• Strindbergs syn på judarna

    Muslimerna anklagas för en massa saker, men vad säger en nationalhjälte som Strindberg om judarna?

    När den märkvärdiga nation, som kallas judar,
    först visat sig i Sverige, kan icke bestämt avgöras;
    en svensk jude har uppgivit att de funnits här i
    alla tider och hållit sig undanstuckna bland de
    tyskar, som alltid hava funnits i huvudstaden,
    och med dem förväxlats. En annan uppgift, som
    synes bekräfta den förra, är den: på Gustav III:s
    italienska resa skall han i en stad i norra Italien
    ha blivit uppvaktad av en deputation judar, som
    till konungen framlämnat en summa pengar i guld,
    med anhållan att få besöka hans land. Den alltid
    penningbehövande konungen blev livligt tilltalad av
    den påtagliga vänskapen, och skall genast ha skrivit
    hem till vederbörande, med tillsägelse, att ett
    präktigt folk, med vilket han stiftat bekantskap i Italien,
    och som kallades judar, skulle få fritt tillträde till
    hans rike. Härpå, berättar sagan, skall vederbörande
    hava svarat, att det präktiga folket redan fanns i
    landet, och att det alltid funnits där. Huru härmed
    förhållit sig i verkligheten skola vi nu efter
    tillgängliga skriftliga källor tillse.

    Att judar funnits i Sverige före 1600-talet är icke
    troligt, emedan de först på 1500-talets senare del
    skola hava förekommit i de nordtyska städerna; att
    de däremot funnits i Sverige på 1600-talet veta vi
    (269) bestämt, ty i Stockholms kyrkors dopböcker
    förekomma rätt ofta judar, vilka tagit dopet, vilket då
    var, det enda sättet för dem att få stanna i riket. Dessa
    dopceremonier voro ett omtyckt skådespel för
    befolkningen, och hovet ansåg som en halv ära att såsom
    faddrar få befordra de vilsefördas omvändelse.
    Sålunda, och kanske på grund av nedan anförda
    avstyrkande på judarnes anhållan att få bosätta sig i
    Stockholm, läto år 1681 den 29 September två till
    evangeliska läran omvände gamle judar vid namn Israel
    Mandel och Moses Jacob, med deras hustrur och barn,
    tillsammans tjuguåtta personer, i tyska kyrkan av
    församlingens dåvarande bägge pastorer Bezelius och
    Strauch sig döpas, och voro vid tillfället närvarande
    konung Carl XI, änkedrottningen Ulrika Eleonora
    och Hedvig Eleonora samt många andra höga
    ståndspersoner. Flera sådana fall förekommo under samma
    århundrade i Katrina och under nästa i Storkyrkan.

    År 1667 fick en jude d’Azzeveda svenska
    regeringens fullmakt att följa en flotta till Medelhavet för
    att underhandla med de afrikanska furstarne. Men
    underhandlingarne avbrötos till en del på grund av
    att man ansåg affären något osnygg, då det gällde att
    skeppa ut krut och kulor till turkarne.

