Sanning och falskhet

Talha och Zubair var vänner till Profeten Muhammed, såkallade sahabas. Aisha var Profetens fru. Al Zubair var Imam Alis nära vän och släkting, han var en shia, en anhängare till Ali. Något skedde, det sägs att han ville ha en maktposition, och Imam Ali, rak, ärlig och kompromisslös med sin syn på islam, menade inte att han hade rätten att ge Al Zubair mera makt och mera välstånd. Al Zubair startade då en komplott med Talha och Aisha, och därmed bröt de sitt trohetslöfte till Ali.

Alis ord finns att läsa i boken ”Polarisation runt Ali ibn Abi Talibs karaktär”, skriven av Shaheed Ayatollah Mutaheri. Så här lyder de:

En man kom till Imam Ali och sade:

”Är det möjligt att Talha och Al  Zubair och Aisha, är samlade på fel väg? Hur kan personligheter som dessa, kära vänner till Allahs Profet, ha fel? Hur kan de följa falskhetens och orättvisans väg? Är något sådant möjligt?

Imam Ali svarade med ord som fick den kände lärde och författaren Taha Hussain att säga:

”Inga ord har sagts som var mäktigare och större, än de ord som Imam Ali yttrade om Talha, Zubair och Aisha, när dessa startade det första islamiska inbördeskriget.”

Deras komplott, ledde till att tiotusentals dog vid Kamelslaget, i Basra, dagens Irak.

Taha Hussain skrev att sen dagen då uppenbarelsen hade slutat och kallet från himlen hade fullbordats, så hade inga ord yttrats med sådan storhet och sådan kraft som de ord yttrade av Ali efter detta:

”Det är du som har blivit lurad; sanning har blivit till osanning för dig. Sanning och falskhet mäts inte av en persons makt eller personlighet. Det är inte rätt att du först värderar upp en person och sedan mäter sanning eller falskhet med hjälp av denna värdering; detta är sanning, för det överensstämmer med detta och detta är falskhet för det överensstämmer inte med detta. Nej, personligheter ska inte göras till kriterier för sanning och falskhet. Det är sanning och falskhet som ska göras till standard för personer och deras personlighet. ”

Så denna storslagne man, denna Ali, sade redan 1400 år sedan att man inte ska döma folk utifrån deras makt, deras namn, deras personlighet, utan man ska döma dem, mäta dem, med vad som är sant och vad som är osant. Även de mäktiga, även de med gott rykte, kan begå fel, och då ska man inte tänka på vad de gjort förr eller vilken makt och ryktbarhet de hade, utan man ska utifrån deras dåd bedöma, om de gjort rätt eller fel den här gången.

Hur ofta tar vi ställning om sanning och falskhet från gång till gång? Jag bedömer människor utifrån deras historia och deras förgångna, har de gjort något bra i sin förtid, då brukar jag vara mera välvilligt inställd, istället för att bedöma dem från gång till gång.

Liknande inlägg:

This entry was posted in Bra berättelser, Shiaislam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Sanning och falskhet

  1. bashar says:

    En irakisk sunni shaykh om Mu’waiyah. Han säger helt öppet att alla problem bland muslimerna idag beror på Mu’waiyah, och att man inte kan ta ställning för både Ali (ra) och Mu’awiyah samtidigt. Det är antingen eller.
    http://www.youtube.com/watch?v=wa2RBzwFaMg

  2. Bahlool says:

    Kan vara han som jag lyssnat på några gånger, minns inte hans namn dock..tror också att Muawiya lekte lekar, som inte ens går att förstå eller begripa. Sen alla sahabas han mördade osv..men sen har vi ju folk som gått på hans finter och då är det svårt att få fram sanningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>