• Ashura – Hussain – Kerbala

    Det finns få personligheter i historien, som kan mäta sig med Hussain. Det finns få öden, som kan mäta sig med Hussains öde. Det finns få berättelser, som fått sådan inverkan på världens gång, som berättelsen om Hussain bin Ali, Profetens barnbarn.

    Stora män har försökt förstå hans öde, hans väg, hans offer. Under hans färd och efter hans död, såg man hur starka våra muslimska kvinnor dock var, som tog hand om den splittrade muslimska gemenskapen. Zeinab, Hussains käre syster, såg till att man mindes hans öde, hans väg och hans offer. Utan henne hade kanske hela berättelsen om Hussain försvunnit ur våra liv. Hennes mor, Fatima, var lika stark hon, hon var en av fyra kvinnor som lovats ett hus i paradiset. Bara 18 år gammal dog hon efter de skador hon åsamkat sig när hon stod upp emot hennes mans, Alis, ovänner i den muslimska gemenskapen.

    Berättelsen om Hussain och om Ahlul Bayt, Profetens familj, är en berättelse om kamp, uppoffring, misär, oträttvisor, tortyr och död. Det är en berättelse om kampen mellan gott och ont, något som alltid fascinerat oss. Det är en berättelse om Islams början och om Islams räddning, utan Hussains offer, ingen Islam. Utan Hussains död, ingen förnyelse av Islam.

    Resan börjar i dagarna, färden som börjar med att Hussain måste stoppa sin vallfärd och rida iväg med sin familj till sin fars gamla huvudstad Kufa.

    Det är genom hans offer, hans blod, hans resa, hans umbäranden som man verkligen kan uppskatta livet, döden och Islam. Utan Hussain hade Islam varit förstörd för all framtid. Allah skickade oss en Profet för att visa oss Islams storhet och Allah skickade oss Hussain, Profetens barn, som offrade sig för att rädda oss och Islam.

    På sin väg från Mecka till Kufa i dagens Irak, så fanns det några viktiga hållplatser i Hussains resa:

    På den 8:de dagen i månaden Dhull Hijja, år 60, islamisk tideräkning, så började Hussains resa för att möta sitt öde. Med honom red ett 50-tal, däribland kvinnor, barn och män. Under resan ökade hans grupp lavinartat, då folk trodde de kunde tjäna på en konflikt. De släktingar som stannade kvar i Mecka och Medina, försökte varna Hussain för de faror som lurade på vägen, men Hussain sade att han inte red för att han ville ha makt, men för att få Islam tillbaka på den rätta vägen.

    På sin resa återfinns 14 viktiga hållplatser, ställen där han höll tal eller mötte personer som spelar roll för vår berättelse.

    1. Saffah:

    Här mötte Imam Hussain den kände poeten  Farazzadaq. Imamen frågade honom om situationen i Kufa och fick till svar: Människornas hjärtan är med dig men deras svärd är emot dig” Imam Hussain svarade då, Allah gör vad han önskar, jag överlåter det till honom.

    2.  Dhat el Irq:

    Här mötte Imamen sin kusin Abdullah ibn Jafar, som hade sina två söner med sig, Auwn och Mohammed, de skulle till sin mor Zainab. Även han försökte övertala Imamen att återvända, men Imamen svarade, mitt öde ligger i Allahs hand.

    3. Batn er Rumma:

    Härifrån skickade Imam Hussain ett brev till Kufa i händerna på Qais bin Mashir, han träffade även på Abdullah bin Mutee, som just hade kommit från Irak. När denne hörde om Imamens planer, så försökte han stoppa honom och övertala honom att vända om. Han talade om för Imamen att Kufaborna inte var att lita på och inte höll ord.

    4. Zurud:

    Här mötte Imamen en viss Zohair ibne Qain. Zohair var inte anhängare av Ahlul Bayt, utan tvärtom en anhängare av Ommayyiderna, Ahlul Bayts fiender. Imamen talade med honom i det privata och efter det gav Zohair alla sina ägodelar till sin fru och berättade för henne att han ska dö martyrdöden snart.

    5. Zabala:

    Här fick Imam Hussain reda på om sin kusins död, Muslim bin Aqeel. Aqeel var Hussains sändebud. De som talade om Muslims död, försökte även de få Imam Hussain att vända om. Hussain talade då om för gruppen som följde med, om att Muslim bin Aqeel hade dödats och att folket i Kufa var emot dem. Han sa till dem som ville lämna honom, att de kan göra så utan problem. Många av de som försökte bli rika på resan, lämnade Hussain, till slut var det återigen bara 50-tal kvar med Hussain.

    6. Batn e Aqeeq:

    Här mötte Imamen en man från Akrama stammen som talade om att Kufa var omringad av stora arméer och att det var en fientlig stad, som man borde undvika. Ändå valde Imam Hussain att rida vidare.

    7. Sorat:

    Här stannade Imamen över natten och talade om för sina anhängare att ta så mycket vatten med sig som de bara kunde bära.

