Efter Profeten Muhammeds död, så blev det en splittring mellan muslimerna. Den ledare som valts av Profeten Muhammed att leda den islamiska gemenskapen, Ali ib Abi Talib, lurades på sitt arv och blev inte ledare för nationen förrän över 20 år senare än planerat. När han blev ledare, så startade en korrupt guvernör över Syrien vid namn Muawiya, ett uppror.
Muawiya var manipulativ och duktig på att klara sig undan att bli stoppad från att ta över hela riket. När Ali blev mördad, så fick Muawiya makten över hela det islamiska riket och lät införa en obligatorisk förbannelse av Ali vid bönen. När man hade tal vid bönen, så ställde man sig upp och förbannade Ali. En synd av stora mått då Profeten själv i många fall sagt att den som sårar Ali eller den som bekämpar Ali är utanför islam. Det här höll på i över 60 år.
Några muslimer vägrade, de mindes Profeten Muhammeds ord och befallningar. De visste och kände till Alis status. En av dessa var Hur ibn Adi.
Den sunnitiske lärde Sayyid Abu Alaa Maududi skrev i sin bok, Kalifer och Kungar:
”Hurj ibn Adi var en troende vän till Profeten Muhammed och spelade en avgörande roll i att upprätthålla de islamiska värdena i samhället. Under Muawiyas styre, när det infördes förbannandet/svärandet åt Ali, från predikstolen, så blödde muslimernas hjärtan men man höll tungan för mun, av fruktan för döden. I staden Kufa, kunde Hujr ibn Adi inte hålla tyst längre och han började hylla Ali och tog avstånd från Muawiya. Medan guvernören Mughira styrde, så var han tålmodig med detta men när Ziyad, guvernör över Basra, blev även guvernör över Kufa, började allvarliga dispyter, eftersom denne svor åt Ali vid bönen och Hujr brukade besvara honom.
Vid ett tillfälle så varnade Hujr, Ziyad, för att denne kom för sent till fredagsbönen. Ziyad fängslade honom då med tolv av dennes vänner, anklagade för att ha startat en grupp för att störta Kalifen Muawiiya och att de svor åt Kalifen. Han samlade även falska vittnen att vittna mot dem; att de menade att enbart Alis familj fick inneha Kalifatet. Andra anklagelser var att de skapade uppror, att de skickade hälsningar och välsignelser över Ali och att de hatade hans fiender (fiender som hade tagit över makten). Ett av vittnena var Qadi Shudri.
- De anklagade skickades till Muawiya och han dömde dem till döden. Ifall de dock svor och förbannade Ali och visade sitt hat för Ali, då skulle de bli förlåtna. De vägrade och Hujr sade: ”Jag kommer inte att säga något som går emot Allah”.
- Till slut mördades han och hans vänner. Av dessa skickades Abdur Rahman bin Hassan tillbaka till Kufa med ett skrivet meddelande, i det stod det att han skulle mördas på värsta möjliga sätt. Ziyad begravde honom levande. (5)
Hujr hade en sista önskan vid sin död, det var att man skulle döda hans son före honom, så att han stannar kvar vid sin kärlek till Ali och inte ändrade sig.
Även kända familjer, som Abu Bakrs och Umars familjer, fördömde mordet på Hujr ibn Adi (1). Många av Profetens Sahaba (vänner) ansåg att mördaren av Hujr är förbannad.
Muawiya, som lät mörda Hujr, var en grym tyrann men en slug sådan. Han anses vara en av de slugaste i den arabiska historien. Han var känd för att använda sig av guld för att muta och honung med gift för att mörda. Den lärde sunnitiske imamen Al Hasan al Basri, skrev det här om Hujr och Muawiya (3):
”Muawiya hade fyra brister/fel:
- Hans utnämnande av bråkstakar till maktställningar i samhället, så han stal makten och ledarskapet utan att rådfråga folket, även då det fanns bättre vänner till Profeten, som hade kunnat ge rätt vägledning.
- Hans utnämnande av sin son Yazid till sin efterträdare, en alkoholist och vinälskare, som klädde sig i siden och som var en gycklare.
- Hans erkännande av en oäkta son (Ziyad), medan Allahs Profet sagt; Ett barn tillhör sängen, och den otrogne ska stenas. (4)
- Hans mord på Hujr och dennes vänner. Elände över honom två gånger för hans mord på Hujr och dennes vänner
När Muawiya besökte Profetens fru Aisha, så frågade hon honom om han inte fruktade Allah när han mördade Hujr och dennes vänner? Men en man som bekämpade Profeten och dennes släktingar, kan inte frukta Allah.
Hujr är begraven i Adra, en stad norr om Damaskus, i Syrien.
Vilken tålamod, enligt källorna så bad Hujr innan han blev mördad och sa, aldrig har en bön känts så lätt att utföra som den jag gör nu. Han såg fram emot att möta sin skapare. Han ville behålla sina kedjor på sina händer, så att han kunde ha dem som bevis mot Muawiya när denne mötte sin skapare. Frågan är hur skulle vi handla? Vi är fega, skulle vi stå emot orättvisan och riskera våra liv? Det kan ses som fanatism eller fundementalism, men i slutändan är det vår önskan att inte leva som förtryckta eller slavar.
Det är denna kraft som driver islam överlag och särskilt shiaislam. Det är det här som skrämmer folk. Om Muawiyas guld inte kunde attrahera dessa människor, hur ska då materialismen i väst attrahera? Här ser vi många som slåss för sitt land, sitt folk och för rättvisan mot förtrycket. Det är något folk inte kan eller vill förstå. Ju mera du tänker, ju mera du bryr dig desto mera får du stämpeln av att vara en kuf.
Mina hälsningar till Hujr och hans vänner och anhängare. De dog för något som var värt att dö för…
Källhänvisning:
(1) al-Bidaya wa al-Nihaya, Volume 8 page 55 ; Kanz al Ummal, Volume 3 page 88 ; Tarikh al Islam by Dhahabi Volume 2 page 217 ; Tarikh ibn Khaldun, Volume 3 page 12 ; al Isaba, page 355 Dhikr Hujr; al-Istiab, Volume 1 page 97.
(2) Qadhi Abi Bakar al-Arabi. ’Awasim min al Qawasim’ p.341 ; Allamah Muhibuddin al-Khateeb
(3) History of al-Tabari, English version, The Events of Year 51 AH, v8, p154
– History of Ibn al-Athir, v3, p242
– al-Bidayah wa al-Nihayah, by Ibn Kathir, v8, p130 som nämner första brottet att han bekämpade Ali
– History of Ibn Kathir, v3, p242
– Khilafat Mulukiyat, Syed Abul Ala Maududi, pp 165-166
(4) Ziyad deltog i mordet på Hussain, barnbarn till Profeten. Han var känd för att kallas för Ziyad ibne Abih, Ziayd son till sin far, då ingen visste vem hans far var och han var alltså en bastard. Muawiya sägs ha varit fadern och därmed begick han ett brott som otrogen man.
(5) Histroy of al-Tabari, v4, pp 190-206
– al-Isti’ab, by Ibn Abd al-Barr, v1, p135
– History of Ibn Kathir, v3, pp 234-242
– al-Bidayah wa al-Nihayah, v8, pp 50-55
– History of Ibn Khaldoon, v3
(6)