    Redan år 1680 avstyrkte Stockholms konsistorium
    judarnes ansökan att få i huvudstaden bosätta sig;
    och i ett kungligt brev av 3 December 1685 till
    överståthållaren heter det: »Som konsistorium i staden
    tillkännagivit att några judar skola uppehålla sig här
    och icke allenast understa sig att föröva deras judiska
    religion, utan ock ännu flere vara hit förväntandes
    med hustrur och barn, till den ändan sig här att
    nedsätta, varutav lätteligen kan följa förargelse och vara
    (270) att befara det ett och annat missbruk uti vår rätta
    evangeliska religion härav kunde sig insmyga…
    funnit för gott, det inga judar, såsom Kristi namns och
    församlings försmädare, må tillåtas här i staden eller
    annorstädes i våra provinser att vistas.» Och skulle
    de vid högsta straff förständigas; att inom fjorton dagar
    lämna staden. Vi se sålunda att judfrågan på
    1600-talet ännu höll sig på det religiösa området och icke
    blivit en rasfråga. Emellertid hade judarne, som både
    voro ett klokt och ihärdigt folk och icke höllo på
    religionen annars än då deri gagnade deras intressen,
    börjat taga dopet och därigenom undgått den så
    kallade förföljelsen; dessutom hade de med säker
    blick insett fördelen av att genast sluta sig till de
    maktägande, och vi träffa dem som hovleverantörer
    eller, som de kallas i räkenskaperna, hovjudar åtfölja
    Carl XII:s härar. Det var troligen genom den nära
    bekantskapen med den alltid penningbehövande
    kungen som de fingo rättigheten att, utan dop,
    bosätta sig i riket, vilken rättighet sålunda första gången
    meddelades dem 1718 och sedan förnyades 1727, 1746
    och 1748, dock endast i småstäderna, emedan riket
    ville ha motsvarande gagn av den medgivna
    rättigheten. Men småstäderna med sina tarvliga
    förhållanden synas icke hava varit någon lockelse för
    judarne, ty de skyndade icke att befolka dem, utan
    hade fortfarande sina blickar riktade på det rika
    Stockholm. Att judarnes kärlek för gamla Sverige
    icke varit så alldeles ren, framgår dels av de hastiga
    dopen, dels av en benägenhet, som skulle kunna kallas
    oblyg, att begära statsanslag. Sålunda ankommer till
    Carl XII mitt under krigsåret 1708 ett brev från
    rådet, vari förfrågas huru man skall handla med en
    (271) änkejudinna vid namn Hedvig Eleonora Renata, som
    i dopet tagit änkedrottningens namn. Mannen Michael
    Renatus, som ifrån den judiska villfarelsen sig
    omvänt, hade år 1686, på grund av omvändelsen eller
    några tjänster, erhållit en hyreshjälp av 200 daler
    kopparmynt; men när mannen dog och änkan satt
    med fyra barn, anhöll hon om pensionens fortfarande
    utgående. Rådet tvivlade icke att kungliga
    benådningsbrevet gällde såväl mannen som hustrun,
    »medan hon jämte honom den kristna tron antagit,
    varandes hennes tillstånd nu så mycket mera medömkan
    värt, sedan mannen fallit henne ifrån, som henne
    kunde försörja, där hon nu vid sin ålderdom sutte
    med fyra stycken faderlösa barn, vore främmande
    här på orten, och av de sina förlåten, sedan hon för
    religionen skull dem med all eljest till förväntande
    förmon övergivit och sig ifrån dem skiljt.» Vad
    kungen svarade på detta, hava vi icke forskat efter,
    men säkerligen var hans tid ute i fält för mycket
    upptagen av viktigare saker året före slaget vid
    Pul-tava, att han skulle kunna ägna någon tid åt
    utredning av den karaktäristiska motiveringen för denna
    egendomliga ansökan. Under allt detta hade judar
    härstädes funnits och drivit sin handel, och finnes
    spår efter deras framfart i Svea hovrätts handlingar
    åren 1723-37, naturligtvis rörande affärer. Och att
    de även försökt driva omvändelsen som affär, synes
    av en liten i Stockholm år 1725 utkommen skrift, kallad
    »Judischer Ceremonien, nebst ihrem dabey habenden
    Aberglauben zum Dienst der Wahrheit vorgestellt»,
    författad av en omvänd jude Christian Quttlob
    Seelig-mann, och vilken under sken av avslöjande redogör
    för judarnes bekanta ceremonier vid de olika festerna,
    (272) vilka han kallar »abscheuliche und schrechliche
    Fabeln und aberglauben».