    8. Sharaf:

    Här skrek en av Imamens anhängare att han såg en armé som närmade sig dem, Imamen fick hjälp av en ledsagare att hitta en plats med ett berg som skydd.

    9. Zuhasm:

    Här mötte Imam Hussain, Hurrs armé, med 1000 man. Hurrs armé var törstiga, så Hussain erbjöd dem vatten. Även deras djur fick vatten. Vid middagsbönen var det Imam Hussain som ledde bönen och fiendesoldaterna stod bakom honom, böjda i bönen. Här berättade Hussain för Hurr om de många breven från Kufaborna. Många av soldaterna var från Kufa så Imamen sade:

    Oh Kufas folk, ni skickade era sändebud och ni skrev brev att ni inte hade någon ledare och att jag borde komma för att förena er och leda er på Allahs väg. Ni sa att vi, Ahlul Bayt, var mera berättigade att leda er än någon annan. Om ni har glömt bort era löften, om ni är okunniga om vår status, om ni har ändrat er om oss, då vänder jag tillbaka.

    Hurrs armé förvägrade honom dock att vända tillbaka, på Yazids befallning. De leddes att rida förbi Kufa.

    10. Baiza:

    Imamen nådde denna plats nästa dag och här höll han ett av hans mest kända tal:

    ”Oh folk, Profeten har sagt att ifall en person ser en tyrann bryta mot Allah och dennes Profet och ifall denna tyrann förtrycker människorna men inte gör något för att förbättra deras situation, då är det rätt av Allah att sätta honom på den plats han förtjänar. Ser ni inte hur den muslimska världen fallit? Ser ni inte att sanningen inte vidhålls och att falskhet inte har några gränser? Vad det gäller mig, Jag ser på döden som ett medel att uppnå martyrskap och jag ser ett liv bland förbrytare som inget annat än smärta och fyllt av umbäranden.”

    11. Uzaibul Hajanat:

    Här mötte Imam Hussain Trimmah bin Adi och var fortfarande omringad av Hurrs arme. Han fick även höra om hur Muslim bin Aqeel dog och hur Kufas befolkning betedde sig. Han visste nu att han inte skulle leva, ändå vägrade han foga sig för fienden. Trimmah erbjöd honom 20 000 krigare eller hjälp att fly till bergens säkerhet. Hussain svarade:

    ”Må Allah välsigna dig och ditt folk, jag kan dock inte bryta mot mitt löfte. Saker är förutbestämda.”

    Det står klart här att han inte ville starta kriget, han ville inte vara den som är aggressorn. Han ville förändra människornas tänkande. Han hade lätt kunnat få stort stöd i Mecka och Medina, om han hade velat starta ett inbördeskrig.

    12. Qasr e Bani Makatil:

    Här blev det klart att han inte skulle komma till Kufa, då hurrs armé stoppade honom från att komma i närheten av staden. När han vilade sig så hörde Hussains son Ali Akber, att Imam Hussain sade, Inna Lillahi (Från Gud kommer vi och till Gud återgår vi). Sonen frågade hur det kom sig att han sade så, då svarade Imam Hussain att han hade drömt sig höra någon säga att alla hans anhängare kommer att dödas. Ali Akber sade: ”Är vi inte på den rätta vägen? Då betyder döden ingenting. Döden blir en välsignelse.”

    13. Nainawa:

    Här kom ett sändebud från Yazids ståthållare, Ibne Ziyad till Hurr. Hurr fick befallningen att under inga omständigheter låta Hussain komma undan. Hussains karavan kom förbi Ghaziriya och anlände till Karbala. Imamen suckade, frågade folk om namnet på området och då sade någon att det var Karbala. Hussain sade då: ”Ja, detta är Karben we Balaa (plats för smärtar och tortyr). Låt oss stanna här, för vi har kommit till vår slutmål. Här kommer vi att finna martyrskapet, här kommer vi att möta döden. Detta är Karbalaa.

    14. Karbala

    På Imam Hussains befallning ställde man upp tälten i närheten av en biflod till Eufrat. Detta skedde på den 2:de i månaden Muharram, år 61, islamisk tideräkning (Oktober, 3, 680).

3 Responsesso far.

  1. Seif skriver:

    Hej,
    Tack för en informativ och bra blogg.
    Har en fråga som jag skulle vilja få svar på.
    Såg nyss på filmen profetens tårar.
    I filmen är Yazids fru som heter Hind mycket
    angelägen om att imamens släkt skall behandlas
    väl, bejtänten i hushållet säger till henne samtidig
    att Yazid nog kommer att skona hennes morfars släkt. Vem är denna Hind och hur blir hon släkt med imam Hussein (as)?
    Tacksam för svar.

