• Kärleken för Muhammed

    Jag sitter här och håller på med ett längre inlägg om Imam Ali, när jag finner ett inlägg om den heliga Profeten Muhammed och vad folk gjorde, på grund av sin kärlek för honom. I dagens muslimska värld försöker vissa sekter få bort den kärlek vi har för denna heliga Profet, de ogillar att vi firar hans födelsedag, att vi nämner hans namn och att vi minns honom i våra böner. De ogillar att vi använder honom som verktyg för att nå vår Herre. Å andra sidan har vi islamofoberna, som försöker med alla medel att degradera den heliga Profetens rykte.

    När islam kom till araberna, så kallade man Profeten för magiker, lögnare och svartkonstnär. Under medeltiden menade västerlänningarna att Profeten Muhammed var en djävul och idag menar man att han är en pedofil, även när motsäger det på logiskt sätt. Här kommer en berättelse om några vänner till Profeten Muhammed. Tyvärr missar många muslimer, konvertiter som ”födda” muslimer, Muhammeds betydelse. De gamla vännerna till Profeten, de kände till denna magnifika person, denna heliga man, denna ärliga människa. May my soul be sacrificed for you my lord…

    Abu Dharr al Ghifari

    Profeten hade gett order om att marschera mot staden Tabuk, runt 600 mil norr om Medina, nära Syriens gräns. Några av de så kallade vännerna till Profeten omnämns i Koranen som hycklarna, de försökte med olika medel att undvika att gå ut i kriget. Till slut gick ändå en stor här ut i kriget och man hade en lång resa framför sig, så man led svårt av hettan och törsten. Ibland sägs det att vissa inte fick något annat än en dadel i sig, på hela dagen. De var dock alla glada och hade stor framåtanda.

    Abu Dharr var också med, på vägen så föll tre män bort, en efter en, och varje gång talade man om det här för Profeten. Hans svar var alltid:

    ”Ifall han har något gott i sig, så kommer Gud att få honom att komma tillbaka; och ifall han inte har något gott i sig, då är det bättre att han försvann.

    Abu Dharrs svaga kamel föll bak och då såg man att Abu Dharr också försvann och Profeten sade återigen samma sak,

    Ifall han har något gott i sig, så kommer Gud att få honom att komma tillbaka; och ifall han inte har något gott i sig, då är det bättre att han försvann.

    Armén fortsatte på sin väg och Abu Dharr kunde inte få sin kamel att röra på sig, den var för svag, så han tog på sig sin packning och började röra på sig efter armén. Törsten var outhärdlig, plötsligt nådde han några stena samlade runt en liten kulle, och där hittade han lite regnvatten som hade samlats på platsen. Törsten var svår, och ändå valde denna Abu Dharr att säga till sig själv, hur kan jag dricka innan min vän Profeten Muhammed druckit vatten? Respekten och kärleken var oändlig.

    Så han samlade upp vattnet i sin behållare och började röra på sig efter den muslimska hären. Armén hade tagit paus och då kom män till Profeten och sade en figur närmar sig vid horisonten. Profeten sa, utan att röra sig ur fläcken, det måste vara Abu Dharr. När Abu Dharr kom närmare så såg man att det verkligen var denne hjälte. Just när han kom fram kunde hans fötter inte bära honom längre. Profeten bad männen att ge honom vatten illa kvickt, men Abu Dharr svarade med en trött och svag röst, att han hade vatten med sig. Profeten Muhammed undrade då hur han kan ha vatten med sig när han håller på att dö av törst?

    ”Oh Allahs budbärare, när jag smakade på vattnet så vägrade jag att dricka det så länge min vän, Profeten, inte hade fått dricka.” (1)

    Om inte detta är kärlek, vad är det då? Detta är den kärlek Muhammed fick fram hos människorna. Kärlek som inte är köpt eller framtvingad.

    Raji-dagen

    De muslimska historikerna talar om en känd händelse som kallas för attacken mot Raji eller Rajidagen, även detta är en berättelse ur de historiska böckerna och som visar vilken person Profeten var.

    En grupp från Adal och Qarahstammen, skickade bud till Profeten Muhammed om att de ville lära sig mera om islam och ville få några muslimer som gästföreläsare. De skulle lära upp hela befolkningen.

    Profeten skickade då 6 män med budbärarna. Männen kom fram till ett område som beboddes av Hadhilstammen, där tog de en paus. (3) De sex männen skulle just somna in, när de plötsligt överfölls av beväpnade män. Det blev uppenbart att de var förrådda av budbärarna. Männen skulle försvara sig, men anfallarna lovade att inte skada dem och lämna dem över till fienden i Mecka. Tre av männen, inklusive ledaren Asim ibn Thabit, vägrade och slogs tills de dödades. Tre män överlevde, då de gick med på pakten, däribland Zaid ibn Ad Dathinnah, Khubayb ibn Adii och Abdullah ibn Tariq.

    Männen som anföll tillhörde Hudhaylistammen och de tog dessa tre med sig till Mecka, just när de var i närheten av staden, då lyckades Abdullah bin Tariq att lossa repen som hade fästs runt hans händer, men innan han nådde sitt svärd, så dödades han av fångtagarna. Zaid och Khubayb fördes då som enda överlevande, till Mecka. Där utbyttes de mot fångna Hudhayl medlemmar.

    En viss Safwan ibn Ummayyah, hade förlorat sin far i slaget vid Badr, och han såg sin chans att ta hämnd, så han köpte Zaid. Han ville döda honom utanför Mecka så man förde Zaid utanför stadens murar. Hela stadens befolkning gick ut för att se spektaklet. Zaid gick stolt fram till sin bödel, Abu Sufiyan, en av ledarna för Mecka och en av de största fienderna till Islam, han såg en chans att förödmjuka Profeten Muhammed. Så han gick fram till Zaid och sade till honom:

    ”Jag uppmanar dig att svära vid din gud, önskar du inte att Muhammed skulle vara här istället för dig, och att du skulle vara hos din familj”?

    Zaid svarade:

    ”Vid Gud, jag önskar inte att Muhammed är någon annanstans än på den plats han befinner sig på och att inte ens en liten törn skadar honom för att rädda mitt huvud.”

    Abu Sufiyan, hycklaren, han som senare blev känd för sin rappa käft, han hade inget att komma med. Man såg förvåningen och rädslan i hans blick. Han talade då till sitt folk och sa:

    ”Vid gudarna, jag har aldrig sett en man vara så älskad som Muhammed är älskad av sina följeslagare”.

    Efter en stund hämtade man ut Khubayb. Där bad han Meckaborna, att låta honom be sin dödsbön, man gick med på hans sista önskan och han bad i lugn och ro. När han var klar, sa han till massan:

    ”Jag svär vid Allah, att hade det inte varit för att ni tror jag drar ut på min dödsögonblick, så hade jag bett längre och många fler böner.”

    Man valde att korsfästa Khubayb, när han var upphängd på korset, då hörde man hans röst:

    ”Oh Gud! Vi har fullföljt vårt uppdrag, uppdraget som getts oss av vår Profet; tala om för honom vad som skett och vad som gjorts mot oss.”

    När man förnedrar eller angriper Muhammed,då är det väl knappast så konstigt att människorna blir irriterad och demonstrerar? För detta är Profeten,  den utvalde, den man som förändrade världen.


    Källhänvisning
    (1)

    Biharu’l-anwar, vo1.21, pp. 215 -216 (new ed.

    (2)

    Ibn Ishaq’s The Life of Muhammad, translation of A. Guillaume, London, 1955, pp.426 – 428.

    (3)

    At a place called ar-Raji’. (tr.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up