• Slaget vid Uhud

    Kuffar bestämde sig för att ta hämnd för förlusten vid Badr, deras kvinnor kunde inte tåla deras förlust, att deras stora hjältar hade dödats eller sprungit ifrån slaget och hånade sina män för detta. Abu Sufiyan, ville upprätthålla ilskan hos kuffar, så han förbjöd allt sörjande, tills man hade tagit hämnd på muslimerna. Vidare var det judar där, som spred poesi, som ökade hatet och ilskan hos kuffar i Mecka.

    När Profeten (saw), stoppade rutten mellan Quraysh och Irak, då var måttet rågat. Meckas ledare samlades för att marschera mot muslimerna. Abu Sufiyan tänkte inte låta muslimerna vinna igen, så han ville säkerställa en seger genom att besegra dem med hjälp av stora skaror kuffar på sin sida. Han samlade även stammarna Kanaanah och Saqeef. Vidare gav man löften om frihet åt slavarna, om de ställde upp i kriget, en av slavarna var Wahshi, en etiopisk slav. Han var känd för att vara duktig med att kasta spjut och han lovads frihet, om han kunde mörda Profeten saw, Imam Ali eller Hamza.

    Abu Sufiyan samlade ihop 700 man, med rustning, 3000 kamelryttare och en och en kavaleri på 200 man och ett stort antal fotsoldater. Denna armé började sin marsch mot Medina och stannade till vid Uhud, år 3 i Hijra . Profeten fick uppgifter om kuffars planer, så han bestämde sig för att möta dem utanför Mecka. ”Sahabas” som Abdullah bin Ubayy, svek muslimerna, med ett stort antal av hans följare, det leddde till att Profeten saw, bara hade 700 man med sig mot kuffar. Muslimerna hade enbart två ryttare med sig. När muslimerna ställde upp för slaget, så beordrade Profeten 50 man, att stå på en kulle, för att skydda muslimerna från att bli anfallna från baken. De beordrades flera gånger, att inte lämna kullen, vad som än hände.

    Profeten saw, visste att muslimernas moral var försvagad för att de såg en så stor armé emot sig, så han höll ett tal:

    ”Det är en svår uppgift att kämpa mot fienden och enbart de som har tro och är ledda av Allah, kommer stå ståndaktiga. Glöm inte att Allah är med dem som lyder Honom, medan satan är med dem som inte lyder Allah. Håll fast vid Jihad och använd er av det för att få Allahs välsignelser, som Han utlovat er. Ingen dör i denna värld, utan Allahs befallning.”

    På kuffars sida, hade Abu Sufiyan delat in sin armé i tre grupper. De tungt beväpnade sattes i mitten. Förberedelserna var nu klara och muslimernas lilla antal, stod emot dena stora kuffar här. Talha, ibn abi Talha, en stor krigare bland kuffar, började slaget. Han utmanade muslimerna på envig, Imam Ali a.s, accepterade gladeligen, och där föll Talha. Hans två bröder tog över fanan, men muslimerna sköt ihjäl dem med pilarna. Efter dem följde 9 kuffar, som tog över fanan, men alla de skickades till helvetet av Ali ibn abi Talib a.s.

    Efter dessa, kom en skrämmande figur ut till slagfältet, en etiopisk man vid namn Sawaab, han var så skrämmande att muslimerna inte vågade gå ut för att möta honom, men än en gång kom Ali ibn abi Talib a.s, ut, för att skicka honom efter resten av de kuffar, som han slog ihjäl, ett enda hugg, behövdes. När Abu Sufiyan såg allt detta, så skickade han ut sin armé på ett frontalangrepp. Luften var fylld av ljudet av svärd, som slog in på varandra, muslimer och kuffar, slogs för sina liv. Hamza, Imam Ali a.s och Abu Dujana, skapade kaos bland kuffar. Nu kom slaven Wahshi, in i bilden, han smög sig bakom Hamza och kastade sitt spjut på honom bakifrån, ett spjut som inte missade sitt mål…

    Muslimerna fortsatte dock att slåss mot kuffar och kuffar började dra sig undan. Deras förluster var skyhöga och resten började frukta för sina liv. Nu begick muslimerna ett stort misstag, istället för att jaga kuffar bort från slagfältet, så lade de ned sina vapen, och började roffa åt sig av bytet. Även de 50 bågskyttarna, gick emot Profetens order, och började gå ner från kullen för att inte förlora nåt av bytet. Ingen lydde sin Profet, sin mästare, sin ledare. Khalid bin Walid, såg vad som höll på att hända, han var på väg att fly, men stoppade sina ryttare och vände om mot muslimerna. Han kom bakifrån, och då bågskyttarna inte var där, hade han fritt fält. Muslimerna överraskades och kördes över. Kuffar stannade upp och återkom igen med full styrka. Muslimerna var alltså i mitten, bakifrån Khaled bin Walid och framifrån kuffar.

    Muslimernas fanbärare, Musaab bin Umari, dödades. Han liknade Profeten saw, jättemycket så kuffar började skrika att de dödat Profeten saw. Detta fick muslimerna att bli än mera disorganiserade. Flera av de mest kända sahabas, förlorade sin krigsmoral och några av dem, de med svag imaan, som Abu Bakr och Umar, de slängde bort sina svärd och menade att det inte var lönt att kämpa på, när Profeten saw, ju var död. Uthman sprang iväg så långt, att det tog honom 3 dagar, att återkomma till Medina. Medan andra modiga män, stannade kvar, de sprang emot kuffar med all sin kraft och var redo att ge sina liv för islam. Detta pågick tills en muslim såg Profeten vid liv och skrek ut detta. Muslimerna fick nytt mod men nu var alla kuffars blickar riktade mot Profeten saw. Det sägs att Profetens två övre tänder, slogs ut, så hård var attackerna mot honom. Profeten hade ramlat i ett litet hål och Imam Ali a.s, en kvinna vid namn Umm Ammarraah, var de ende som försvarade honom från de aggressiva angreppen. Umm Ammarrah skyddade Profeten med hjälp av sin skjöld, medan Imam Ali sprang ut mot kuffar, och slogs ensam mot övermakten.

    Det var under detta slag som Imam Alis, a.s, befästigades och han erkändes som svärdets och slagfältets mästare. Hans svärd slogs sönder under detta slag, då gavs han ett svärd av Profeten saw, kallat Thullfiqqar, klyvaren. På grund av det mod och det försvar som Imam Ali a.s uppvisade, hördes en röst i himlen. Det var ingen annans än Ängeln Gabriels röst, som skrek ut:

    ”Det finns ingen krigare som Ali; och det finns inget svärd som Thullfiqqar”.

    Kuffar hade vänt på slaget, men de kunde inte utnyttja sitt övertag, de hade inte styrka nog att ta över Medina och de kunde inte heller få bort muslimerna från Uhuds kulffar. De var dock nöjda med att de dödade män som Hamza och med att de fick muslimerna att fly, de började skända kropparna, genom att skära av de dödas öron och näsor. Hamzas lever skars upp och åts upp av Abu Sufiyans fru, Hind.

    Under detta slag dog 70 muslimer och 70 sårades. Imam Ali a.s sårades svårt över hela kroppen. Kuffar förlorade 22, och 12 av dem på grund av Imam Ali a.s. Muslimernas förlust, var ett test för dem, och de kom ut ur slaget, mera ståndaktiga, i att försvara sin tro och att försvara islams sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up