• Var jag otacksam?

    Var jag otacksam?

    Samira blinkade så att en tår som började samla sig, försvann. Solen började gå upp och hon var böjd över sin dagbok, skrivandes i den dagens händelser.

    Hon kunde inte tåla det längre, hon orkade inte mera så hon skrev en liten dikt:

    Den ensamma rosen,
    ruskas i misär och mörker
    Mörkt runtomkring
    Mitt öde är att aldrig blomma…

    Varför besvaras inte mina böner? Varför är mitt öde att aldrig lyckas med det jag önskar mig? Varför? Det fanns så många obesvarade frågor i hennes huvud, budgeten räckte inte, för de fåtal extra sakerna hon önskade sig. Några nya tröjor, ett par skor åt Bilal, en ny klänning och väska åt henne själv, och lite saker till köket. Hon måste vänta med sin lista en månad till, för Bilal, hennes 2 årige son, fick feber och medicinen han behövde, åt upp alla besparningar.

    Samira började tänka på vad hennes syster Raheela skulle säga, hon skulle skryta om hur mycket lyx hon unnade sig även denna månad, och om hon mötte sina vänner så skulle de än en gång tala om hennes kläder, alltid samam kläder. De skulle skryta om vad de shoppat upp igen och igen.

    VARFÖR?? Mumlade hon högt. Livet är så hemskt, så bedrövligt. Hennes man, låg på sängen och märkte av hennes undertryckta tårar, han kände sin fru alldeles för bra, han kunde ana vad hon grämade sig över. Han försökte med alla medel att öka inkomsterna, men det räckte ändå inte.

    Ett barns små fingrar, börjar dra i hennes kläder,

    ”Barn lämnar dig aldrig i fred”

    Suckade hon högt och vände sig mot sin älskling, Bilal. Han ville mysa med sin mor, hon släppte sitt dystra jag och började leka runt med hans lockiga hår, han började bli bättre efter många sömnlösa nätter.

    Asim, hennes man, undrade om hon ville följa med nästa dag då han skulle träffa en vän till sig. Hon sa dock att hon inte orkade gå dit och bli utskämd igen, när hon såg hur bra folk hade det. Han försäkrade henne dock, oroa dig inte, lått oss gå och besöka dem.

    Efter att ha kört i 20 minuter, kom de fram till ett gammalt hus, men det var välbevarat, Ismail, ägaren, välkomnade dem, han hade två pojkar, tvillingar, de hoppade upp och ner av glädje, de ville leka runt med den sovande Bilal.

    Männen satte sig i vardagsrummet och Samira gick in, samtidigt som kvinnan i henne, gjorde precis det hon avskydde, att spana och döma och betygsätta sakerna i huset, från topp till tå, möblerna, besticken och tallrikarna, gardinerna, mattan, inget var lyxigt, inget var nytt, inget var perfekt, men damen i huset fick bra betyg för att hon ordnat till huset och storstädat det, en kort liten små tjock dam kom in i rummet, och höll ett barn i handen, ”Woooow” skrek Samira ut, utan att kunna hålla sig, när hon skulle sätta sig i soffan, och den sjönk in.

    Oh Förlåt, sade Asiya, medan hon log, du får gärna sätta dig i denna fåtölj, men barnen har tagit sönder fjädern.
    Samira såg att barnet inte var normalt, utan hade någon slags handikapp. På bordet lade hon märke till te, mackor, kakor och underbart frestande tårtor. Gästgivaren fyllde på te, medan de introducerade sig för varandra, man talade om barnen, maten, familjen och staden. Hela tiden tog Asiya hand om sitt barn, samtidigt som hon blev hela tiden avbruten av tvillingarna.

    Samira undrade hur gammal ungen var. Fem år, svarade Asiya med ett leende på läpparna, som om det fastklistrat på hennes ansikte. Oh jag tycker så synd om dig, Asiya, du verkar ha det svårt, sa Samira. Tycka synd? Finns inget att tycka synd om, Tacka Allah, så är jag välsignad, jag har mat på bordet, jag har ett tak över huvudet, som skyddar mig och jag har en kärleksfull familj. Det finns här allt jag behöver och detta underbara barn, är den största välsignelsen av dem alla, hon påminner mig dagligen om Allah, tänk om jag inte hade haft henne, då hade jag aldrig vänt mig mot Honom, aldrig bett till honom, och kanske bara brytt mig om världens lyx?

    Samira lyssnade tyst och började reflektera över sitt eget liv. Hennes tunga hjärta, hade ett behov av att höra denna påminnelse. Ja, tänkte hon för sig själv, tröjorna kan vänta, de gamla är fortfarande bra nog för mig, resten av sakerna var också bara lyx, hon gick igenom hela sin lista, det var inte en lista av saker hon behövde, utan en lista av saker hon ville ha. Hon påminde sig själv, om vilka välsignelser hon hade belönats med, de var oräknebara nöjdhet och glädje omfamnade hennes hjärta.

    Tacka Allah, du har rätt, sa hon och nickade bejakande.
    Samira blinkade så att en tår som började samla sig, försvann. Har jag verkligen inte tillräckligt? Eller var jag otacksam?

    Ibland stirrar vi oss blinda på vad andra har och betänker inte vilka välsignelser Allah gett oss i våra liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up