    Året 1782 är emellertid avgörandet i judarnes
    svenska historia, ty då är det reglemente utgivet,
    varigenom de lagligen fingo under vissa betingelser
    nedsätta sig i riket och åtnjuta fri religionsövning.
    Detta reglemente ställer genast frågan om judarne
    på rätta ståndpunkten, ty det är utfärdat av
    kommerskollegium; det andas en stor humanitet, såsom
    havande sin tillkomst under upplysningstidevarvet,
    men också ett stort förutseende, grundat troligen på
    stor erfarenhet. Då judarne nu insläpptes att skörda
    i ett land, där de aldrig odlat eller sått, fingo de alla
    de »förmåner som med statens säkerhet och samhällets
    trevnad bäst kunde förenas». Sålunda fingo de icke
    besitta rikets ämbeten, då de ju icke kände riket,
    icke som riksdagsmän döma över landets intressen,
    då de ju icke hade samma intressen som landet,
    icke inrätta offentliga skolor till lärans utvidgande,
    icke genom några sina kyrkoceremonier giva
    anledning till förargelse. Men man var angelägen att få
    in ordentligt och förmöget folk, som med sina kapitals
    insättande i rörelsen gav ett vederlag för undfångna
    förmåner, och ville icke låta upp svenska landet som
    en allmänning för kringstrykande ockrare; därför
    ålades varje främmande jude att sist inom åtta dagar
    efter ankomsten till riket anmäla sig hos konungens
    befallningshavande och hos honom inlämna sina pass
    och betyg om frejd och ärende, vilka betyg skulle
    vara utfärdade av de äldste och bestyrkte av
    magistraten i den ort, där juden senast haft sitt
    hemvist. Kunde icke betygen godkännas, ägde
    myndigheten rätt att utvisa juden, och skulle man hålla noga
    (273) hand över att ingen inkommande måtte såsom
    domestiker med sig i riket insmyga så kallade
    tiggarpojkar. Sedan den inkommande juden nu blivit
    godkänd och därvid ej var något att påminna, blev
    han av konungens befallningshavande förpassad till
    någon av de tre städerna Stockholm, Norrköping eller
    Göteborg, och var han förständigad att icke på vägen,
    varken i städer eller på landet, idka någon handel
    eller något varubyte. De judar, som redan funnos i
    riket, skulle hos vederbörande förete frejdebetyg, och
    uppgiva i vilken stad de ville utöva sin verksamhet.
    I de tre nämnda städerna ägde ’främlingarne öva
    all lovlig handel, så i gross som i minut, den senare
    dock ej annorlunda än i öppna bodar, men icke genom
    kringlöpande i husen och på gatorna. De i gross
    handlande judarne hade, jämte rättighet att anlägga
    och sköta fabriker samt deltaga i skeppsrederier,
    handelskompanier och skeppsvarv, i synnerhet att
    driva handel med växlar, aktier och publika papper,
    även som dem vore obetaget att ingå i entreprenader
    och allmänna leveranser, vid vilket allt och så länge
    de sig till allmänhetens nöje uppförde de hade att
    åtnjuta samma friheter som inhemska grosshandlare.
    För övrigt hade de full frihet att nära sig med
    konstmålning, gravering, pitscher-stickning, diamanters och
    andra ädla stenars slipande, optisk glasslipning, samt
    allehanda matematiska och mekaniska instrumenters
    förfärdigande, desseiners och mönsters ritande,
    brode-ring och annan konstig söm, lack-tillverkning,
    penn-beredning, korkskärning och dylika arbeten, som ej
    hörde under skrå. Dock ägde de sätta sina söner att
    lära hantverk hos mästare, men utan utsikt för dem
    att vinna burskap, vilket skulle varit en orättvisa
    (274) mot de infödda. Men dylika arbeten, på vilkas
    utförande av judarne vederbörande ägde
    förhoppningar, behagade icke judarne, utan de höllo sig till
    sin gamla kärlek handeln, ehuru de sedan skyllt på
    att de icke fingo arbeta. Av farhåga för en dylik
    sakens gång stadgades försiktigtvis också, att var och
    en, som ville öva näring, skulle styrka att han (kläder
    och husgeråd samt ovissa fordringar oräknade) själv
    ägde i kontanta pengar eller växlar ett redbart kapital
    av två tusen riksdaler specie och detsamma med sig
    i riket inbragt. Men en i landet född eller uppfödd
    judeson behövde endast ett kapital av ett tusen
    riksdaler specie. Den rabbin eller föreståndare däremot,
    som av kommerskollegiurn inkallades för synagogans
    skull, vore befriad från skyldigheten att införa något
    kapital. Men här funnos också mindre bestämmelser,
    avsedda till såväl de inföddes som de invandrandes
    fromma. Sålunda undantogos från minuthandelsrättigheten
    försäljning av viktualievaror, vin, brännvin,
    dricka och medikamenter; att bevista marknader utom
    den stad, där han övade verksamhet, ägde juden icke
    heller.

