han var säker på att rätten var på Imam Husains sida i kampen mellan honom och Yazid.
    Det var i området Dhu Husam som Hurrs armé lyckades hinna ifatt Imam Husains karavan. Det var en het middagstid som de två sidorna bemöttes och Hurrs tusenmannastyrka såg uttorkad och svag ut. Imam Husain beordrade sina anhängare att ta mot dem och ge dem och deras riddjur vatten och släcka deras törst. Sedan blev det tid för middagsbönen så Imam Husain bad sin anhängare Hajjáj son till Masrúq Jo’afi att säga böneutropet. Efter att böneutropet sades vände han sig mot tusenmannastyrkan bakom Hurr och talade om för dem att han tog sig till Irak för deras inbjudningsbrev och att hans närvaro bland dem var ett ultimatum. Antingen hjälper de honom och segrar i Efterlivet eller förråder honom och förlorar det eviga livet. Sedan sade han till sin anhängare att säga böneståndet vilket han gjorde. Imam Husain vände sig mot Hurr och frågade ifall han skulle be separat från honom med sina egna män varpå Hurr nekade och sade att han skulle be bakom honom. De uträttade middagsbönen. Sedan gick Imam Husain in i sitt eget tält och Hurr in i sitt och deras anhängare in i sina. Det blev dags för eftermiddagsbönen och de uträttade den. Imam Husain beordrade sin karavan att förbereda sig för avgång, sedan vände han sig åter mot Hurrs soldater och sade ”Om ni räds Gud…” så avbröts han av Hurrs svar ”Jag svär vid Gud, vi har ingen aning om vad du menar med breven som vi skall ha skrivit!” Imam Husain sade till sin anhängare ‘Uqbah son till Sam’án att hämta sadelväskorna med de tusentals brev som hade skrivits till honom från Kufaborna. ‘Uqbah hämtade de och slängde ut alla brev inför Hurr och hans soldaters ögon. Hurr sade ”Vi har inte skrivit några brev till er, vi har beordrats att hitta er och inte skiljas från er förrän vi har tagit er till Kufahövdingen ‘Ubaydullah.” Imam Husain svarade honom att ”Döden är dig närmare än förverkligandet av ditt mål”.
    Sedan beordrade Imam Husain sina män och karavan att sätta sig på sina hästar och kameler för att ge sig iväg. Anhängarna väntade på kvinnorna och barnen sedan beordrades de att sätta igång men hindrades omedelbart av fiendesoldaterna.
    Må din mor genomlida din död, vad är det du vill? frågade Imam Husain av Hurr.
    Jag svär vid Gud, svarade Hurr tillbaka, att hade någon annan av araberna än er sagt något sådant till mig i ett sådant här läge hade jag svarat honom på liknande sätt. Men vad kan jag säga när er mor förtjänar endast de skönaste orden?
    Så vad är det du vill då, frågades han återigen av Imam Husain.
    Jag vill ta er till Kufahövdingen, svarade Hurr.
    Jag vägrar att lyda dig, sade Imam Husain.
    Och jag vägrar att släppa taget om er, sade Hurr. Så besvarade dem varandra tre gånger. Hurr tänkte efter och sade ”Jag är inte beordrad att kriga med dig, utan endast att inte skiljas från dig tills du tas till Kufah. Bege dig vart du vill förutom Kufah och Medinah så blir det en rättvis tid för mig också att följa dig och vänta på ett svar till mitt brev till ‘Ubaydullah. Du kan också skriva brev till Yazid eller ‘Ubaydullah om du så önskar. Kanske Gud avlöser mig från motstånd mot dig.”
    De gav sig iväg från Dhu Husam och färdades igenom vägen mot ‘Udhaib och Qádisiyyah i 38 mil. Sedan ändrade Imam Husain riktning mot vänster och färdades tills de nådde området Ba’dhah som sägs ha varit ett område i antingen ‘Udhaib eller Waqisah. Där vilade dem sig medan Imam Husain talade passionerat för sin karavan och svarade på deras diverse frågor som om allt var fullt normalt och ej färden till en säker död. Hurr blev orolig av talen.