  2. Bahlool skriver:

    här beskrivs det lite om henne

    Hind, Wife of the Cursed Yazid
    Visits the Prisoners of War

    (” Qaid qaane mein talatum hai ke Hind aatee hai” )

    The prisoners are informed that Hind is on her way
    Beset with humiliation is Zainab’s state
    Agitated, distraught, embarrassed, distressed
    Beside herself with grief, she cries out her prayers

    ”Unyielding the earth, distant the sky
    Come pray Oh ladies that I rather die”

    ”What must I do now in this moment of sham
    Save me from humiliation in Akbar’s name
    Make a circle around me, conceal me in your midst
    Hide me in a corner, away from such disdain”

    ”I’m bare headed, no chador, hide me you must
    Hind is coming, cover me with the prison’s dust”

    ”At Hind’s arrival, why mustn’t I be dismayed?
    I’m the daughter of Ali, now in prison I stay
    The prison walls I wish would part, wrap me within
    Or escape to Karbala, where my dear Brother lays”

    ”In the desert of Karbala, I will feel no disgrace
    Un shrouded is my Brother, uncovered my face”

    Then Fizza cried out ”My Lady, I see her now’
    ”With glory and fanfare Hind comes, people bow
    Her maids in chador, yet Hind’s head is bare
    Accompanied by guards, the trumpets play loud”

    ”Her pace is unhurried, she pauses often times
    Frequently she stops to weep at the prison sights”

    Hind cries ”At the prisoners’ sobs, I’m distraught”
    ”Their wails of `Yaa Husain’ with pain are fraught
    who killed their leader, why do these prisoners weep?
    Was he a Sayyid? Tell me, keep from me not”

    ”My heart is burdened, I weep in pain
    I see Fatima, bare headed in grief, complain”

    ”I am certain a terrible wrong has been done
    The angels grieve, grieve the moon and the sun
    I must go to Najaf, I find no peace these days
    Only Ali can help me, he is the one”

    ”If all is well, my Maula sleeps in peace
    if not, then restless in his grave, he weeps”

    Just then Hind’s entourage drew closer in
    And saw a Noble Youth bound in chains, laying still
    Gaunt and withered for lack of water or food
    His face and body bruised with spears and whips

    As He quivers with weakness starvation brings
    A rattling is heard from His shackles and chains

    The royal maidens turned to Hind and cried
    ”In this dark prison, He glows like a light
    Engrossed in prayer, He’s oblivious to us all
    Why imprison Him.? He most certainly will die”

    ”Who bound Him in shackles, ropes and chains?
    To Maula Ali He’s related we’re certain Oh Hind”

    Hind approached the imam in great distress
    moving the chains, her head on His feet she placed
    ”Who is it?” He called and Hind replied
    ”A servant of Shabeer, my salaam to you I say”

    ”Oh Prisoner its time to state Your last will
    You’re close to death, are You prepared still?”

    ”Your last will 1 will honor, do not fret Oh dying one
    I’ll walk with Your coffin, barefoot under the sun
    Pray tell me about You, tell me Your name”
    He replied ”For forty more years live I must”

    ”You can call me a captive, a helpless soul
    I’m a prisoner in shackles, I’m ill, such is my lore”

    ”What ails You?” She asked ”Orphan hood” He replied
    ”The cures” Hind inquired ”His mourning” He cried
    ”And Your homes” asked Hind, ”Nowhere” said the imam
    ”Your caretaker?” She asked ”Oblivion” He replied

    Hind asked Him the reason for His mournful sighs
    He showed her the bruises on His back in reply

    ”Why do they punish You so?” Hind cried
    ”Not a faulty deed have I done,” He replied
    Hind then asked, ”Since when are You so chained”
    ”It was the 10th’ of Muharram when they bound me” He
    sighed

    ”For my shroud I own not a piece of cloth
    My Father’s body I’ve left on the sands, burning hot”

    Hind then turned toward Zainab and cried
    ”Looks like Fatima in prison, Oh what a plight”
    She then stared at Banu, and in amazement said
    ”It’s a princess from Iran in prison, what a sight”

    ”I’m speechless at the sights I have seen today”
    ”Kulthum and Zainab in prison.? Oh what a day’

    Zainab cried ”Oh Hind, do not mention these names”
    ”Would such ladies be in prison? Imagine the shame”
    ”Of Fatima’s daughters, do not so speak
    ”Hold your speech, seek pardon in Allah’s name”

    ”with reverence of whom the Prophet did speak
    Will the Muslims capture them, their chadors steal?”

    ”The Lady who was buried in the dark of the night
    Bare headed her daughters would roam in daylight?
    Of whom the Prophet spoke highly, with love
    The Muslims will loot and with them they will fight?”

    ”Oh Hind, in public the kin of Muhammad parade
    The heavens didn’t fall and the earth didn’t quakes”

    Horrified, in distress, Hind fell on Zainab’s feet
    ”Pray forgive me” She cried, ”Do not sit still”
    ”Behead me for speaking with such disrespect”
    ”Curse me,” Hind cried ”Of me speak ill”

    ”When I mention Shabeer’s name, you weep in pain
    When I ask your names, you bow your heads in shame.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up