Gammalt inlägg som postas här igen.
Det finns få personligheter i historien, som kan mäta sig med Hussain. Det finns få öden, som kan mäta sig med Hussains öde. Det finns få berättelser, som fått sådan inverkan på världens gång, som berättelsen om Hussain bin Ali, Profetens barnbarn.
Stora män har försökt förstå hans öde, hans väg, hans offer. Under hans färd och efter hans död, såg man hur starka våra muslimska kvinnor dock var, som tog hand om den splittrade muslimska gemenskapen. Zeinab, Hussains käre syster, såg till att man mindes hans öde, hans väg och hans offer. Utan henne hade kanske hela berättelsen om Hussain försvunnit ur våra liv. Hennes mor, Fatima, var lika stark hon, hon var en av fyra kvinnor som lovats ett hus i paradiset. Bara 18 år gammal dog hon efter de skador hon åsamkat sig när hon stod upp emot hennes mans, Alis, ovänner i den muslimska gemenskapen.
Berättelsen om Hussain och om Ahlul Bayt, Profetens familj, är en berättelse om kamp, uppoffring, misär, oträttvisor, tortyr och död. Det är en berättelse om kampen mellan gott och ont, något som alltid fascinerat oss. Det är en berättelse om Islams början och om Islams räddning, utan Hussains offer, ingen Islam. Utan Hussains död, ingen förnyelse av Islam.
Resan börjar i dagarna, färden som börjar med att Hussain måste stoppa sin vallfärd och rida iväg med sin familj till sin fars gamla huvudstad Kufa.
Det är genom hans offer, hans blod, hans resa, hans umbäranden som man verkligen kan uppskatta livet, döden och Islam. Utan Hussain hade Islam varit förstörd för all framtid. Allah skickade oss en Profet för att visa oss Islams storhet och Allah skickade oss Hussain, Profetens barn, som offrade sig för att rädda oss och Islam.
På sin väg från Mecka till Kufa i dagens Irak, så fanns det några viktiga hållplatser i Hussains resa:
På den 8:de dagen i månaden Dhull Hijja, år 60, islamisk tideräkning, så började Hussains resa för att möta sitt öde. Med honom red ett 50-tal, däribland kvinnor, barn och män. Under resan ökade hans grupp lavinartat, då folk trodde de kunde tjäna på en konflikt. De släktingar som stannade kvar i Mecka och Medina, försökte varna Hussain för de faror som lurade på vägen, men Hussain sade att han inte red för att han ville ha makt, men för att få Islam tillbaka på den rätta vägen.
På sin resa återfinns 14 viktiga hållplatser, ställen där han höll tal eller mötte personer som spelar roll för vår berättelse.
1. Saffah:
Här mötte Imam Hussain den kände poeten Farazzadaq. Imamen frågade honom om situationen i Kufa och fick till svar: ”Människornas hjärtan är med dig men deras svärd är emot dig” Imam Hussain svarade då, Allah gör vad han önskar, jag överlåter det till honom.
2. Dhat el Irq:
Här mötte Imamen sin kusin Abdullah ibn Jafar, som hade sina två söner med sig, Auwn och Mohammed, de skulle till sin mor Zainab. Även han försökte övertala Imamen att återvända, men Imamen svarade, mitt öde ligger i Allahs hand.
3. Batn er Rumma:
Härifrån skickade Imam Hussain ett brev till Kufa i händerna på Qais bin Mashir, han träffade även på Abdullah bin Mutee, som just hade kommit från Irak. När denne hörde om Imamens planer, så försökte han stoppa honom och övertala honom att vända om. Han talade om för Imamen att Kufaborna inte var att lita på och inte höll ord.
4. Zurud:
Här mötte Imamen en viss Zohair ibne Qain. Zohair var inte anhängare av Ahlul Bayt, utan tvärtom en anhängare av Ommayyiderna, Ahlul Bayts fiender. Imamen talade med honom i det privata och efter det gav Zohair alla sina ägodelar till sin fru och berättade för henne att han ska dö martyrdöden snart.
5. Zabala:
Här fick Imam Hussain reda på om sin kusins död, Muslim bin Aqeel. Aqeel var Hussains sändebud. De som talade om Muslims död, försökte även de få Imam Hussain att vända om. Hussain talade då om för gruppen som följde med, om att Muslim bin Aqeel hade dödats och att folket i Kufa var emot dem. Han sa till dem som ville lämna honom, att de kan göra så utan problem. Många av de som försökte bli rika på resan, lämnade Hussain, till slut var det återigen bara 50-tal kvar med Hussain.