    Som däremot lagstiftarne hade kännedom om
    vissa små förmenta religiösa föreskrifter, vilka judarne
    voro måna om att få behålla, såsom till exempel
    det barbariska bruket vid slaktning, vilket icke fick
    ske med spetsig kniv, vissa brödsorters ätande vid
    vissa tider o. s. v., så ville dessa icke göra något våld
    på de fromma känslorna, utan tilläto slakteri,
    bryggeri, bröd- och sockerbageri jämte vinförsäljning
    i minut judarne emellan. Till lagstiftarnes öron hade
    också kommit mindre goda rykten om judarnes sätt
    att handskas med guld och silver, varför de också förbjödos
    (275) att skada dessa metaller, varjämte en särskild
    paragraf författades av förmodad förfalskning av rikets
    mynt, vilket skulle straffas med spöslitning efter lag,
    och där brottet ej förtjänade döden, förvisning ur
    riket.

    Full religionsfrihet var judarne beviljad, och fingo
    de i de tre fristäderna upprätta synagoga samt hålla
    rabbin med erforderlig betjäning, ankommande på
    judarne vad titel och värdighet de inom sig ville
    lämna den person, som de valde till synagogans
    föreståndare.

    Som man dels fruktade rasblandning, dels motsåg
    religiösa tvister, förbjödos judar att gifta sig med
    svenskar. Ville de gifta sig inbördes, skulle de erlägga
    sex riksdaler till gardesbarnhuset. Denna senare
    bestämmelse förefaller egendomlig nog men var en
    ringa ersättning, som staten ansåg sig ha rätt att
    fordra för den utomordentliga förmån den i stället
    beviljade judarne, nämligen frihet från
    värvningsplakatet eller den tunga krigstjänsten.

    För att förekomma förvecklingar mellan
    stammarne, och med kännedom om folkets ovilja och
    fruktan för judarne, förbjöd man dessa att i sin tjänst
    antaga svenska undersåter, vilket förbud dock icke
    iakttogs; likaså förbjödos judarne att hålla sina
    bodar öppna om sön- och helgedagar, och de fingo
    icke tvinga sina tjänstehjon av annan bekännelse att
    på sådana dagar annat arbeta, än det som svenskt
    tjänstefolk då vanligen plägar förrätta.

    Men staten ville även skydda dessa nykomlingar
    i deras avföda; därför skulle vid dödsfall församlingens
    äldste upprätta och till förmyndarkammare eller
    magistrat inlämna bouppteckning, men förmyndarne ägde
    (275) judarne själva att förordna, och ägde rabbiner rätt
    att avgöra i arvstvister.

    Uppstod tvist mellan kristen och jude, och kunde
    sanning ej utan ed utletas, skulle då jude, efter
    domarens föregångna lagliga pröpning, avlägga sin
    ed i synagogan i domareris närvaro, på lika sätt samt
    efter enahanda edsformulär, som i dylikt fall
    vanligen nyttjas, då judar med varannan gå till rätta.
    Beträdes jude med falsk ed, antingen mot kristen eller
    jude, vare han riket förvisad.

