• Högerhanden

    En gammal man, runt 90 år gammal, satt på en parkbänk. Han rörde inte på sig, satt bara där med huvudet nerböjt. När jag satte mig predvid honom, märkte han inte ens av min närvaro, och ju längre jag satt kvar där, desto mera började jag undra om han mådde bra.

    Till slut, även då jag inte ville störa honom, men ändå vilja ta reda på om han var okej, frågade jag honom om han mådde bra. Han tog upp sitt huvud, tittade på mig och log. Ja, jag mår bra, kom det ur hans mun. Tack för du frågar, fortsatte han med en stark röst.

    ”Jag ville inte störa dig, men du satt bara där och stirrade på dina händer och jag ville göra klart att du mådde bra.”

    Förklarade jag för honom.

    ”Har du någonsin tittat på dina händer?” Frågade han. ”Jag menar tittat på dem ordentligt?”

    Jag öppnade mina händer och började titta på dem, jag vände på dem, handflatorna upp och ned, nej jag hade nog aldrig riktigt tittat på mina händer och jag försökte i mitt inre förstå vart han ville komma.

    Sedan log han och började berätta en berättelse.


    Stanna upp och tänk för en stund på de händer du har, de har tjänat dig väl genom åren. Dessa händer, även om de är skrynkliga, hårda och svaga, har varit de verktyg jag använt hela mitt liv, för att nå ut och omfamna livet. De stoppade mitt fall när jag var litet barn, och föll ner på golvet. De lade mat i min mun och kläder på min kropp. Som barn lärde min mor mig att hålla upp dem i bön. De knöt mina skors snören och satte på mig mina stövlar.
    De torkade mina barns tårar, och smekte mitt livs kärlek. De har varit smutsiga, råa och svullna. De var osäkra och klumpiga när de skulle hålla min nyfödda son.

    De skrev de breven till mitt hem, och skakade och darrade när jag begravde mina föräldrar och min fru. Ändå var de starka och säkra när jag grävde ut min vän ur en håla eller lyfte bort en tyngd från in bäste väns fot.

    Än idag, när inte mycket hos mig funkar bra, så håller de mig uppe, lägger mig ned och fortsätter öppnas i bönen. Dessa händer är en bok om vart jag varit i mitt liv, vad jag uppnått och vad jag gjort.

    Men viktigast är att dessa händer är de händer som tar emot ”Dådens bok”, jag önskar och ber om att min högra hand ska ta emot detta livs umbärandens och testers belöning i sin hand. På Domedagen kommer alla få sin rättvisa belöning för allt man gjort i detta liv.”

    Efter det, lämnade jag parken och såg aldrig den äldre herren igen, men jag kunde inte släppa tanken på mina händer nu. Närsom jag är skadad i min hand eller jag stryker över mitt barns ansikte, så tänker jag på den gamle i parken.

    “(And remember) the Day when We shall call together all human beings with their (respective) Imam  So whosoever is given his record in his right hand, such will read their records, and they will not be dealt with unjustly in the least.”

    (Qur’an 17:71 )

    Post Tagged with , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up