    O Aba Abdallah, vet att ifall du drar svärd kommer du utan tvekan att dödas, och ifall du ens bestämmer dig för att göra motstånd kan jag inte tänka mig annat resultat än din död heller, sade Hurr.
    Är det mig du försöker skrämma med döden, frågade Imam Husain.
    Och finns det något mer ni kan göra mot mig än att ta mitt liv?
    Jag vet inte vad jag ska svara dig, fortsatte Imam Husain, men jag delar med mig till dig av en dikt som en troende bror från Aws yttrade till sin farbrorsson som försökte hindra honom när han beslöt sig för att ge sig av till Profeten och hjälpa honom i krig. ”Jag skall ge mig av mot döden, och döden är varken förlust eller skam för den som tror på Islam och har ett sanningsenligt mål. Speciellt när man avser offra sitt blod för de goda människorna och ta avstånd från förtryckarna och avlägsna sig från syndarna. Om jag överlever har jag ingenting att ångra, och om jag dör har jag ingenting att oroas för… men för dig räcker det med att ha valt ett skamligt liv i ständig förlust.”
    Efter att ha hört det chockerande svaret tog Hurr avstånd från Imam Husain och de fortsatte att färdas tills de anlände till ‘Udhaib ul-Hijánát som ligger nära Qádisiyyah i Irak. Där träffade de på fyra personer som anslöt sig till Imam Husain och Hurr protesterade.
    – Dessa personer har kommit från Kufah och tillhörde inte din skara av anhängare från början, så jag måste antingen lämna dem kvar här eller arrestera dem, sade Hurr.
    – Såsom jag skall försvara mig själv skall jag även försvara dessa fyra personer med mitt liv Hurr, sade Imam Husain.
    Du lovade att inte agera självmant och att vänta på svar från ‘Ubaydullah så lämna oss ifred och låt oss vara tills du får ditt svar.
    – Det stämmer korrekt men dessa fyra personer kom inte med dig, sade Hurr.
    – Dessa personer är mina anhängare och det är som om de kom med mig, och om du bryter mot ditt löfte så kommer jag att strida med dig, sade Imam Husain.
    De vilade sig lite vid Bani Muqátils slott och gav sig sedan iväg därifrån. När Imam Husain ville ändra riktning mot vänster igen hindrade Hurr honom och de såg en beväpnad ryttare som red hastigt mot de långtifrån. Bägge sidor väntade på ryttaren. Det var Malik son till Nasr Budi Kindi, budbärare till Hurr från Kufahövdingen ‘Ubaydullah. Han hade med sig ett svar till Hurr. Hurr läste brevet, han hade beordrats av ‘Ubaydullah att stoppa Imam Husain från vidare färd och tvinga hans karavan att sätta upp deras läger i ett vatten- och gräslöst torrt område. Vidare informerades Hurr att den beväpnade budbäraren skulle se till att Hurr lydde ‘Ubaydullahs order. Han gick fram till Imam Husain och sade allting till honom.
    – Låt oss i så fall sätta upp vår läger nära ett av vattenområdena som finns här, sade Imamen.
    – Beklagar, det är inte upp till mig längre, sade Hurr, då ‘Ubadydullah har sänt hit spionen.
    De fick tälta ute i ökenheta området ca en kilometer från Eufratfloden tills ‘Umar son till Sa’d anlände med fyra tusen män. Ju mer tiden gick desto fler och fler styrkor anlände till Karbala. ‘Umar tog över befälet och anordnade ‘Abdullah son till Zuhayr son till Sulaym Azdi som ledare över Medinaborna, Asad son till ‘Abdul Rahmán son till Abu Sabrah Jo’afi som ledare över Madh hidjklanen, Kindah son till Qays son till Ash’ath som ledare till klanerna Rabí’ah och Kindah, Hurr till ledare över klanerna Tamím och Hamdán, ‘Amr son till Hadjádj valde han som ledare över höger flak och Shimr son till Dhi’l-Jawshán över vänster flak, ‘Adhrah son till Qays ledare över ryttarna och Shabath son till Rib’í valde han som ledare över fotsoldaterna.