    Vi sågo huru den judiska stammens anhållan att i
    riket få bosätta sig, genast uppfattades såsom en affär
    eller ett fritt utbyte av fördelar, och att staten satte
    sig i försvarstillstånd och icke öppnade ett gammalt
    odlat land till spekulationsfält för löst folk, vilket ville
    ha en tusenårig odling till skänks att börja handla på.
    Denna klara blick för förhållandet röjer sig också i
    sista paragrafen, där oförställt visas, att staten släpper
    in judarne mot att de i vederlag eller borgen föra
    pengar med sig. »I händelse någon av judisk nation»,
    heter det, »som vore antingen av särdeles stor
    förmögenhet, eller ock ägde någon förut obekant
    kunskap, varmed han ville hit inflytta och börja
    någon ny och förut opåtänkt handelsgren eller
    slöjdeinrättning, som finnes lända riket till en besynnerlig
    förmån och nytta, skulle sådant hos k.
    kommerskollegium tillkännagiva, så vill k. kollegium efter
    därvid sig företeende anledningar, en sådan hos
    K. Majestät i underdånighet anmäla till några speciella
    förmåners och rättigheters åtnjutande utöver vad i
    detta reglemente, som för judiska nationen i allmänhet
    är gällande, finnes stadgat.»

    Ville man sålunda å ena sidan draga in judar
    (276) med rikedom och uppfinningsförmåga i landet, så
    hade man också varit betänkt på att hålla dem i
    handen med förordningar, och man visste väl vad
    förmåner man gav i stället för vad man trodde sig
    få, och uttalade också kollegium den fordran, att
    judarne, »som äga att njuta all den säkerhet, samt
    det beskydd till liv, heder och gods, som svenska
    undersåtare tillkommer», måtte ställa sig i allo
    Sveriges lag, och regeringssätt, samt detta
    reglemente till efterrättelse.

    Detta var 1782. Men huru judarne förstodo att
    begagna de maktägandes inflytande, för att genom
    oupphörliga ansökningar om undantag småningom
    tillvälla sig rättigheter, som snart skulle inkräkta på
    infödingarnes och med dem komma i konflikt, finna
    vi redan så tidigt som 1812, eller tjugo år efter dessas
    erhållna tillstånd att i riket få vistas. Det är i den
    ryktbara processen mot hovjuvelerarne Michaelsson
    och Benedicks vi första gången träffa på judarne som
    en med de maktägande så lierad korporation, att
    icke allenast de åklagade i det närmaste friades från
    straff för sådana brott, som begagnandet av falska
    vikter, utan även allmänna åklagaren överhopades
    med smutsiga beskyllningar i en på ett högst
    ovärdigt sätt uppsatt skrivelse, förutom att judarne mot
    honom läto utgiva en anonym skandalbroschyr.*

    En egendomlig omständighet härvidlag var att fiskalen
    Junbeck några år förut haft sak med
    fabriks-fattigkasse-föreståndarne, bland vilka namnen Schiick,
    Nathan och Schönherr förekommo.

    Vad 1782 års reglemente så vist förutsett,
    nämligen att det icke vore nyttigt och välbetänkt att
    (278) låta ädla metaller gå genom judarnes händer, innan
    de skulle utlämnas till allmänheten, blev likväl
    alldeles gjort till intet genom kungliga undantag; och
    det är sålunda vi kunna tjugo år efter träffa herrar
    Michaelsson och Benedicks som hovjuvelerare,
    säljande guld- och silverpjäser åt allmänheten, oaktat
    1782 års stadga endast tillät dem Slipning av ädla
    stenar. Om nu hovet kunnat göra denna
    undantagslagstiftning med rätta eller ej, veta vi icke, men
    herrar M. och B. arbetade emellertid i guldsmedyrket,
    och i stor skala. Slutligen upptäcktes att
    smärre silverpjäser, som blivit vederbörligen
    kontrollerade, fastlöddes och nitades på större, som
    släpptes ut i handeln. Häremot var nu intet att
    anmärka, om bara de större pjäserna varit fullviktiga,
    men de voro alla underviktiga. Härför tilltalade,
    förklarade herrar M. och B. att de överlåtit allt
    ansvar för fabrikaten åt verkmästaren Wiertz. Denne
    blev syndabock och kom i fängelse, ehuru han icke
    haft något intresse av förfalskningen, men
    hovjuve-lerarne gingo fria, ehuru de utsålt falska guldarbeten
    till flera tusen dukaters vikt.