6. Batn e Aqeeq:
Här mötte Imamen en man från Akrama stammen som talade om att Kufa var omringad av stora arméer och att det var en fientlig stad, som man borde undvika. Ändå valde Imam Hussain att rida vidare.
7. Sorat:
Här stannade Imamen över natten och talade om för sina anhängare att ta så mycket vatten med sig som de bara kunde bära.
8. Sharaf:
Här skrek en av Imamens anhängare att han såg en armé som närmade sig dem, Imamen fick hjälp av en ledsagare att hitta en plats med ett berg som skydd.
9. Zuhasm:
Här mötte Imam Hussain, Hurrs armé, med 1000 man. Hurrs armé var törstiga, så Hussain erbjöd dem vatten. Även deras djur fick vatten. Vid middagsbönen var det Imam Hussain som ledde bönen och fiendesoldaterna stod bakom honom, böjda i bönen. Här berättade Hussain för Hurr om de många breven från Kufaborna. Många av soldaterna var från Kufa så Imamen sade:
Oh Kufas folk, ni skickade era sändebud och ni skrev brev att ni inte hade någon ledare och att jag borde komma för att förena er och leda er på Allahs väg. Ni sa att vi, Ahlul Bayt, var mera berättigade att leda er än någon annan. Om ni har glömt bort era löften, om ni är okunniga om vår status, om ni har ändrat er om oss, då vänder jag tillbaka.
Hurrs armé förvägrade honom dock att vända tillbaka, på Yazids befallning. De leddes att rida förbi Kufa.
10. Baiza:
Imamen nådde denna plats nästa dag och här höll han ett av hans mest kända tal:
”Oh folk, Profeten har sagt att ifall en person ser en tyrann bryta mot Allah och dennes Profet och ifall denna tyrann förtrycker människorna men inte gör något för att förbättra deras situation, då är det rätt av Allah att sätta honom på den plats han förtjänar. Ser ni inte hur den muslimska världen fallit? Ser ni inte att sanningen inte vidhålls och att falskhet inte har några gränser? Vad det gäller mig, Jag ser på döden som ett medel att uppnå martyrskap och jag ser ett liv bland förbrytare som inget annat än smärta och fyllt av umbäranden.”
11. Uzaibul Hajanat:
Här mötte Imam Hussain Trimmah bin Adi och var fortfarande omringad av Hurrs arme. Han fick även höra om hur Muslim bin Aqeel dog och hur Kufas befolkning betedde sig. Han visste nu att han inte skulle leva, ändå vägrade han foga sig för fienden. Trimmah erbjöd honom 20 000 krigare eller hjälp att fly till bergens säkerhet. Hussain svarade:
”Må Allah välsigna dig och ditt folk, jag kan dock inte bryta mot mitt löfte. Saker är förutbestämda.”
Det står klart här att han inte ville starta kriget, han ville inte vara den som är aggressorn. Han ville förändra människornas tänkande. Han hade lätt kunnat få stort stöd i Mecka och Medina, om han hade velat starta ett inbördeskrig.
12. Qasr e Bani Makatil:
Här blev det klart att han inte skulle komma till Kufa, då hurrs armé stoppade honom från att komma i närheten av staden. När han vilade sig så hörde Hussains son Ali Akber, att Imam Hussain sade, Inna Lillahi (Från Gud kommer vi och till Gud återgår vi). Sonen frågade hur det kom sig att han sade så, då svarade Imam Hussain att han hade drömt sig höra någon säga att alla hans anhängare kommer att dödas. Ali Akber sade: ”Är vi inte på den rätta vägen? Då betyder döden ingenting. Döden blir en välsignelse.”
13. Nainawa:
Här kom ett sändebud från Yazids ståthållare, Ibne Ziyad till Hurr. Hurr fick befallningen att under inga omständigheter låta Hussain komma undan. Hussains karavan kom förbi Ghaziriya och anlände till Karbala. Imamen suckade, frågade folk om namnet på området och då sade någon att det var Karbala. Hussain sade då: ”Ja, detta är Karben we Balaa (plats för smärtar och tortyr). Låt oss stanna här, för vi har kommit till vår slutmål. Här kommer vi att finna martyrskapet, här kommer vi att möta döden. Detta är Karbalaa.
14. Karbala
På Imam Hussains befallning ställde man upp tälten i närheten av en biflod till Eufrat. Detta skedde på den 2:de i månaden Muharram, år 61, islamisk tideräkning (Oktober, 3, 680).