• Hur många fler saker missar vi?

    Ibland hittar jag sköna berättelser, jag vet inte om det är sanna eller ej, men de har en poäng som är väl värd att tänka på. En sådan är den här som jag översatte:

    Tågstationen i Washington DC, en kall Januari morgon år 2007. En man spelade violin och stycket han spelade var Bach, han höll på i 45 minuter. Under den tiden kom runt 2000 personer förbi, de flesta på väg till sitt arbete. Efter tre minuter upptäckte en medelålders man att det fanns en musiker som spelade musik. Han började gå lite långsammare och stannade i några sekunder för att senare skynda sig iväg för att hinna med sitt schema.

    4 minuter senare:

    Violinisten får sin första dollar, en kvinna slängde pengarna i hatten utan att stanna upp och bara fortsatte gå.

    6 minuter senare:

    En ung man ställde sig mot väggen för att lyssna på  musikern, sedan tittade han på sin klocka och gick vidare.

    10 minuter hade gått:

    En 3 åring stannade upp, men hans mamma drog iväg honom illa kvickt. Ungen stannade upp för att titta på violinisten igen, men mamman drog hårt i honom och ungen fortsatte gå, under hela tiden vände han sitt huvud tillbaka för att titta på musikern. Samma sak kunde man se hos andra ungar som gick förbi, men deras föräldrar var jäktade.

    45 minuter:

    Musikern spelade utan uppehåll. Enbart 6 personer stannade upp för att lyssna en kort stund. Runt 20 gav pengar men fortsatte gå som vanligt. Mannen tjänade 32 dollar den dagen.

    1 timme:

    Han slutade spela och tystnaden tog över. Ingen märkte det. Ingen klappade, ingen gav uppskattning. Ingen visste om det här, men violinisten var Joshua Bell, en av de största violinisterna i världen. Han spelade ett av de mest kända stycken som som någonsin skrivits, med en fiol som kostar 3.5 miljoner dollar. Två dagar tidigare hade Joshua spelat inför ett utsålt konserthus i Boston, där varje inträdesbiljett kostade runt 100 dollar i genomsnitt.

    Detta är en sann historia, Joshua Bell spelade inkognito på stationen, anordnad av tidningen Washington Post, i ett pågående socialt experiment om uppfattning, smak och människors prioriteringar. Frågan som ställdes var: I en alldaglig miljö, vid en opassande timme, uppfattar vi då skönhet? Stannar vi upp för att uppskatta den? Känner vi igen talang i ett sammanhang där vi inte förväntar oss den?

    En möjlig slutsats som man kommer fram till ur detta experiment är:

    Ifall vi inte ens har tid att stanna upp och lyssna på en av världens bästa musiker, som spelar ett av de bästa och finaste musikstycken som någonsin skrivits, med ett av de finaste och skönaste musikinstrumenten som någonsin skapats, Hur många andra saker missar vi varje dag för att vi har för bråttom, är för stressade eller tänker på annat?


    Post Tagged with , , , , , ,

5 Responsesso far.

  1. Hassen skriver:

    Varför ska man reflektera över det? Det är som det är, och evolutionen har sett till att det blir så. Det är bättre att se till att man kommer dit man ska än att se till att man känner igen violinisten på vägen dit.

    Har en känsla av att du vill mystifiera detta och göra det till någonting mer än vad det är, typ något religiöst…

    Detta är som att mäta hur långt ett finger är i princip, fast man mäter en kognitiv förmåga. Vetenskapen är häftig, right? 😉

  2. Ditt inlägg och din avslutande fråga fick mig verkligen att stanna upp och tänka till:
    ”Vad missade jag i går?” ”Vad missar jag idag?” Vad kommer jag att missa i morgon?”
    Förlorar jag något om jag ”offrar” några minuter och stannar till och njuter av rimfrosten på ett vintrigt träd eller stannar en varm sommardag och betraktar en vacker blomma? Tänk att ha modet att svara en irriterad chef som ryter -DU ÄR SEN!!!- ”Ja jag vet men jag valde att stanna och lyssna på en helt fantastisk ”gatumusikant”

  3. Bahlool skriver:

    JAg tror vi alla har detta problemet..där vi stressar, mår dåligt av det och inte ens kan sätta fingret på varför vi mår dåligt..Finaste jag gjort var att sitta vid stranden och se solen komma upp och en gång låg jag i gräset i några timmar och tittade upp mot skyn och såg stjärnorna..alltså nu förtiden orkar jag inte ens tänka på stjärnor för att stressen tar bort all nöje 😛

  4. Ali skriver:

    Jag kommer ihåg att jag läst om detta tidigare. Det är som du säger bahlool, stressen tar bort all nöje och det tycks bara förstöra mänskligheten mer och mer. Människor har inget liv numera, man fungerar som en robot haha hjärnan är proppfull med stress

  5. Bahlool skriver:

    Jag märker det på mig, jag missar så mkt runt omkring mig 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up