    Samtidigt härmed gör handels- och slöjdfiskalen
    Junbeck hos nämde herrar beslag på falska vikter
    och vågskålar, med den påföljd, som ovan anfördes.
    Anmärkningsvärd är den djärvhet, med vilken de
    anklagade uppträdde inför domstolen, där de
    åtminstone voro överbevisade om och öppet erkände, att
    de icke justerat sina vikter på 12 år, oaktat detta var
    vid vite påbjudet. De ville med en egendomlig
    lättvindighet »bortblanda ämnet för undersökningen och
    förvandla det till en uppenbar löjlighet»; och om
    herr B. anföres att han »med överskridande av anständighetens
    (279) gräns, visade sig så hemmastadd hos en
    högre auktoritet, att han stödde armen och största
    delen av kroppen på själva dombordet». I den
    skriftväxling, som i tryck utgavs och igenom vilken
    judarne ansågo sig rentvagne, fördes å de åklagades
    sida ett ovärdigt och övermodigt språk, fullt med
    obevisade beskyllningar, där framför allt, naturligtvis
    till åklagarens värsta andrages, att han av lusta till
    beslagsandelar, vilket utgjorde hans lön, företagit
    nämda förföljelse. Att fallet icke var enstaka, veta
    vi därav, att redan förut en annan jude, vid namn
    Marcus ’Marcuse, sålt underviktiga guldpjäser och
    därför blivit dömd till böter.

    Allmänhetens ögon hade emellertid blivit
    öppnade, och stor ovilja rådde emot judarne; härtill
    bidrog också en konkurs, den dittills största i
    Stockholm och som en jude gjorde, varvid skulderna gingo
    upp till 1,200,000 rdr, och fordringsägarne endast
    erhöllo 11 procent, på vilken bankrutt man, med eller
    utan skäl, ville skylla den kris och kursförändring,
    som rådde 1812, 13 och 14. Oviljan, som växte under
    årens lopp med judarnes småningom ökade
    rättigheter utan motsvarande skyldigheter, bröt ut i full
    låga, då år 1838 ny stadga helt enkelt utfärdades,
    varigenom judarnes så kallade rättigheter blevo snart
    sagt obegränsade. Här begagnades nu för första
    gången den taktik att kalla judarne mosaiske
    trosbekännare, ehuru judarne endast anse de mosaiske
    vara en sekt. Man ville nämligen förfalska frågan
    och göra den till en religionssak, ehuru allmänna
    tänkesättet bland de kristne var sådant, att man mest
    icke brydde sig om någon religion alls. Petitioner
    med 100,000 underskrifter ingingo till regeringen, och
    (280) oroligheter utbröto i huvudstaden, med den verkan
    att redan den 21 September samma år en ny
    förordning utkom, som upphävde den förra. Under detta
    år och de följande regnade broschyrer för och emot
    judarne och utgöra en hel liten litteratur. Därpå vilade
    saken till 1840 års riksdag, då de tre ofrälse stånden
    förenade sig i en anhållan att få 1782 års
    judereglemente återställt. Den diskussion, som då förekom
    i borgareståndet, är högst märklig, emedan detta stånd,
    som närmast kom i beröring med judarne, bäst kunde
    yttra sig om dem. Frågan är här från början ställd
    på sin rätta ståndpunkt, nämligen som rasfråga, så
    att varje motståndarnes lust att hissa den falska
    flaggan – religiös ofördragsamhet – genast betogs dem.
    Det var Carl Lidbom i borgarståndet, som vågade
    taga ut steget denna gång, och bära alla det
    filantropiska koketteriets beskyllningar för att vara oupplyst.
    Han öppnar sin motion med den förklaringen att,
    då de författningar av 1838, som åt ett främmande
    folk inrymt medborgarrätt och som rörde högst
    viktiga punkter i civil- och kyrkolagen, blivit utan rikets
    ständers medverkan samt utan högsta domstolens
    eller andlig myndighets hörande utfärdade, med
    åsidosättande av grundlagen, konstitutionsutskottet
    nog skulle beivra saken såsom ett självsvåld. Därpå
    erinrade han hurusom judiska nationen 1782
    insläpptes i riket, i tanka och under förutsättning att
    de skulle införa kapitaler och en högre slöjd- och
    handelsskicklighet i riket samt kraftigt upparbeta
    Sveriges industri, handel och sjöfart, vilka hade
    utomordentligt lidit av de häftiga skakningar i
    penningeväsendet, myntvärdet och förmögenhetstillståndet
    nästföregående årtiondet. Hade de inflyttade
    (281) »medlemmar av judiska nationen» uppfyllt nu anförde
    förutsättningar eller efterlevat de bestämmelser, som
    i 1782 års reglemente blivit gjorda, då funnes ett stöd
    för deras sökta utvidgning av förmåner. Men detta
    hade icke ägt rum, »ty judarne förstodo snart här,
    liksom på många andra ställen, att sätta sig i sådan
    förbindelse till regeringen och auktoriteter, att de
    blevo över lagen och, i uppenbar strid mot
    reglementet, tillvunno sig högst väsentliga fördelar och
    berättiganden, vilka till tomma ord förvandla flera
    av de i berörde reglemente utstakade villkoren och
    inskränkningarne vid deras inflyttning, verksamhet och
    rörelse, varpå, om så behöves, faktiska bevis i
    mängd skulle kunna anföras.*