    Ju mer den förskräckliga dagen närmade sig desto mer fundersam blev Hurr och mer han oroades och mer nervös blev han. Mot slutet gick han till den högsta befälhavaren ‘Umar och frågade om han verkligen hade avsikten att kriga med Imam Husain.
    – Ja, sade ‘Umar och fortsatte, och jag svär vid Gud att det skall vara ett krig där minst lemmar avlägsnas från kroppar och huvuden spetsas på spjut.
    – Men varför accepterar ni inte något av Husains förslag då, frågade Hurr.
    – Om det vore upp till mig hade vi accepterat, men det är din hövding i Kufah som är krigsgalen och inte accepterar annat än detta, svarade ‘Umar.
    Hurr begav sig bort från fiendestyrkorna och hans släkting Qurrah son till Qays Riyahi följde med honom. Hurr försökte bli av med Qurrah.
    – Har du vattnat din häst idag, frågade Hurr.
    – Nej.
    – Har du inte avsikten att göra det?
    Qurrah har vid senare tillfällen narrerat att han föreställde sig att Hurrs frågor var ett försök att få Qurrah bort från sig för att sedan ge sig av och gömma sig från att delta i kriget så att han varken skulle medverka i att döda Imam Husain eller avslöjas ha deserterat så han gav honom den möjligheten och red tillbaka till fiendestyrkorna. Qurrah svor vid ett tillfälle på Gud att hade Hurr varit ärlig med honom om sin avsikt hade Qurrah ha följt med honom. Hurr red sakta sakta närmare Imam Husains läger tills en annan stamsman till honom vid namn Muhájir son till Aws Riyahi kallade på honom.
    – O son till Riyah, har du för avsikt att anfalla?
    Hurr gav honom inget svar, hela hans kropp darrade och han var svettig.
    – O son till Riyah, vad är det med dig, frotsatte stamsmannen. Om jag skulle frågas om Kufahs modigaste man skulle mitt finger peka ut dig, varför ser du då ut som du gör nu?
    – Jag svär vid Gud! Jag ser mig själv stå mellan helvete och paradis, svarade Hurr och fortsatte, och jag svär vid Gud att jag rekommenderar paradiset även om jag så måste styckas i bitar och brännas ihjäl!!
    Sedan red han hastigare och hastigare mot Imam Husains läger. När han närmade sig tog han av sig sin rustning och böjde sitt huvud ner i skam, och red sakta närmare och närmare. Några anhängare till Imam Husain såg honom och varnade att någon närmar sig. Han nådde dem och hälsade till Imam Husain.
    – Frid vare över er o Profetens son, jag är densamma som följde efter er karavan under er färd hit på order från ‘Ubaydullah. Jag svär dig Gud att jag inte hade någon aning om vad de avsåg att göra med dig. Jag trodde att de skulle komma överens med dig. Därför beslöt jag mig för att lyda mina order och när allt skulle sluta fredligt skulle jag inte klandras för att visat olydnad till mina befälhavare. Men nu ser jag på dessa människor att de inte har någon som helst avsikt att komma överens med dig. Jag finner ingen annan utväg än att ångra mig inför Gud genom att ansluta mig till dig och dö för din sak. Kommer Gud att ta mot min botgöran?
    – Ja, svarade Imam Husain, visst kommer Han att ta mot ditt ånger. Se så, kom ner från din häst nu.
    Frid vare över Husain, och över Ali son till Husain, och över barnen till Husain och över anhängarna till Husain!

    Post Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *