• Imam Ali ibn al Hussain – Zain al Abidin

    Imam Zain al Abidin

    Ingen Imam började sin Imamat, i en mera tragisk atmosfär än Zain al Abidin (a.s). Första dagen började med att han var sjuk, han var fånge hos Yazid ibn Muawiya, hans far och föregångare var död och hans avhuggna huvud fördes fram bland fienderna. De enda som var till Imamens tjänst, var kvinnor och barn och dessa hade alla förlorat någon älskad person den dagen.
    Detta följe fördes från stad till stad, som några slavar, istället för att folk värdesatte dem och deras status – De var Profetens (s.a.w) ättlingar, Imam Hussains (a.s) fruar, döttrar och barn. Dessa var heliga personligheter, som härstammade från den bästa av stammar.

    sajjad

    Första året satt Imam Zain al Abidin (a.s), i Yazids fängelse. Hans shiiter kunde inte få kontakt med honom.

    Förståeligt så innebar al Hussain (a.s) död, stort kaos för den shiitiska gemenskapen, man visste inte vad man skulle ta sig till, vissa grupper började nu försöka få Muhammad al Hanafiyah, Zain al Abidin (a.s), farbror, att bli ny Imam, något Muhammad inte var intresserad av.
    Om Yazid såg Zain al Abidin, (a.s), som en fara, så skulle han mörda honom utan att tveka, om han vågade mörda Imam Hussain (a.s), Profetens barnbarn och en man som var känd över hela den islamiska världen.

    Al Sajjad (a.s), hade tre uppgifter:

    1. Att deklarera sin Imamat utan att provocera fram sin död.
    2. Att förena alla shiiter, som nu är splittrade.
    3. Att sprida den sanna läran, och vara en ledsagare för dem som söker sanningen.

    DEKLARATION AV IMAMATET

    Det skedde genom en ”familjedispyt”. Muhammad al Hanaffiyah, menade att han var Imam efter sin bror al Hussain (a.s)., Zain al Abidin (a.s), sa detta stämde inte, att han själv var Imam efter sin far. Eftersom man inte kom fram till nåt resultat, föreslog Imamen att man skulle låta den svarta stenen vid Kaaba, döma. Under Hajj red de till Mecka, och det spred sig bland de vallfärdande, att dessa två män skulle låta en sten, bestämma. Ingen kunde förstå hur en sten kunde ge ett utlåtande. Vad skulle de göra när stenen inte kunde döma inte kunde svara, undrade massorna.

    Först gick Muhammad al Hanaffiya fram och tilltalade stenen, stenen svarade inte. Imam Zain al Abidin (a.s) sa då:

    ”Hade du varit wasi och imamen, hade stenen sannerligen svarat dig”.

    Muhammad sa då: ”Nu min brorson, be du och fråga den”. Imam Sajjad (a.s) bad då till Allah och sedan frågade han den svarta stenen på  arabiska förklara vem som var wasi och Imam efter al Hussain bin Ali (a.s).

    Det hördes ett muller och då talade stenen i klar arabiska:

    ”Oh Allah, sannerligen är wisayah och imamah, efter Hussain bin Ali, tillhörand Zain al Abidin Ali ibn al Hussain, son till Ali ibn Abi Talib och Fatimah bint Rasulallah.”

    Muhammad ibn al Hanaffiyah accepterade utslaget och gav sitt trohetslöfte till Imam Sajjad (a.s). (1)

    Denna dispyt var början på slutet för Kaisaniyah rörelsen (Al Mokhtars anhängare startade al Kaysaniyah och menade att Muhammad ibn al Hanaffiyah var Imamen). Då enades shiiterna under en Imam igen. När man betänker att det fanns många som var där för hajj, och hörde och såg detta mirakel och sedan vände hem för att berätta om den. Detta ledde till att shiiterna i hela världen fick reda på vem som var deras nya ledare.

     

    FÖRENA DEN SHIITISKA GEMENSKAPEN

    Hur skulle Imamen lyckas med att förena shiiterna under en Imam? Ska han hålla diskussioner? Men då är det enbart ett fåtal som får del av det och kan övertalas, och det är då bara de mera intellektuella. Det kan inte ändra folks känslor och att tillhöra en gemenskap, beror till stor del på känslor av att vara förenade, förbundna, enade. Enda som kunde förena shiiterna, var sorgen. Det var den känslan som såg till att man var förenad med andra.

    Sorg och bedrövelse, är de känslor som förenar djupast. Du kan vara glad, men folk i din omgivning eller i din närhet, kanske inte känner av likadana känslor som du gör. Din glädje förenar inte lika mkt som sorg. Tänk vad som sker när en katastrof drabbar ett land, då samarbetar alla partier (tänk på 9/11 i USA, där republikaner och demokrater förenades). Imam Zain al Abidin (a.s), använde sig av just denna sorg för att förena shiiterna.

    Majlisi (i Bihar al Anwar, volym XI) skrev ett helt kapitel om det här:

    ”Hans sorg och gråt över hans fars martyrdöd”. Där han bland annat skrev:

    ”Och det sägs att han (Al Sajjad a.s) fortsatte gråta tills hans ögon var i fara. Och när som han tog vatten för att dricka, grät han tills koppen fylldes av tårarna. Någon påtalade detta för honom och han svarade: ”Varför ska jag inte gråta, när min far förvägrades vatten, vatten som var tillgängligt för bestar och djur”. Och aldrig togs det fram mat till honom utan att han grät, så mycket att hans tjänare sade till honom: ”Må jag vara din lösesumma, åh son till Allahs budbärare! Jag är rädd att du kommer dö (av detta gråtande)”. Imamen (a.s), svarade: ”Jag beklagar mig enbart över min störning och smärta till Allah och jag vet inte. Aldrig att jag tänker på Fatimahs barns massaker, utan att tårarna stryper mig”.

    Naturligtvis ledde detta beteende hos deras Imam, till att shiiterna följde i hans fotspår med sin sorg, och de förenades för att minnas händelserna vid Kerbala. Detta skapade en känsla av förbund och enighet bland alla som deltog i dessa sorgmöten.

    Hur kunde Yazid och hans anhängare säga till Imamen att han inte fick sörja sin far? Det kunde de inte. Så därifrån fick vi vårt sätt att sörja under Ashura och det blev centrum för vår tro och vår gemenskap. Vart du än går i världen, så möter du människor, som delar din sorg, din ånger, ditt lidande för al Hussain (a.s). Det var därför fienderna till Ahlul Bayt senare insåg vilken gemenskap denna sorg hade skapat. De insåg hur denna sorg fick folk att lära sig mera om Ahlul Bayt, just på grund av vad som hände i Kerbala. Detta skapade den unika shiitiska karaktären. Därför försökte de stoppa detta, med våld eller med deras ”fatwas” som skulle dumförklara shiiterna. Nu har de än en gång ändrat sina planer. De ifrågasätter varför man ska gråta över något som hände 1400 år sedan? De frågar detta, samtidigt som de vet, att det är just dessa sorgprocessioner och dessa Majalis, är de som får även den sämste av shiter, att gå till moskén och sörja al Hussain (a.s). I dessa möten får de reda på mera om sin tro.

    Allt detta fick vi av Imamen Zain al Abidin (a.s) och shiiterna i början, visste nog inte hur värdefullt detta var.

    LÄRA UT SANN ISLAM

    Så Imamen klarade av 2, av 3 uppgifter och de var grunden för den viktigaste av punkter – att lära ut den sanna islam. Båda två problem han löste, handlade om att förena shiiterna under hans Imamat och att skapa grunden för framtida generationer att hålla sig till imamerna – sorgen över Hussain (a.s). Sista punkten, att lära ut sann islam, gjorde han genom åkallan (Dua). Han tecknade ned sina åkallan i en bok och bad sina två söner att göra kopior av hans bok. Dessa åkallan var inte bara bön utan även ett sätt att leda människorna på.

    Även här kunde inte kaliferna blanda sig i, då det inte innebar ett direkt hot mot deras ställning att han skrev en bok om åkallan. Hur kan någon komma mellan en betjänt och sin skapare, när betjänten lyfter upp armarna till himlen och ber sin skapare att rädda honom från problemet han befan sig i? I dessa duas, kunde man hitta svaren på många av de religiösa frågorna, besvarade vältaligt och logiskt. När man läser dessa dua, så stärks ens tro och hjärta och man får sann kärlek för Allah; och de utvalda imamerna.

    Boken vi talar om heter AsSahifatul Sajjadiyah/As Sahiftaul Kamilah, efter vår imam Sajjad. Går även under namnet Ale (familjen till) Muhammeds psalmer och Injil Ahlul Bayt.
    När denna bok visades upp för egyptiska lärda, blev de stumma av dess underbara ord. De förvånades av dess renhet och dess ord som förbättrar karaktären, som denna bok leder till.
    Den kände lärde Al Tantawi skrev:

    ”Jag har studerat denna bok med yttersta omsorg. Jag har gått igenom duas och Munajats (förbön) med ett sökande öga. Jag blev förbluffad av de storslagna meningarna och betydelserna som de innehöll. Jag blev djupt imponerad av värdet och den magnifikanta betydelsen av dessa dua. Jag undrar hur muslimerna hela denna tid varit okunniga om en sådan värdefull skatt. De har varit i en djup sömn alla dessa århundraden. De kände inte ens till att Allah förlänat dem en sådan värdefull förråd av kunskap.

    Dua i denna bok, leder till att man förbättrar sig själv. Å ena sidan har man delar som ökar ens kunnande och leder en åt rätt håll och bort från synd och dåliga saker, medan den andra delen får en att vilja göra gott och förbätra sitt inre.
    Är inte det här en bra läxa? Vi blir upplärda om vår tro, vår religion, Allah, utan att veta om det. Vi får läxor och kunskap, med hjälp av dua. Så människornas affärer delas in i två delar: Ena delen som får oss att avhålla oss från ont och den andra är att tillägna oss kunskaper och goda drag.”

    Sedan fortsätter han att bevisa sin syn med hjälp av ett antal duas. I en annan artikel, jämför han en dua av Imam Zain al Abidin (a.s), med profeten Noahs bön. Bara för att ge ett exempel av vår Imams religösitet och etiska utlärning av vår Imam.

    Martyrdöden

    Imam al Sajjad (a.s) bodde i en liten stad i närheten av Medina, varifrån han predikade och lärde ut kunskaperna till massorna. Ju mera han lärde ut till massorna, desto mera kom han i blickfånget för den tidens tyranner. Han levde under Yazid, Muawiya bin Yazid och Marwan bin al Hakam, fram till år 65 Hijra, sedan från 68 Hijra till 86, var det under Abdul Malik bin Marwan och från 86 Hijra till 96 Hijra, var det under Walid bin Abdul Malik, och det var Walid bin Abdul Malik som bestämde sig för att mörda Imamen. Imam al Sajjad (a.s) mördades med gift av Medinas guvernör år 95 Hijra (år 713 kristen tideräkning) på 25 i månaden Muharram.

     

    Seyyid Saeed Akhtar Rizvi

    Al-Serat, Vol. 5 (1979), Nos. 3 & 4

    Källa:

    (1)

    (al-Ihtijaj of al-Tabrasi, al-Kafi of al-Kulaini, Basa’-erud-Darajat, A’lumul-wara, Manaqib of Ibn Shahr ‘Ashob, Biharul-Anwar, Vol. XI, of Majlisi).)

One Responseso far.

  1. Sajad skriver:

    Hej,

    Jag har ett intressant projekt som jag tänkt påbörja som omfattar Bihar Al Anwar. Råkade av en slump hitta din sida igår, och hittade en hel del intressant läsning. Om du är intresserad får du gärna maila mig så kan jag berätta mer.

    Med vänlig hälsning,

    Sajad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up