    Ett bevis på deras servilitet lämnar den »bön som
    dagligen läses i judiska synagogan under påstående krig
    med Ryssland 1790».

    »Du allena segergivare! Lär vår
    konungs fiender att icke längre högmodas! Den sin konung
    vördar han håller din bud och är dig kär!
    Hör därföre Gustavs trogna Folks böner! Bevara din
    smorda (!) såsom en ögnasten. Förlena Konungens
    makalöse bröder, Prins Carl (XIII) beständig seger och lycka!…
    Och stärk du hans högra hand, såsom han strävar att göra
    sitt namn odödligt!»

    Den oförgätliga skriften är på judarnes äldstes Aron
    Isaacs och Gumbert Hirschs föranstaltande uppsatt av
    Marcus Maure.

    Eller vilka hava de förvärvsgrenar varit, som erfarenheten
    ådagalagt, att judarne alltifrån det de i riket insläpptes,
    förnämligast omfattat? I första rummet importhandeln.
    Knappt namnes någon enda medborgare av judiska
    nationen, som varit exportör, och än mindre är det
    känt, att skeppsrederiet, denna för vårt land så
    naturliga och nyttiga industrigren, varit av någon bland
    dem idkad. Däremot har importen, och särdeles in-
    (282) förseln och spridandet i riket av utländskt kram och
    fåfängliga lyx- och överflödsvaror, varmed judiske
    handlande i de sista tiderna, i tävlan med utländska
    provryttare, snart sagt, i ordets egentliga bemärkelse,
    översvämmat landet, utgjort den huvudsakligaste av
    judiska nationens medlemmar idkade rörelsen. Den
    industrigren, som judarne därnäst berömmas att hava
    bragt riktigt i flor uti de städer, varest de fått
    etablera sig, är procenteriet, och att denna mening
    icke måtte vara alldeles orättvis, vinner styrka därav,
    att i alla de städer, där de ej haft tillstånd att bosätta
    sig, likasom på landsbygden, procenteriet, åtminstone
    i stort, är i det allranärmaste okänt.»

    Därjämte ådagalade motionären, huru
    osannfärdigt det vanliga påståendet var att judarne måste
    slå sig på handel och ocker, därför att de icke fingo
    sysselsätta sig med annat, erinrande om de många
    yrken, som uppräknades i 1782 års reglemente.
    Vid diskussionen i ståndet utreddes frågan i
    samma sansade riktning, och många tänkvärda
    sanningar uttalades.

    Sålunda yttrade herr Gustafsson bland annat:
    »Fördragsamhet är visserligen en bland de vackraste
    kristliga dygder; men jag skall allt för mycket fela
    mot plikt och övertygelse, om jag därav lät
    förblinda mig ända därhän, att jag gillade principer,
    som tillerkände främmande trosbekännare större
    förmåner även i ekonomiskt hänseende än landets egna
    barn. Att detta senare förhållande verkligen ägt rum,
    vad den laglydiga judiska nationen vidkommer, vill
    jag med exempel bevisa. Det är nämligen bekant, att
    judiske handlanden i Norrköping Soldin, på kongliga
    kommerskollegii tillstyrkan, för sig och hustru erhöll
    (283) en vidsträcktare handelsfrihet än hittills svensk man
    någonsin ägt, nämligen att över allt i alla städer och
    på alla marknader få försälja icke blott kläde, utan,
    märk väl, alla möjliga fabriksvaror.»

    Herr Brinck frågade ståndet, om någon av dem
    skulle kunnat vara nog oblyg att anhålla om något
    sådant som herr Soldin. Därpå anförde han
    skriftligen: att han under nu pågående filantropiska skrän
    om människorätt icke kunde fatta eller erkänna någon
    allmän människorätt, som moraliskt eller politiskt
    ålägger en nation förbindelsen att inom sitt land
    inkorporera ett främmande folk och att tillåta den
    främmande folkstammen att där utbilda sig såsom
    en stat i staten. Tvärtom trodde han, att den
    allmänna människorätten och mänsklighetens stigande
    odling och förädling just gick ut på, å ena sidan att i
    varje samhälle tillintetgöra de stater i staten, som
    under barbariets och råhetens tidevarv uppstodo, samt
    å andra sidan att i en gemensam nationalitet eller till
    ett enda folk innerligt sammansmälta och förena de
    mer eller mindre besläktade folkstammar, av vilka
    varje samhälle, som utbildat sig till ett politiskt helt,
    bestod. Därpå visade han huru judarne ursprungligen
    betraktade sig som en adel, ett särskilt folk, som
    aldrig ville blanda sig med andra, emedan de voro
    Guds eget och sålunda alltid skulle sätta Mose lag
    över Sveriges rikes. »Juden blir», säger han, »så
    länge han bekänner den mosaiska tron och denna
    tro är för honom annat än ett tomt ord, alltid jude,
    a l d r i g s v e n s k.»

    Herr Nordvall visade det lögnaktiga i det bekanta
    påståendet, att judarne pressades i Sverige på pengar,
    genom att påpeka huru de genom 1838 års för-
    (284) ordning befriats från avgiften för skyddsbrev, vilken
    avgift dock fortfarande uttogs av svenska medborgare,
    som begärde burskap.

    Herr Helsingius visade huru vissa av judarne
    missbrukat gästfriheten och förstått att icke allenast
    genom tumning av våra författningar, utan ock genom
    de medel de ägt i sina händer, nedtysta auktoriteter
    och beslagare.

    Detta var också på några undantag ståndets
    allmänna mening 1840; men 1853 hade meningarne
    ändrats, och då beviljades, på förslag av en i
    borgarståndet, som var av judisk extration och därför med
    stora filantropiska syften begåvad, nya och
    vidsträckta förmåner. Vad sedan inträffat känna vi!

    Till sist några ord om judarnes religiösa
    förhållanden i det främmande landet. Redan under
    Gustav III hade den lilla församlingen inkallat en
    rabbin Levi Hirsch ifrån Alt-Strelitz i Mecklenburg.
    Första synagogan i Stockholm öppnades i Sjöbergska
    huset vid Köpmantorget. Som denna lokal redan efter
    några år visade sig otillräcklig, såg man sig om efter
    en ny sådan och stannade vid gamla auktionshuset
    vid Tyska Brunn, där den höll sig kvar intill våra
    dagar, då en ny invigdes, den nuvarande, vid
    Vahren-dorfsgatan, uppbyggd efter ritning av professor
    Scholander. Till liturgi antogs den pragiska, emedan de
    flesta av Stockholms judar voro från orter, där
    densamma följdes. I stadshagen ovanför
    Hummersberg fingo judarne sig begravningsplats anvisad år
    1789. Numera finnas synagogor i alla större städer,
    där judar funnit för gott att slå sig ner

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up